Print (PDF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie de Ujfolvy-Bourdon. Öfvers af C. A. Swahn. - Girighet och äregirighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tysk från Östersjö-provinserna; utom sitt modersmål talar han
ryska och kan således blifva oss till stor nytta.
Det var tjugo grader kallt och snöade något. För vår släde
voro starka och härdiga stepphästar spända, och vägen utmärktes
endast af halm- eller risruskor, som utplanterats på något
afstånd från hvarandra öfver det ofantliga snötäcket. Detta
sceneri var så enformigt, att jag nästan oupphörligt *höll
ögonen fästa på bjellrorna, som dinglade i dugan, en stor,
häst-skoformig träbåge, hvilken anbragts på den mellersta nästen.
Snö, ständigt mö, utan någon annan omvexling, än de nämnda
halm- och risruskorna - ingenting annat sågo vi i nära
tjugo dagar.
Den tredje dagen var mycket svår, oeh blåsten dref upp
ÉLön i sådana massor, att solen förmörkades och fem hästar
måste spännas för släden. Djuren andades endast med möda,
ty det bar allt jämnt uppåt på stigande mark, som måste
vara en af Ural-bergens första sluttningar. De små kullarna
sköto nu upp allt närmare hvarandra, och trots faran, blåsten
och kölden betraktade vi, djupt rörda, det praktfulla panorama,
som utbredde sig för våra blickar. Ofantliga granitmassor
lågo inbäddade i snön, och i ett dimhöljdt fjärran urskilde vi
träddungar och hålvägar samt ännu längre bort dalar och
byar, hvilka vi önskade uppnå före nattens inbrott.
Det gick fortfarande uppåt och dälderna smalnade allt
mera. Snart måste vi stiga ur, ty berget var så högt, vägen
så smal, att om hästarna strukit tillbaka eller släden glidit åt
sidan, skulle vi störtat ned i afgrunden. Men småningom
börjar det slutta utför, vi befinna oss på Urals motsatta del
och Asien utbreder sig framför oss! Landskapet mister något
af &in enformighet, trädgrupper kanta vägen och tjädrar och
orrar flaxa upp vid vår ankomst.
Den följande dagen ila vi öfver Ural-floden på dess fasta
istäcke, och Orsk synes framför oss. En svart och hvit påle
angifver, att Europa slutar och Asien börjar här. Orsk är
en mycket besökt marknadsplats och ncderlagsort för de varor,
som skola skickas vidare till Orenburg.
Sedan komma vi in på de verkliga kirgisiska stepperna.
Der skönjes ingenting vid synranden; man tycker sig skåda
ett haf. Yi möta talrika kamelkaravaner, hvilka ledas af
kirgiser i sina evinnerliga toppmössor. Af de i snön begrafna
byarnas Lus urskiljes nätt och jämnt så mycket, som behöfs,
för att de skola blifva bemärkta.
Från hållplats till hållplats och på genomskurna vägar
kommo vi till Irghis, der en rysk garnison är förlagd. Den
lilla staden utgöres af några på en höjd uppförda hus, och
utanför den stå några grupper magra och eländiga träd, hvilka
tyckas skämmas för, att de växt upp i denna ödemark. Den
följande dagen bröts resans enformighet genom mötet med
några vargar, hvilka voro stora som fölungar och ganska kloka,
ty de misstänkte, att deras pels var eftertraktad, och höllo sig
derför envist utom skotthåll. Snart hade de emellertid försvunnit,
vi omgåfvos åter af den ofantliga öknen och ingenting kunde
vidare skönjas vid horisonten. Yåra hästar tycktes till sist
ledsna på denna ödslighet och trafvade raskt fram öfver en
ändlös slätt, hvilken slutar vid Terekli på turkestanska gränsen.
Från Orenburg äro hållplatsernas hus af trä, på andra sidan
Terekli af jord och hafva platta tak.
Yi färdades genom Öknen Kara-Kum (svart sand) och
vägen derigenom var beströdd med kamelskelett, hvilka sålunda
angifva karavanernas stråt. Yi tillbragte en natt och en dag i
Ak-Djulpass, en på Aral-sjöns strand belägen hållplats.
Den följande dagen begaf sig min man till en kirgisisk
aul (by), för att bese det inre af dess filttält och mäta några
deras invånares hufvudskallar. Hvarje kirgis, man eller qvinna,
som lånar sig till en sådan undersökning, erhåller en liten gåfva.
Kirgiserna sönderfalla i följande sex stammar: 1.
Kara-kirgiserna i Semiretsche (de sju flodernas provins), i Ferghana
och på en del af den bekanta Pamir-platån. 2. Den stora
stammen (ulu djus) i Turkestan. 3. Mellanstammen (kurtu djus)
i guvernementen Semipalatinsk och Akmolinsk i vestra Sibirien.
4. Lilla stammen (Usclie djus) i guvernementen Orenburg, Ural
och Turgai samt i trakten omkring Aral-sjön. Denna är den
talrikaste. 5. Bukei-stammen i närheten af Kaspiska hafvet, i
guvernementet Astrakan, i europeiska Ryssland (endast från
1801). 6. Kirgiserna i vestra Kina, några familjer, hvilka vid
olika tillfällen skilt sig från de andra stammarna.
Den första stammen benämnes kirgiser, de andra i
allmänhet kasaker eller kaisaker, men i sjelfva verket äro de
dock ett enda folk. De tala samma språk, hafva samma
ansigtstyp, samma seder, samma bruk, ja, äfven samma
vidskepliga föreställningar. Kara-kirgiserna föra ett kringirrande
lefnadssätt bland bergen, de andra på slätten.
I fysiskt afseende äro kirgiserna af medellängd, hafva
nästan fyrkantigt ansigte, utstående ögonhålor, sneda ögon,
stor mun och bländande hvita tänder. Qvinnornas pupiller
lysa som karbunklar. Deras bål är afrundad, händerna och
fötterna mycket små. De obetäckta delarna af huden äro
brynta af solen, de täckta deremot mycket hvita. I moraliskt
hänseende är kirgisen sympatisk, öppenhjertig och redbar; man
kan fullt förlita sig på, hvad han säger, och han är vida
öfverlägsen sarterna i mellersta Asiens städer. När en rysk köpman
skickar varor till Kiva eller Bokara, anförtror han dem
företrädesvis åt kirgiser, ty då är han säker på, att de skola komma
fram till bestämmelseorten, såvida icke oöfverstigliga hinder
resa sig deremot. Allt sedan ryssarna för alltid underlade sig
de turkomanska stammar, hvilka inkräkta steppen ända norr om
Aral-sjön, egna sig kirgiserna i ostörd rö åt sina angelägenheter,
handeln har sin jämna gång och alla äro belåtna med sakernas
nya ordning. De äro muselmaner, men dock temligen ljumma
i sin tro, och deras qvinnor visa sig alltid utom hus med
obe-slöjadt ansigte, hvarjämte de äro beundransvärda ryttarinnor.
Två dagar senare foro vi vidare vid vackert väder, nu
icke längre i släde, ty snön var borta, utan i tarantass. Hvilket
pinoredskap!
Ett litet fäste och några väldiga väderqvarn ar, hvilka
arbetade oförtrutet, underrättade oss, att vi närmade oss
Kasa-linsk. De första hus, vi varseblefvo, voro rätt inbjudande och
vittnade om en viss välmåga. I ett åkdon, som ställdes till vårt
förfogande, foro vi genom staden och beundrade Sir Darja,
hvars is glänste som en spegel. Husen i Kasalinsk äro
allesammans uppförda af soltorkadt tegel, och några omgifvas af
högst anspråkslösa trädgårdar. Gatorna äro osnygga och sakna
trottoarer, hvartill kommer att deras renhållning är öfverlemnad
åt slumpens nyck. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
