Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Döden. Saga af Carlo Broschi.
- Perbergs grufvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Helsan står på svaga fötter, kan jag se», sade solen,
»men jag vill hjelpa er», och solen ökade sitt ljus, snön
smälte, marken grönskade och menniskorna sågo förvånade
på hvarandra, då lärkorna med jublande röster förkunnade:
nu är det vår.
Och inne i det stora huset var allt glädje och fröjd.
Helsans genier hade frodats i solens och kärlekens milda
hägn, och då svalorna kommo och redde sina nästen uppe
vid takåsen, så sutto de små »sjuklingarna» med rödblommiga
kinder i mammas och mormors knän och följde de luftiga
byggmästarna med glädjestrålande ögon.
Och våren gick och sommaren kom med sina rosor och
ljumma vindar; och landtmannen skördade jordens alster,
och slagorna gåfvo genljud i de öfverfyllda ladorna-, och snö
täckte jorden och vintern slog bryggor öfver den skummande
forsen. Men inne i det stora hörnhuset vid gatan var det
ständig vår, ty kärlekens sol var der den strålande källa5
från hvilken sällhet och lycka strömmade i ymnigt mått.
*
Perbergs grufvor.
En landsväg, till färgen mörk, som vägarna i
bergslagen ofta äro, till följd af kolkörningarna,
går i nordostlig riktning från Filipstad till Persberget.
Här och der korsas denna väg af en spårbaua, ledande till
någon af de i närheten befintliga, men nu öde stående grufvorna.
Bredvid dessa stå, såsom sörjande vålnader, de förfallna
»konsterna», hvilka länge sedan upphört med sitt entoniga,
sorgliga gnäll. Grufdriften har samlat sig på vissa större fält,
brytningen i ett litet ensamt liggande grufhål lönar sig icke
mera. Förhållandet är detsamma här, som på andra områden
af industrien, att nämnligen de små företagen ej gerna kunna
bestå vid sidan af de stora, der man kan bättre tillgodogöra
sig nutidens många uppfinningar.
Utom dessa öfvergifna grufvor, med sina förfallna
tillbehör, är det också en annan sak, som tilldrager sig
uppmärksamheten. Stängslen eller gärdesgårdarna äro
nämnligen helt annorlunda, än dem, man får se
på slättbygden. De bestå här af lodrätt stående störar,
sammanbundna med järntråd. Denna tråd kostar så
godt som ingenting, ty den erhålles af de gamla,
upprepade järntrådslinorna, hvilka begagnats vid
grufvorna.
Här och der skymtar en »tjärn» fram mellan träden. Småningom
glesnar skogen, menniskoboningarna ligga tätare och en
stor sjö utbreder sin vida spegel för våra blickar. Det är
Yngen, ett af de största och vackraste bland bergslagens
vatten. På dess andra sida synas en mängd malmuppfordringsverk,
konster, byggnader och nere vid sjöstranden väldiga hopar
af ur grufvorna upptagen sten. Allt detta tillkännagifver,
att vi hafva ett betydligt gruffalt framför oss, och
så är äfven förhållandet, ty hvad vi se är Persberget,
ett af våra betydligaste malmberg.
Och mellan stora skarnhögar, suckande pumpar, gnällande
uppfordringsverk och afgrundsdjupa gruföppningar far man
fram, då man reser in på Persbergets mark.
Man står här på ett af våra största
och förträffligaste malmlager, och det
järn, som framkommer ur denna malm,
är vida berömdt så inom, som utom
landet. Också har man länge kännt till
dess godhet, ty redan vid 1300-talets
början lära grufvorna här varit bearbetade,
och ännu kan man se spåren af det äldsta sättet för
malmens lösbrytande, som skedde genom bränning.
Flera af gruföppningarna bilda väldiga afgrunder, och
trots säkerheten af de ställningar, på hvilka man står, känner
den ovane dock en rysning, när han skådar ned i Storgrufvans
eller Krangrufvans svindlande djup. Den senare grufvans
botten sträcker sig också sju hundra fot under bergets
yta och den andras ändå djupare, eller nio hundra fot; så
långt ned ligger dock icke den botten, som man ser. På
stegar, som té sig för ögat som spindelväfstrådar, nedstiga
arbetarna, »pickarna», i schakten, och man vänder ovilkorligt
bort ögat, då man för första gången ser denna färd. När
de komma ned, synas de ungefär som myror på bottnen, der
de snart försvinna genom någon till ännu större djup
ledande öppning.* Persberg företer flera partier af vild
skönhet. Från »prinsarnas balkong», uppförd under de lummiga
kronorna af några på kanten af en stupande brant klängande
björkar, har man en god utsigt bort till Storgrufvans
schakt och de längre tillbaka i tiden hopstörtade, väldiga
* Vi skola i ett följande häfte meddela utsigten såväl af Kran- som Storgrufvans schakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0040.html
