Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Säby-kannan.
- Döden. Saga af Carlo Broschi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bevis härför finnas ännu i dag i riklig mängd, särskildt
på några af de gamla slott, som äro qvar i landet från
1600-talet, Landvinningarna hafva återbördats för länge
sedan, men dessa små eröfringar, i fall vi så kunna kalla
dem, tillhöra fortfarande segervinnarnas ättlingar. I all
synnerhet ger Brahe-slägtens minnesrika egendom Skokloster en
talande bild häraf-, det var Karl Gustaf Wrangel, som här,
efter delvis slutade bragder på krigets fält, byggde åt sig ett
slott, som skulle blifva värdigt en af Europas största
fältherrar. Lyckligtvis står detta minnesmärke ännu i mycket
qvar i samma skick, hvaruti det befann sig för två hundra
år sedan, om vi derifrån undantaga den del af dess samlingar,
hvarpå en annan stor härförare, Karl XIY Johan, kommit
att intrycka minnet af sin mäktiga personlighet, genom det
nära vänskapsband, som förenade honom med slottets ägare
under förra delen af detta århundrade, med riksmarskalken
grefve Magnus Brahe.
Historien elter, kanske snarare, arfsägen har satt
Säby-kannan i förening med eröfringarna från tretioåriga kriget.
Det berättas nämnligen, att densamma hittades i en löpgraf
efter den stormning af Prag, som gjordes af svenske
fältmarskalken Hans Christoffer von Königsmarck. De
konstskatter, som, bland annat byte, funnos i den gamla staden,
öfverträffade allt, hvad man hittills under kriget kommit öfver.
j Största delen deraf lär hafva öfversändts till drottning
Kri-| stina (och med henne gått ur landet), men Königsmarck sjelf
| fick på sin lott, utom ansenliga lösepenningar för vid storm-
ningen tillfångatagna ädlingar och herrar, äfven en riklig del
af konstsakerna. Huru stort bytet blef, framgår af den
sägen, att soldaterna sågos utstyrda "i brokiga, österrikiska
och ungerska drägter med ädelstenar till knappar och fickorna
fulla med klingande mynt". Att häruti ligger ganska mycken
öfverdrift, faller af sig sjelft.
Om nu den så kallade Säby-kannan var med bland det
hemsända bytet från Prag, kunna vi emellertid lemna derhän.
Så mycket är säkert, att hon förskrifver sig från samma tid -
ungefär midten af 1600-talet - och är tyskt arbete från
Augsburg, såsom den lilla stämpeln- en kotte - gifver vid handen.
Sjelfva kannan är skulpterad i elfenben och infattad i
’för-gyldt silfver. Ämnet för skulpturen är, som vanligt å dessa
föremål, hemtadt från den antika mytologien; det föreställer
nämnligen i hög relief nymfernas måltid, med den vanliga
omgifningen af flodgudar och genier med frukter, vinkannor
och musslor. A locket ligger en källnymf, en yngling och
fyra amoriner, öfverst står en genie, blåsande i ett horn.
Grep en är i form af en siren. Allt är behandladt med det
mästerskap i modelleriiigen och den mjukhet i framställningen,
som förläna dessa 1600-talets elfenbensarbeten en sådan
skönhet, till skilnad från de mera klumpiga efterbildningar,
man i våra dagar ofta får se af dem, särskildt på den tyska
marknaden. Kannan öfvergick från den Königsmarckska
familjen till den friherrliga slägten Wrangel af Lindeberg och
Säby, i hvilkens ägo den, för så vidt vi veta, ännu
befinner sig.
L. L.
*
Saga af Carlo Broschi.
j et var vinter! Stormen for tjutande fram genom
gatorna och dref hela moln af snö framför sig.
I det stora hörnhuset var allt tyst och stilla. De
präktiga gemaken sågo tomma och ödsliga ut i den skumma
vinteraftonen, och kronornas kristaller glänste så
egendomligt i aftonskymningen. De hängde liksom stelnade tårar, och då
en ljusstråle från ett angränsande rum ett ögonblick träffade
dem, så glimmade de blodröda, för att sedan åter slockna i
aftonens mörker.
Inne i rummet till höger flämtade nattlampan matt och
sakta. I vackra, prydliga sängar hvilade på snöhvita kuddar
tvänne små barnhufvuden. Ögonen voro halfslutna, och en
stark feberrodnad täckte de sammetsmjuka kinderna.
I soffan hade den arma modern för en stund hvilat
sitt trötta hufvud och den snälla mormor, som under hela
den svåra tiden med vanlig uppoffrande kärlek stått vid
hennes sida, satt nu som vakterska vid de små
älsklingarnas läger.
Inne i- arbetsrummet satt fadern med hufvudet lutadt
i handen. Då ringde det häftigt på dörrklockan ute i
tamburen.
Han går för att öppna, och in träder en knotig skepnad,
höljd i en vid mantel.
"Hvem är ni och hvad söker ni?" frågade fadern och
såg förvånad på den främmande.
"Jag är döden", svarade denne doft, "och kommer nu
för att hemta dina barn med mig."
Fadern spratt till, fattad af djup oro, och såg med
förfärade blickar på den objudne gästen.
"Det är ej ditt allvar", sade han med darrande stämma,
"det kan ej vara det! Vill du hafva guld"? Se här, tag så
mycket du behagar, jag har ändock mera qvar", och haii
staplade hela högar af glänsande metall upp för den
främmande, som med likgiltiga blickar såg derpå.
"Du tror dig kunna köpa allt med guld", sade han och
log föraktligt, "men sådant gäller ej på andra sidan grafven.
Se så, hindra mig ej längre, min tid är kort. Kedan om
några minuter måste jag vara på annat ställe, der jag är en
efterlängtad gäst, och derför vill jag ej låta vänta på mig."
"Finnes då intet, som kan förmå dig att låta mig
behålla mina barn? Svara mig derpå, jag ber dig derom!"
"Hni", sade döden fundersamt, "det beror på, hvad
du-bjuder mig."
"Guld vill du ej hafva, hvad skall jag då erbjuda dig?
Mitt eget lif får jag ej disponera öfver, det vore orätt gjordt.
Jag har alltid vandrat min väg rakt fram och gjort allom rätt;
så äfven nu, då det gäller mina barn, kan jag ej bryta mot
de grundsatser, som ständigt ledt mitt handlingssätt."
Döden såg på honom med en lång, kall blick och gick
sedan med ohörbara steg direkte in i sjukrummet.
Yid dörrens öppnande vände sig den vaksamma
mormodern och såg förundrad på benrangelsmannen.
"Hvem är ni?" frågade hon.
"Jag är döden", svarade han entonigt 4och närmade sig
barnens sängar.
"Stanna", sade hon beslutsamt och ställde sig i hans
väg, "du får ej taga barnen med dig, hör du, du får det
ej!" och hon fattade honom med öfvernaturlig kraft i armen.
"Akta dig", sade han doft, "ingen rör ostraffad vid
dödeii", och han lyfte sin mantel och visade den hvassa
lien, som han dolt derunder.
"Hvad frågar jag efter ditt förbud?" sade den gamla
med högburet hufvud. "Tror du ej, att jag för dessa små
älsklingars skull kan tvinga dig bort? Gå, gå, du vet ej hvad
kärleken kan uträtta", och utan att känna, huru den skarpa
lien sargade hennes händer, tog hon den förbluffade döden
och förde honom utom dörren.
"Nå väl", sade han smått förlägen. "För i dag skall
du få råda, ty jag har ej tid att tvista med dig, men i
morgon vid denna tid kommer jag tillbaka, och då är det
jag, som befaller, minns det", och döden försvann i den
mörka qvällen.
. Mormor höjde sina ögon mot himmelen och tackade
Gud, som gifvit henne mod och kraft att trotsa den hemske
mannen.
Följande dagen gick, och så kom aftonen.
I de glänsande gemaken brunrio några lampor och
spridde en nödtorftig dager öfver en mängd äldre och yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0038.html
