- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
26

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringar i Högvogeserna - Ur en tecknarens album

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

huggarna arbeta uppstiger ett blått rökmoln mellan
trädtopparna. Blott sorlet af bäckarna, hvilka flyta i djupet
nedanför samt här och der i -fjärran ljudet af en vedhuggares
yxa föres af vinden till vårt öra. Eljest är allt stilla. Der
uppe på Yogesernas toppar böljar dimman fram och åter.
De se egna ut, dessa bergstoppar, liksom kolossala slott med
murar och tinnar, ty ofvantill är öfverallt blott
söndersprun-gen och naken sten, som silhuettlikt aftecknar sig mot himlen.

Yidare bar det, allt jämnt uppåt. S-ålunda kommo vi sent
på eftermiddagen till det lilla jagthus, som ligger ej långt
från toppen af Grossmann, Yogesernas näst högsta topp.
Strax bredvid porten är köket. Af en spis finnes dock ej
här något spår. En liten, murad eldstad och deröfver ett
par kittlar, som vid kedjor nedhänga från rökfånget, är hela
kokinrättningen, som för öfrigt återfinnes i hvarje lothringisk
bondstuga. Snart fladdrar lågan på härden upp mot det med
tjockt sot öfverdragna taket, genom hvilket röken vältrar sig
ut. Då kryper sällskapet tillsammans vid elden och värmer
sig, medan de kalla höstdimmorna hvila öfver skogarna der utan-,
för. Men nu var det klart solsken och klar höstluft. Snart
puttrade maten i grytorna och måltiden smakade förträffligt.
Äfven högst förträffligt vin får man der uppe. I kammaren
utbreddes halm till nattläger. På väggarna hänga gevär och
jagtväskor, jagthorn och hirschfängare i brokig blandning om
hvarandra. En lustig tafla är det att se en dej af jägarna
krypa ned i halmen, under det andra sitta vid bordet ocn
spela kort långt in på natten. Äfven jag begaf mig till
hvila, efter att hafva njutit af den herrliga månskensnatten,
och måste öfver en hönsbur begifva mig upp under taket,
der madrasser anbragts för öfverjägmästaren och mig.

Dagen derpå uppstege vi till toppen af Grossmann.
Utsigten der uppe är herrlig, långt in i Frankrike och öfver det
tyska området, öfver hundratals skogsåsar och bergspetsar.
Det skulle föra mig för långt, att förtälja om allt, som der
ytterligare är att se, om de urgamla granskogarna, i hvilka
mossor och lafvar yppigt frodas, en verklig sagoskog, om de

enstaka liggande sågverken och de timmerkarlar, hvilka på
kälkar befordra det fällda virket utför höjden och derefter
med sina fordon på axlarna åter vända dit upp, ett i
sanning mödosamt och af faror uppfyldt lif! Sviker under
nedfarten krafterna eller gör foten ett felsteg, så glider kälken
handlöst vidare och krossar under sin tyngd den olycklige
styraren. Mer än ett kors vid dylika rutschvägar bär
vittnesbörd om olyckor, som på dem tilldragit sig.

En annan utflygt förde mig till Zorndalen. Från
Al-berschweiler går vägen öfver en bergsrygg till Yallerysdalen,
Hit är blott en mil från det helt och hållet franska
Alber-schweiler, och dock tala alla här tyska. Fortsättande
vandringen öfver bergen, kommo vi till Zorndalen, i hvilkens
bakgrund Dagsburg ligger. En gång låg ett befästadt slott på
stället för denna bergsby, och om dagsburgarna berättas:
»Då fransmännen under Louis XIY förgäfves kringrände den
fasta platsen, nedkastade dagsbtirgarna till dem en getabock,
i hvilkens mun de stuckit en slända, vid hvilken hängde en
lapp med påskrift:

»’När getabocken lär sig spinna,
Skola ni Dagsburg vinna.’»

Fordom var Zorndalen fullkomligt ovägad. Nu leder
genom den en beqväm militärväg.

Här i skogen träffade jag träskomakare. Dessa
menniskor begifva sig till de ställen, der timret fälles, bygga sig
en liten koja af mossa och ris och tillverka på stället de
träskor, som allmänt bäras af bönderna. En skicklig
trä–skomakare (sabotier) gör, på dagen åtta till tio par sådana
fotbeklädnader och hans biträden bära dem genast till afsalu
till de närmaste byarna. Derjämte tjufskjutes väl äfven och
man har redan mer än en gång i dylika kojor funnit, utom
yrkesverktygen, äfven gevär, krut och kulor.

Härmed är en skiss från Högvogeserna tecknad. Landet
är ’skönt och-rikt på omvexling af mångahanda slag, folkets
lif enkelt och originelt. Och dock är det blott bekant för få!
Franska turister funnos här förr många, nu uteblifva äfven de.

*



Ur en tecknarens album.

\ en tid har ännu icke kommit, då tecknarens och
trä-snidarens vackra konst åtnjuter all den heder,
hvarpå den kan göra anspråk och som den en gång helt
säkert skall komma i åtnjutande af. Illustrationen, och inom

Kattens råttjagt.

detta område i synnerhet träsnittet, är redan nu en
aktnings-bjudande makt och på god väg att snart nog blifva en verklig
stormakt. Dess instruktiva betydelse kan aldrig nog högt
uppskattas, och kanske är den tid just icke så aflägsen, då

ett bokligt verk, der illustrationer kunna komma i fråga, icke
mera skall, med något hopp om framgång, kunna utgifvas utan
upplysande träsnitt. Hvilken stor roll åskådningsmaterielen
spelar i vår tids uppfostran, är nogsamt bekant, och denna
dess betydelse är fortfarande i starkt stigande. Icke
minst ligger illustrationens uppfostrande nyttan dess
inflytande på skönhetssinnets utbildning. Träsnittet
är en ^företrädesvis folkets konst, på sitt lättfattliga
språk vänder det sig till massorna-, det demokratiska
drag, som kännetecknar tidens anda, bör alltså lofva
det en stor framtid. Och i trots af eller, kanske
rättare, till följd af denna dess sannt folkliga pregel,
torde det väl icke vara så svårt att försvara, om man
numera ville anse det fullt jämnbördigt med de öfriga
konstarterna. Framstående konstnärer börja allt mera
att egna sig deråt, och kanske skall det ej dröja
länge, innan ingen konstnär behöfver anje sig gå ett
steg nedåt på konstens rangskala, för det att han
lägger bort penseln och tager till ritstiftet, för att
teckna träsnitt: det är, synes det oss åtminstone,
minst lika mycken ära, ja, kanske mera, i att sprida
glädje och gagn bland tusenden, ja, millioner, som
att med dyrbara, oljemålade kabinettsstycken
dekorera en vägg hos någon magnat. En och annan
målare, som nu blott »för rö skull» eller för
brödfödans skull liksom i förbifarten byter ut penseln
mot ritstiftet och halft blyges derför, skall framtidens
konsthistoria kanske föreviga som illustratör och - totalt
glömma bort som målare.

En konstnär, som icke haft skäl att ångra, att han valt
den väg, vi nu antydt, är den engelske tecknare, af-hvilken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free