Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perbergs grufvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klippmassor, hvilka bilda Persbergs »grufstöt» eller den så
kallade »gamla grufvan». Denna namnes ock »kyrkan», emedan
arbetarna här fordom förrättade sin gudstjenst. Det är
en sällsam och gripande arkitektur, detta tempel företer, med
öfverst den fria himmelens hvalf och med sina groteska och
väldiga, men allvarsamma och högtidliga klippmurar, smyckade,
som dessa äro, af de än i dunkeldjupa massor och än i solstrålarnas
skimmer skiftande draperier, hvilka bildas af det rika
och behagfulla löfverket å träd och buskar, som spirat ur klippornas
remnor eller från stalpernas krön. Vid en nedklättring
i »stöten», från en annan sida, än der den nyssnämnda
balkongen finnes, erbjuder sig kanske en än mera
målande anblick. Det är härifrån, som vårbild sid. 37 är tagen.
För en hvar besökare torde det ej vara rådligt att göra
en färd ned i grufvorna. Dertill fordras först och främst
frihet från allt, hvad svindel heter, och dessutom starkt bröst,
starka armar och dito ben. Den, som emellertid besitter
dessa egenskaper och sålunda vågar en djerf klättring utför
de oftast lodrätt, understundom fritt i rymden sväfvande eller
ibland genom en trång passage, liksom genom en skorstenspipa,
gående, nästan ändlösa stegarna, ned i det dystra och
hemlighetsfulla djupet, finner sig nog belönad för sin möda.
Nedkommen några steglängor i Storgrufvans schakt, mötes
man af en underbar anblick. En klipp-port i berget låter
ögat intränga i en grotta, hvars bottens kristallklara vatten
återspeglar de med saftig grönska och rikt löf verk garnerade
väggarna, Den endast uppifrån, mellan de sammanklämda
klipporna kommande dagern gifver åt det hela en högst egendomlig
belysning. Det är ,ej det växtliga blott, utan äfven
vattnet och klippväggarna, som genom otaliga reflexer här
skifta i tusen nyanser af grönt. Kommen förbi den gröna
grottan, finner man dagern allt mera dämpad och sedan man
nedkommit i en mörk och fuktig ort, famnas man allt innerligare
af ett nattligt dunkel och, nu endast väggledd af den
påtända facklan, anländer man slutligen förbi »björkbandet»
– en väldig klippbro – utför i isen huggna trappsteg till
Storgrufvans med jämn is täckta botten. Vid facklans sparsamma
och irrande ljus framträda nästan som blott aningar
de på sina kolonner hvilande jättehvalfven, med den här och
der, likt stalaktiter, nedhängande och i eldskenet glimmande
isen. Här tyckes oss vara en uppgift för våra sportsmän.
Efter voltigen med nedklättringen i grufvan kan stålsko spännas
på fot och på den skridskobana, som här erbjuder sig, i det
nattliga dunklet anställas en fantastisk fackeldans, under det
att samtidigt der uppe allt glöder i sommarens solljus och
blomsterprakt.
Men utan att våga lif och lemmar, kan man ock vid
Persberget på det beqvämaste sätt få erfara, huru det är
att vara i en grufva. Genom berget går nämnligen en så
kallad stollgång, omkring ett tusen två hundra fot lång, hvilken
förenar tvänne grufvor, Gustaf Adolfs och Kistgrufvan. Denna
gång, på hvilken arbetades i tolf år, vidgar sig här och der
till väldiga hvalf, hvilkas mörker blosset endast ofullkomligt
kan skingra och der allt är på samma sätt, som nere i schakten.
Gör man besöket vid ett tillfälle, då skjutningen pågår i grufvorna
under, så tror man sig stå i bergakungens sal. Grunden
skälfver och skotten ljuda som den starkaste åska, mångdubblad
af hvalfvens eko.
Det är ett hårdt arbete, som grufkarlen har. Större
delen af sitt lif får han tillbringa under jorden, i bergets
salar, dit ingen stråle af dagens ljus tränger ned. Och
detta lif trycker också sin stämpel på. honom. Han är
vanligen dyster och fåordig, med afbrott stundom af vild
fröjd; för öfrigt redlig och arbetsam. Det mörka djupet
och trakten kring grufvan befolkar hans fantasi med varelser
från en annan verld, än vår, och icke heller Persberget
saknar sådana öfvernaturliga väsenden, som drifva
sitt spel med de dödliga. Förr funnos dock spöken allmännare,
än nu; den allt jämnt stigande upplysningen har
drifvit dem på flykten.
En beryktad personljghet bland dessa öfvernaturliga varelser
var »bergfrun», som hade sitt förnämsta tillhåll i en
nu nedlagd grufva, Braskan kallad. Bergfrun var klädd endast
i guld och silfver, ja, »ho va så grann, att de’ ä alldeles
umöjligt té kunne berättet». I nämnda grufva fanns
en skjutare, som ställt sig mycket väl med nämnda dam, och
han hade nog godt deraf, ty flera gånger hade hon visat honom
nya malmanledmngar. En gång hade denne skjutare
tappat sin klocka, hvilken rullade ned i djupet. Han gaf sig
då ned-att söka, hvilket under vanliga fall måste anses som
ett fåfängt arbete, men när han nådde grufvans botten, stod
bergfrun der och lemnade honom åter klockan, alldeles oskadad.
Under sådana förhållanden var det naturligt, att bergfrun
skulle blifva omtyckt af folket, och ingen af dem var
heller rädd för henne. Dock bådade icke alltid hennes uppträdande
godt. En dag .såg en arbetare henne stå hufvudlös
vid Torskebäcksgrufvan, i hvilken hon baklänges steg ned. På
aftonen störtade en grufarbetares hustru ned i nämnda grufva.
Ibland huserade också »bergtrolla» i grufvorna, och dessa
synas ej hafva varit så vänligt stämda mot folket, hvilket kan
ses af följande tilldragelse. Skjutaren i Storgrufvan hade
en afton nedgått med sin hustru, för att verkställa skjutningen.
I parentes vilja vi nämna, att det förr var mycket
vanligt, att också qvinnor deltogo i grufarbetet. Skjutningen
gick så dåligt, att många skott måste laddas om flera gånger.
Tolf skott blefvo dock till slut lossade, men det sista och
trettonde kunde ej fås att brinna, Det var också nu vid den
tiden på qvällen, då bergtrollens tid’är inne. Hustrun började
ock . misstänka, att dessa troll voro missnöjda med det
sena besöket, och sade till mannen, att de skulle gifva sig
upp, v,för här står allri rätt té-, i qväll ä’ di framme, bergtrolla».
Knappt hade det sista ordet gått öfver hennes läppar,
förr än det trettonde skottet brann utaf med ett förfärligt
brak, hvarvid ett hånande skratt lät höra sig.
Så lyda de sagor, som folket här förtäljer, och det behöfves
ej mycken fantasi, för att befolka berget med dylika,
dystra varelser. Man behöfver blott en mörk natt, då stormen
drager fram deröfver, lyssna på dess hvinände, konsternas
oafbrutna gnäll och pumparnas suckar, för att få föreställningen,
att en hel här af dystra andar rör sig der ute.
Det har under några år varit hårda tider också för
Persbergs grufveägare, hvilka bilda ett aktiebolag. Den förträffliga
malmen har saknat betydligare efterfrågan, och malmhögarna
hafva, oaktadt arbetet inskränkts, ökats och oupphörligt
ökats. Nu börja dock tiderna ljusna, och helt visst
skola de tidsenliga och storartade anläggningarna snart komma
väl till pass. Bland dessa anläggningar vilja vi särskildt
framhålla den en half mil långa järnväg, som grufvebolaget
för malmens transport anlagt.
Grufvorna ägdes intill 1865 af flera särskilda bolag, men
sagda är förenades dessa till ett, »Persbergs Grufveaktiebolag»,
hvars grundkapital utgöres af 10,000 .aktier, hvardera å 275
kronor, således tillsammans 2,750,000 kronor. År 1874 uppfordrades
här 1,274,200 centner malm och då funnos 400
arbetare, men under de senaste åren har brytningen varit
mycket mindre, och arbetarna hafva minskats till hälften,
men detta nedgående är blott tillfälligt och har redan börjat
ändra sig.
Utsigten öfver Yngens sköna stränder är herrlig, och den
ett stycke från gruffältet, vid disponentboningen, på »Ekströms
kullar», uppväxande parken lofvar att blifva en mycket vacker
promenadplats.
Vi skulle glömma något väsentligt, om vi, på tal om
Persberget, ej omnämnde dess förträffliga skola, för hvars
ordnande grufägarna på ett bsrömvärdt sätt hafva sörjt. Helt
visst skall, när här ett slägte blifvit uppfostradt, mera ljus
än nu skina öfver grufarbetarnas ofta mörka dag.
Den tid, när Persbergs grufvor först började bearbetas,
förlorar sig i sagans natt. Denna saga förtäljer, att under
Magnus Erikssons tid lefde en man, som hette Peter Holmfastesson.
Han måste för någon begången förbrytelse fly och
styrde kosan till östra Vermlands då nästan öde bygder.
En dag, då han varit ute på jagt, kunde han ej få tak öfver
hufvudet till natten, utan måste tillbringa denna under bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
