Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forts. från sid. 3. Från Gustaf II Adolfs dagar. Antecktningar om konungens hof, han resor, familjeförhålladen m. m. Af J. M. (Åren 1630-1631.) - Täckevidjorna. Efter Fritz Reuter av Claes Tert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och städer samt mottog budskickningar från andra. Snart
gaf han de kejserliga å nyo en lektion i bevakningstjensten.
Sedan han förnummit att fyra fiendtliga rytteriregementen
lågo ett par mil från Marienburg, illa bevakade, utgick han
på aftonen den 23 Oktober med fem tusen ryttare och
mu-sketerare och öfverföll dem på natten samt uppref dem till
större delen och dref dem in på Tillys hufvudqvarter, der
stor förskräckelse uppkom. Följande dag återvände han med
stort byte till slottet.
Till följd af denna händelse fann den kejserlige
öfvér-befälhafvaren för godt att på vördnadsfullt afstånd draga
söder om svenska hären till trakten söder om Nurnberg.
Men då härigenom vägen till Rhen blef öppen, begagnade
sig Gustaf Adolf deraf att med en stor del af sin här den 9
November från Wurzburg, der Horn med den mindre delen
af hären qvarlemnades mot Tilly, afgå utför Main. Den 12
kom han till Aschaffenburg och den 17 inträffade han framför
den protestantiska riksstaden Frankfurts portar samt begärde
fritt genomtåg och besättningsrätt. Efter några
betänkligheter måste borgerskapet bevilja bådadera, hvarefter
konungen samma dag tågade igenom staden, med blottadt hufvud
vänligt helsande åt alla sidor, och på aftonen kom till den
lilla staden Höchst, der hertig Kristian af Braunschweig tio
år förut blifvit slagen af Tilly.
I slottet vid Höchst inträffade på aftonen den 18
November den beklagliga händelsen med kammarjunkaren Erik
Rålamb, som följt med drottningen till Tyskland och i
Wurzburg kommit till konungen. Denne hade, enligt sin egen
utsago, under dagens lopp genom en olyckshändelse med en
häst blifvit sårad i handen, som var alldeles uppsvullen och
hade tvänne sår. På aftonen hade konungen till gäst vid
måltiden landtgrefve Georg af Hessen-Darmstadt, en
landtgrefve Johan och några andra grefvar. Men till
uppassningen vid bordet fanns för ögonblicket blott en tysk
kammarjunkare, hvilken dock, oaktadt konungens befallning, i
stället gick till »skänkeskifvan». Rålamb gick då fram till
bordet och aftog locken af faten, men drog sig genast undan
för att bedja hofmarskalken sända efter en annan
kammarjunkare att skära för. I detsamma vinkade konungen åt
honom likväl att komma tillbaka, hvilket han äfven gjorde,
men fann genast, att han icke kunde hålla i gaffeln, hvarför
han i förlägenheten och förvirringen aflägsnade sig för att
hemta en annan kammarjunkare, som äfven tillrättafanns och
serverade steken. Sedermera uppassade han konungen och
hans gäster under den öfriga måltiden. Men då densamma
var slut och gästerna aflägsnat sig, utbröt konungens
återhållna vrede öfver den förmodade vanvördnaden i främmande
potentaters närvaro, först öfver hofmarskalken, som icke hållit
bättre ordning och hvilken befalldes förvisa den tyske
kammarjunkaren från hofvet, men sedan öfver Rålamb, hvilken
Nils Brahe tillsades att belägga med bojor och kasta i
fängelse. Då Rålamb, häröfver förtviflad, kastade sig på knä
och båd om nåd, drog konungen värjan och slog honom i
hufvudet, så att hon gick i trenne stycken. Rålamb, som
trodde att det gällde lifvet, räddade sig till sitt herberge och
rymde sedan från konungens grannskap. Redan följande dag
skref konungen till rådet om hans förbrytelse och befallde
detsamma lägga beslag på faderns, IJror Rålambs, förläningar,
till dess sonen å nyo infunnit sig för att stå sitt straff.
Sedermera kunde inga förböner, hvarken från drottningen,
Oxenstjerna eller andra inflytelserika personer, mildra konungens
vrede mot den olycklige ynglingen, hvilken dock efter Gustaf
Adolfs död å nyo användes i rikets tjenst och 1635
medföljde Oxenstjerna till Paris, der han likväl afled samma år,
till följd af en hästspark på skenbenet.
Sedermera vistades Gustaf Adolf omvexlande i
Frank-furth och Höchst, i hvars slottskapell han lät fira en
högtidlig tacksägelsegudstjenst med anledning af de senast vunna
framgångarna. En mängd furstar, sändebud och höga herrar
uppvaktade honom dagligen samt nödgade honom utvidga sin
hof hållning. Hären låg vid Castel midt emot Mainz eller
utbredde sig i den herrliga Rheintrakten, hvars milda
höstklimat och yppiga sydfrukter soldaterna läto sig väl smaka.
Snart måste de likväl åter uppbryta. Ty då konungen
erfarit, att Tilly belägrade Nurnberg, beslöt han dit afgå för
att undsätta staden. Redan i Frankfurt kom dock
underrättelsen, att Tilly dragit sig tillbaka, hvarför konungen i stället
den l December afmarscherade åt Heidelberg. Emellertid
drog han i betänkande att lemna spaniorerna i Pfalz bakom
sig, hvarfpr han vände sig mot Rhein, den 7 December
mellan Oppenheim och Gernsheim tillkämpade sig öfvergången
af denna flod, de följande dagarna öfverförde hären, och
slutligen tågade till Mainz, hvars spanska besättning redan
den 13 December åt honom uppgaf staden, den flydde
erkebiskopens residens, i hvars slott han tog sig qvarter, sedan
i slottskyrkan tacksägelsegudstjenst blifvit hållen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
