Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XCVIII. Nils Johan Olsson Blommér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
10
barbarisk klang. Bet är också bland idel främlingar, liksom
du sjelf, du här vandrar, män och qvinnor, hvilka, såsom du,
kommit hit till det soliga södern, för att i fulla drag njuta
af lifvets sötma, men här i Roms klassiska jord funnit sin
graf, biltoge från hemmets. Det är protestanternas kyrkogård.
Hit, till konstens stad, komma från norden företrädesvis
konstnärer och det faller också af sig sjelft, att också af
dem, som bo här under mullen, skola de flesta vara eller,
rättare, hafva varit sådana. Bland de svenska konstnärernas
grafvar (de äro icke många) är det i synnerhet ett par, som
fjättra ditt intresse. Yid hvarandras sida, men i skilda
grafvar, hvila här den i Finland födde genremålaren Alexander
Lauréus, som dog 1823, och Nils Johan Olsson Hlommér.
Tretio år efter Lauréus nedlades här Blommérs stoft,
och långt fjärran från sin kära fosterjord hvilar nu här det
jordiska af den konstnär, som kanske med mera entusiasm,
än någon annan af våra målare, svärmat för det nordiska, det
fosterländska i natur och saga och häfd och helt säkert med
mera konseqvens, än någon annan, hållit fast vid sitt en gång
föresätta mål: att med sin pensels hela makt kämpa derför.
I den klarhet, hvarmed han såg detta sitt mål, i den
orubbliga konseqvens, hvarmed han fullföljde detsamma, ligger utan
tvifvel också hans största betydelse för fosterlandets konst,
ehuruväl äfven, detta oafsedt, hans konstnärsskap är
preg-ladt af så mycken äkta poesi, att en flygtig blick på hans
lif och verk väl torde förtjena sin plats också i ,våra spalter.
I hans namn ligger det något profetiskt: Blommér. Det
ligger deri ett förebådande, icke blott af den »blomsterfina
kolorit», som alltid utmärker hans taflor, utan också af den
milda, skära naturpoesi, som doftar från dem: det är
linneans, sippans och gullvifvans poesi. Man skulle vara frestad
att tro, att det i detta fall var någon anande instinkt, som
kom honom, att välja just detta, för hela hans konstnärliga
skaplynne så betecknande namn, då han, såsom ofta nog
händer med konstens unga ämnessvenner, hvilka utgått från
allmogens leder, ville vid sitt inträde i konstakademiens
elevskola utbyta sitt fäderneärfda, vulgära namn på -son mot något
mera klingande och framför allt mindre vanligt på -en eller
-er eller något dylikt. Det är dock mindre honom, än
slumpen, vi få tillskrifva denna instinkt, ty namnet tog han från
den gård, der han föddes: Blommeröd. Den ligger i Skåne,
(en provins, som kanske mer än någon annan skänkt vårt
land framstående målare), i Öfveds socken, ungefär temligen
halfvägs mellan Lund och Ystad. Här bodde under seklets
första decennier en anspråkslös sockenmålare, som tillika var
skollärare under herresätet Öfvedskloster. Han hette Anders
Olsson och i hans äktenskap med Elsa Jaköbsdotter föddes
Kils Johan den 12 Juni 1816.
Huru af den fattige bondpojken med tiden blef en
tindrande stjerna på vårt lands konsthimmel, det är en historia
af samma slag, som så ofta möter oss, när det gäller svenska
lefnadsteckningar på den andliga odlingens område: den gamla
och dock ständigt nya historien om snillets svåra "kamp för
tillvaron» - -det är historien om den unga plantan, hvilkens
frö af ett oblidt öde kastats i en mörk och trång
bergs-skrefva, men som i sitt inre drifves af en oförklarlig, okuflig
trängtan upp mot solljuset, för att omsider der en gång få
breda ut den lummiga, gröna krona, den inom sig känner
sig hafva kraft att kunna utveckla - det är den gamla
historien om det unga snillets strid mot fattigdom och
försakelser, mot fördommar och hån och ovilja, kanske ofta nog
_också under svårare stunder strid, mot tviflet på sin egen
kallelse. »Under samhällsförhållanden» - yttrar sig en
Blommérs lefnadstecknare (Aug. Sohlman, i kalendern Svea, året
efter konstnärens bortgång) -, »hvilka ofta hafva till följd,
att till exempel den, som synbarligen är född att köra
plogen och skulle kunnat blifva en duglig och utmärkt bonde, blir
diplomat (och naturligtvis en mycket klen diplomat, på samma
gång, som den, hvilken äger snille, skarpsinnighet och fin
beräkning nog, för att blifva en utmärkt statsman, i alla sina
dagar måste gå vid plogen och ofta blifva en misslyckad
bonde - under sådana förhållanden är det naturligt, att det
blir många snillen, som icke bana sig en väg i högre
mening.» Oändligt många, rikt begåfvade frön förqväfvas under
striden mot naturens karghet, förqväfvas i brist på näring,
på solljus, på utrymme för plantans tillbörliga utveckling -
och hvem vet, huru många äkta konstnärsnaturer födas, lefva
och dö bland våra skogar och berg, utan att någon, ja, icke
ens de sjelfva, hafva någon aning om, hvart deras anlag
pekade, om hvad de kunnat blifva under gynnsammare
omständigheter. Andra åter, så att säga, titttrotsa sig sin tillvaro,
de spira fram i trots af alla hinder, men i stället för den
höga, praktfulla furan, med sin raka stam och sin lummiga
krona, sådan den växer der nere på den bördiga slättmarken,
blir det en knutig, vresig martall, som vemodigt talar till
oss, mindre om hvad den är, än om hvad den kunnat blifva
- en sådan den svenska målarkonstens martall var till
exempel Blommérs föregångare, Per Hörberg, en sådan var
också i viss mån Marcus Larsson. Sällspord torde den lyckan
vara att kunna gå så segrande ur en dylik strid, som
Blommér. Så kort hans lefnadsbana än var och, åtminstone till
sin tidigare del, ganska törnströdd, hann han likväl derunder
att skapa sig ett namn, som nog alltid skall komma att stå
djupt inristadt i den svenska konsthäfdens blad, om det
också numera sällan namnes i bredd med dagens ständigt
skiftande gunstlingars.
Som ende sonen, blef Nils. Johan, sedan han något vuxit
upp, en sjelfskrifven medhjelpare åt sin far, Slutligen kom
han emellertid i lära hos en målaremästare i Lund och blef
der gesäll 1835. Men den unge Olsson kände inom sig
vingarna växa till högre flygt, han började redan drömma om,
att han kanske ändå dugde till något annat, än- att stryka
paneler och dörrfoder. Några porträtter, som han försökte
sig på, väckte öfverraskning genom en viss likhet: han trodde
sig nu skapad till konstnär. Man log åt målaregesällen, som,
lustigt nog, nödvändigt ville blifva artist, man tog sig deraf en
välkommen anledning att fara ut mot tidens öfverhandtagande
böjelse för fåfänga och flärd, men Olsson smälte och målade, och
målade och smälte - och huru det var, lät dock till slut en
och annan till och,med bland stadens »honoratiores» honom
försöka sig på dem, och genom sparsamhet lyckades det
Olsson slutligen att få ihop en så pass stor summa, att han
med egna medel kunde våga en resa till Stockholm. Dit kom
han 1839 på våren.
Femtiosex år förut hade ,en annan bondson, Per
Hörberg, under en två månaders vistelse i Stockholm gått miste
om hoppet att blifva antagen till konstakademiens elev -
men tiderna voro numera icke fullt desamma. Akademien
hade till och med redan tjugotre år före Hörbergs död kallat
honom till ledamot, och Atterbom hade, i sitt företal och sina
tillägg till Hörbergs sjelf biografi, utgifven 1817, gjort det
originella nätursnillet full rättvisa. Man ansåg det alltså
numera icke alltför avita, att målaregesälleri på allvar ville
blifva konstnär. Dessutom var Olsson då hela fjorton år
yngre, än hans föregångare varit vid sitt Stockholmsbesök
1783. Allt nog, han blef genast antagen som elev vid
akademiens modellklass; målaregesällen Olsson blef artisten
Blommér. Under detta namn inskref han sig i akademiens matrikel.
Vid akademien gjorde han sig småningom allt mera
omtyckt af såväl lärare som kamrater, icke blott genom »sitt
allvarliga och flärdfria väsen, sin utomordentliga flit och sin
entusiastiska kärlek för konsten», utan också för de
omisskänneliga konstnärliga anlag, han i rikt mått lade i dagen. Den
långe, smärte mannen med de klara, ljusbruna ögonen, det
bruna, lockiga håret och det tysta, anspråkslösa sättet, vann
alltmera allas välvilja. Hans egentlige lärare blef professor
Joh. Gust. Sandberg. Allt mera eftersökta blefvo de
porträtter, han målade, och derigenom förvärfvade han sig medel
till sitt torftiga uppehälle. Äfven sedermera fortsatte han
med porträttmålningen vid sidan af sina öfriga, mera
betydande arbeten, och detta icke blott af behof, utan äfven af
kärlek till porträttets konst. Emellan de rent tekniska
studierna i sin konst sysslade han äfven flitigt med litterära.
Han hörde ej till den sortens unga konstnärer, som förnämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
