Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Småfåglarnas jul. Poem av Mathilda Langlet.
- Ett minnesblad. J. M. R--n.
- Säby-kannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Småfåglarnas jul.
De sutto i nästet, de fåglarna små;
Hvad dagen var kulen och lång!
De hade så mycket att tänka uppå,
Som ej kunde tolkas i sång.
De sutto så tysta och tittade ut:
Ack, tager då aldrig det snövädret slut!
Blir himmelen aldrig mer blå!
Nej, vintern är kommen med köld och med snö,
Och himlen är mulen och grå,
Och alla små fjärilar lagt sig att dö,
Och flugor och mygg likaså;
Och säden är tröskad och ladan är tömd,
Men sparfven, han sitter och ruggar förglömd.
Ack, hvar skall väl födan han få?
Det finns ej ett endaste korn eller frö,
Och rönnbären domherren tog;
Och sparfven, han kan ju ej lefva af hö,
Och icke af tallbarr i skog!
Det är för bedröfligt, familjen är stor,
Med matlust, som tilltar långt mer, än man tror,
Ja, hvar skall nu födan man få?
Då kommer på gården den bonde god,
Han går till sin lada ned,
Och hemtar ur vrån, der den undangömd stod,
En kärfve af otröskad säd!
Han fäster den glad uppå halmtäckt skjul
Och ropar: små fåglar, se nu är det jul!
Och julbordet dukadt står!
Nu blef det ett flaxande hit och dit
Och nu blef det qvitter och sång!
Nu kunde man ju, om man brukade flit,
Få äta sig mätt än en gång!
Och fåglarna kommo till gästabud
Och åto sig mätta och tackade gud
Och gladde sig att det var jul.
Jag såg dem och tänkte med smärta uppå,
Bland menniskobarn på vår jord,
Hur många små sparfvar, som hungriga gå
Och aldrig få sitta vid bord
Och aldrig förmärka att julen är när
Och aldrig få veta en gång, hvad det är
Att tacka och lofva sin Gud.
Ack, vore det någon, som gömde åt dem
En otröskad kärfve också
Och dukade julbord och lärde till hvem,
De skulle med bordsbönen gå!
Jag undrar, om icke den kärfven se’n bar
En skörd, som båd’ tio- och hundrafald var,
Det kornet just föll i god jord!
Mathilda Langlet.
*
Ett minnesblad.
Den berömde orgelvirtuosen och kompositören, abbe Vogler
kan väl genom sitt mångåriga vistande i Sverige nästan
betraktas som naturaliserad svensk. Sitt stamhåll hade
han i Göteborg, der han uppehöll sig såsom musiklärare,
och bodde hela tiden hos min farmoder, som var enka efter
lektorn vid Göteborgs gymnasium, J. Rosén. Min fader (f.
1772, † 1835 såsom kyrkoherde i Åby och Ödeshögs
församling, Östergötlands län, Linköpings stift) var då ännu helt
ung, erinrade sig likväl lifligt den originelle abben, hvilken
han beskref som en liten, till utseendet svag man, hvars
hela kraft, uppöfvad genom flitig orgelspelning, koncentrerade
sig i händerna. Derpå gaf Vogler ofta prof vid
orgelkonserter i tyska kyrkan, der han fungerade som organist, och
var då vanligen hans bravurstycke en imitation af åskan. En
gång som detta förekom, just under ett starkt åskväder, var
det nära att Vogler blifvit stenad af pöbeln, som fann detta
efterhärmande ogudaktigt, och måste konstnären den gången
afbryta sin tonmålning. Man undrade huru han åstadkom
de stora effekterna på orgeln, hvilka voro nästan
förskräckande vid de momenter, då han målade åskan i sitt vildaste
utbrott. Det skedde dock helt enkelt derigenom, att han
lade armarna öfver klaviaturen och med knän och fötter på
en gång nedtrampade pedalen. Man kan tänka sig att det
var en svår uppgift för orgeltramparen att i sådana
ögonblick förse med tillräckligt väder, men det stod också icke
länge på, innan virtuosen öfvergick till en mildare skildring,
lät himmelen klarna och fåglarna sjunga.
Vi hade länge inom vår familj ett gammalt klaver, hvarpå
Vogler ofta spelat och vid hvilket ban komponerat sin
bekanta symfoni, »Scalan» kallad, och hymnen »Hosianna Davids
son». Skötande sina lektioner, kom Vogler vanligen sent hem
om aftnarna, var då, såsom älskare af muntert sällskap, icke
sällan litet upprymd, och satte sig då att spela på klaveret
till långt in på nätterna. En afton, som han satt till bords
med sin värdinna och hennes son, föll talet på hans
utomordentliga kraft i fingrarna. »Ja», sade han till min
farmoder, »jag kan utan ansträngning spräcka den här
tallriken, endast genom att låta mitt finger såsom en hammare
falla derpå.» Då hon yttrade tvifvel, återtog han: »Vill ni
riskera tallriken?» — »Hvarför icke?» Han lyfter ett finger,
låter det, som det tyckes, helt löst falla på tallriken, och
den är spräckt.
Vogler ändade sina dagar såsom hofkapellmästare i
Darmstadt. Sommaren 1867 uppehöll jag mig några veckor
i nämnda stad, för att göra utflygter åt den genom sina
gamla bergsruiner och sköna utsigter bekanta så kallade
»Bergstrasse» vid Rhen (mellan Darmstadt och Heidelberg)
och att se städerna Ulm, Worms, Speyer och så vidare, och
utan att det minsta tänka på abbe Vogler eller ens veta att
han låg begrafven i Darmstadt, öfverraskades jag en dag
af att på katolska kyrkogarden stöta på hans graf. Den
var mycket förfallen och det var med möda jag förmådde
dechiffrera inskriften på den mossbelupna, något lutande
grafstenen.
J. M. R—n.
*
Säby-kannan.
De i tretioåriga kriget segrande svenska fältherrarna
tyckas i allmänhet hafva haft en utpreglad smak
och förkärlek för den finare konstslöjdens alster.
Under det att den egentliga konsten af dem lemnades
temligen obeaktad, om man får dömma dertill af de förvärf,
som de med krigets rätt gjorde i de länder och städer,
hvaruti deras segrande vapen framträngde, hade de deremot
ett synnerligt skarpt öga för det bästa af hvad tidens
konstslöjd kunnat åstadkomma, såväl inom möbeltillverkningens, som
de finare metallernas område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0035.html
