Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döden. Saga af Carlo Broschi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
35
män, hvilka med djupsinniga miner promenerade fram och
tilllmka på de mjuka mattorna.
Den stackars fadern satt blek och matt i sitt rum och
af bidade, hvad som komma skulle. Af fruktan att förlora ett
par af sina små älsklingar hade han låtit guldet strömma
och med ofantliga kostnader sammankallat landets visaste
och kunnigaste män. Deras förenade ansträngningar borde
väl kunna hålla den hemske gästen på afstånd, om han
skulle våga förnya sitt besök! ...
Detta var nu sista hoppet, och med ängsliga blickar
följde han minutvisarens tröga gång på den präktiga
pendylen. Den slog åtta, och knappt hade det sista ljudet
förklingat, då någon häftigt rörde dörrklockan ute i tamburen.
Det var döden, och snart stod han midt ibland den
lärda skaran.
"Kors", sade han och såg sig förvånad omkring. "Här
träffar jag ju många vänner och bekanta", och han nickade
vänligt åt några utvalda gunstlingar, hvilka alla, eget nog,
skilde sig från de öfriga af sällskapet genom lärdare miner
och stoltare hållning.
Den förnämste bland dessa förnäma, som döden till och
med tvänne gånger nickat åt, tog mod till sig och bad om
ett enskildt samtal.
Döden gick in derpå, med vilkor att det ej blefve långt,
ty han hade brådt nu, som alltid.
Den lärde framställde då sin begäran, att han skulle
skona barnen, och lofvade att i gengäld på allt annat sätt
gå honom till mötes.
Döden såg honom i ansigtet och sade med ironiskt
allvarlig röst: "Det är mig svårt att afslå din begäran, ty
jag är dig mycken tack skyldig, men jag måste det dock.
Under flera dagar har jag haft ögonen fastade på detta hus. I
går var jag till och med bär, men - men beslöt mig då att
vänta tills i dag, och du kan väl förstå, att jag ej tvänne ’
gånger å rad besvärar mig, för att sedan gå tomhändt
tillbaka.^
"Ah, jag skall snart skaffa dig andra i stället", sade
den lärde inställsamt, "bara du nu vore så god och
skonade dessa."
"De andra får jag ändå", sade döden och nickade. "Men
nu måste jag gå, ty tiden lider."
Den lärda skaran drog sig försigtigtvis tillbaka, då
han passerade förbi dem, ty på hans min sågo de, att
han menade allvarligt- med sitt besök, och visste då af
erfarenhet, huru fåfängt det var att söka hindra honörn.
Han öppnade dörren till sjukrummet och trädde jn.
Den arma modern stod lutad mot mormors axel och
skådade på sina hjelplösa små, som vredo sig på sitt
plågoläger.
"Du vill taga mina barn ifrån mig?" sade hon lill döden
och såg honom oförfärad i de djupa, håliga ögonen.
"Ja", svarade han entonigt, "och du kan ej hindra mig
derifrån."
"Kan jag ej!" ropade hon med feberglödande blickar.
"Du vet ej, hvad en mor kan, då man vill beröfva henne sina
bani", och hon ställde sig beslutsamt i hans väg.
Med ett medlidsamt löje lyfte döden sin mantel och
en kall iskyla stelnade den arma moderns blod.
Hon stod der oförmögen till minsta handling, men läpparna
rörde sig i bön till förbarmaren der uppe i höjden.
Döden hejdade sig ett ögonblick och sade med ett visst
deltagande:
"Om jag nu rördes öfver din sorg och lät dig behålla
dina barn, hvad gaf du mig då?
"Jag gifver dig mina nätters sömn, mina kinders rosor
och alla tårar, som min tacksamma glädje kan utpressa. Är
du ej nöjd dermed?"
"Hm", sade döden eftertänksamt. "Sömnen har du ej
på länge njutit af och den, jag beskär, är långt djupare, så
den har för mig ringa värde. Rosorna på dina kinder skola
ändå för alltid förblekna af sorg öfver dina små, och om
tårarna flyta ur glädjens eller sorgens källa, är mig lika,
bara de vattna blomstren i dödens lustgård. Således kan
jag ej antaga det byte, du bjuder mig."
"Men", sade den förtviflade modern, "om jag nu skänker
dig mitt eget lif, lofvar du då att skona mina små? Du gör
ju det, icke sannt? Se så, kom nu, låt mig endast trycka en
afskedskyss på deras pannor, och sedan - hör jag dig till!"
"Nej", sade mormor, som darrande hade åhört det hemska
köpet, "det får ej blifva så. Kom ihåg, mitt barn, du har
make och flera små, hvilka ej kunna undvara din vård, derför
måste du lefva. Annat är det med mig. Jag är redan gammal,
och ett år förr eller senare gör föga till saken. Skall du
derför, hårde, obeveklige man, nödvändigt hafva någon med
dig härifrån, så - så tag då mig!" och gamla mormor höjde
sitt gråa hufvud och såg på döden med en blick, strålande
af mod och hopp.
Han såg förvirrad på de båda sjelfuppoffrande qvinnorna,
böjde sitt hufvud och försvann ur rummet.
Ute i gemaken stodo de lärda herrarna i nyfiken bidan,
och den arme fadern väntade endast att i förbifarten ännu
en gång, den sista, få trycka en kyss på sina älsklingars
hvita pannor, då utkom döden - men ensam.
Han nalkades fadern, höjde sitt sänkta hufvud och i de
iskalla ögonen glänste liksom en tår.
"Du har bjudit mig guld för dina barns lif", sade han
med allvarlig stämma, "jag ,tog det ej. Du trodde dig med
denna glänsande frestare, som jordens barn så sällan motstå,
kunna köpa allt, äfven lyckan, -lifvet, men du tog fel. Du
glömde eller, rättare, du Mnde ej det enda, som kunde
besegra sjelfva döden, den allt försakande, sjelf uppoffrande kärleken.
Du berömmer dig af din rättrådighet. Kom då väl ihåg,
att det är bevekelsegrunder ej handlingen, som fadern der uppe
skedar i sin degel! Jag vet, att du älskar din hustru och dina barn
ömt och innerligt, och sorgens engel kan knappast tälja de
tårar, du i ensligheten gjutit, men denna kärlek är egoistens.
Du fordrar allt, utan att vilja gifva något tillbaka. Endast
dina åsigter anser du ,vara riktiga, och för dina tycken måste
allt vika. I öfvermodig sjelftillit ser du ej, huru lyckans
blomster krossas under dina fötter., och glädjens rosor vissna
på din makas kinder. Om jag nu antagit det byte, hon i
sin uppoffrande kärlek erbjudit mig? Är du säker på, att då
ej någonstädes i ditt hjertas innersta gömma skulle fastnat
en tagg, som din kalla rättrådighet ej kunnat bortrycka? Tro
mig du, man känner först en skatts- rätta värde, när den
blifvit en beröfvad. Jag lemnar nu ensam detta hus och
erkänner mig besegrac}. Det var kärleken, som öfvervunnit
mig, och nu fordrar jag till tack derför, att du med
öfverseende gäldar de uppoffrande känslor, som i Guds vågskål
uppväga alla jordens skatter."
Morgonen efter den hemska natten grydde lugn och
klar. Den ny fallna snön höljde jorden i sitt hvita täcke och
gnistrade i morgonsolens ljus, liksom milliarder af glänsande
kristaller.
Uppe i sjukrummet var allt tyst.
De små lågo i sina sängar och på de lugna andedragen
kunde märkas, att sömneris genie räckt sin hjelpande hand
åt det flyende lifvet.
Yid ena bädden låg modern slumrande.
I hennes ögonhår hängde några klara perlor, i hvilka
en nyfiken stråle af morgonsolen bröt sig i regnbågens
alla färger.
Äfven mormor hade för en stund slutit sina ögon, och
hennes händer voro i sömnen hopknäppta såsom till bön.
På de stackars sjuklingarnas hufvudkuddar sutto ett
par små, nästan osynliga väsenden. De sågo så svaga och
medtagna ut, att en enda vindpust borde kunnat
tillintetgöra dem.
"Hvad äro ni för ena småttingar?" sade solen, som nu i
full glans strömmade in i rummet. "Ni se så ynkliga ut,
att jag sannerligen tycker det vara synd om er."
"Vi äro helsans genier", sade de små med nästan ohörbar
stämma och hackade tänderna af köld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
