Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
47
dufslag och det hus, hvari bojaren bodde under de heta
sommarmånaderna. På ena sidan befann sig omedelbart invid
gården det af sten byggda huskapellet, på den andra en stor
trädgård, som var inhägnad af ett ekstaket, bakom hvilket
man såg vackra med sniderier och målningar smyckade
repgungor. Med ett ord, det var ett för den tiden högligen
präktigt hus. Men också var det i alla afseenden värdigt
sin herre.
Boj aren Druschina Morosoif, utmärkt för - sin mäktiga
kroppsbyggnad och sin stränga, oböjliga karaktär, hade, trots
sin framskridna ålder, för kort tid sedan äktat den vackraste
flickan i Moskva, Alla menniskor förvånades, när den
tjugoåriga Helena Dmitrijévna, dotter till okolnitschen
Pleschtsche-jeff-Otschin, som funnit döden utanför Kasans murar, räckte
honom sin hand. En tfidan make skulle
äktenskapsstifter-skorna i Moskva ej vågat föreslå henne. Men Helena var
giftas-vuxen och hade hvarken far eller mor-, och med de tygellösa
seder, som voro utmärkande för tsarens nya gunstlingar, var
skönhet för en ung flicka oftare en olycka, än en lycka.
Då Morosoff tog Helena till sin hustru, blef han med
det samma hennes beskyddare, och alla menniskor i Moskva
visste, att det ej var rådligt att förolämpa den, som bojaren
Druschina Andrejevitsch tagit i sitt beskydd.
Före Helenas giftermål hade många af tsarens
gunstlingar ifrigt bemödat sig att behaga henne; men ingen hade
ihärdigare sökt vinna hennes gunst, än furst Afanassi
Ivano-vitsch Yjäsemski. Han hade sändt henne de dyrbaraste
skänker, i kyrkan befann han sig städse i hennes närhet, på
en eldig häst sprängde han oupphörligt förbi hennes dörr, och
endast för hennes skull tog han del i hvarje knytnäfskamp.
Men lyckan visade sig ej blid mot Afanassi Ivanovitsch.
Äktenskapsmäklerskorna buro hans skänker tillbaka till
honom, och när han mötte Helena, vände hon sig bort, Gjorde
hon detta, emedan Afanassi Ivanovitsch ej behagade henne,
eller var hennes jungfruliga hjerta en annan tillgifven? Huru
härmed än förhöll sig, blef Yjäsemski ihärdigt af visad.
Upptänd af förbittring, kastade sig då Afanassi till tsar Ivans
fötter, klagade för honom sin nöd och bad om hans hjelp.
Tsaren lofvade också att skicka sina egna
äktenskapsmäkler-skor till Helena Dmitrijévna. Då Helena erfor detta, brast
hon i tårar. Hon begaf sig med sin amma till en kyrka,
kastade sig ned för Guds moders bild och grät och vred sina
händer i brinnande bön.
I början befann sig ingen i kyrkan, men då Helena åter
reste sig och vände sig om, såg hon bakom sig bojaren Morosoff
i en kaftan af grön sammet och kort, öppen brokadmantel.
»Hvarför gråter du, Helena?» frågade Morosoff.
Då Helena igenkände bojaren, klarnade hennes ansigte
upp något. Han hade fordom stått i vänskaplig förbindelse
med hennes föräldrar och äfven nu besökte han henne ofta
samt älskade .henne som en dotter. Hon å sin sida vördade
honom som en fader och anförtrodde honom alla sina
tankar. Blott en enda af dem höll hon hemlig för bojaren -
till sin egen olycka och till hans förderf. Icke heller nu
uppenbarade hon på hans fråga denna sin hemliga tanke,
utan svarade blott:
"Jag gråter, derför att tsarens äktenskapsmäklerskor
skola komma till mig, för att tvinga mig att skänka furst
Vjäsemski min hand."
"Helena^, utlät sig bojaren, "är det verkligen sannt, att
’du ej kan älska Vjäsemski? Öfverväg denna fråga väl. Jag
vet, att han ännu ej har funnit vägen till ditt hjerta-, men
jag vet ock, att dina tankar ännu ej sysselsätta sig med
någon annan, och till den ålder, du nu uppnått, är en flickas
hjerta mjukt som vax: sök att öfvervinna den första
blygheten, och du skall få honom kär!"
"Aldrig - aldrig!" svarade Helena. »Hellre skulle jag
vilja dö på stället."
Bojaren betraktade flickan full af medlidande och sade
efter en kort stunds tystnad:
"Helena, det gifves ett medel att rädda dig. Hör mig!
Jag är gammal och mitt hår har redan bleknat, men jag äl-
skar dig som vore du min dotter. Tänk efter Helena: är du
beredd att förena ditt öde med en gubbes?"
»Jag är beredd!» utbrast Helena glad och kastade sig
till Morosoffs fötter.
Bojaren kände sig djupt gripen af detta oväntade svar.
Helenas hänryckning .fyllde honom med stolthet. Gubben
anade ej, att denna hänryckning var den drunknandes, som
griper efter halmstrået. Kärleksfullt lyfte han upp henne,
kysste henne på pannan och sade:
"Mitt barn, svär mig på korset, att du aldrig skall
vanära mitt gråa hufvud! Svär det här inför återlösarens bild!»
"Jag svär det!" sade Helena med bäfvande stämma.
Då lät boj aren hemta presten, och vigselceremonien gick
genast för sig. När tsarens äktenskapsmäklerskor kommo,
var Helena redan bojaren Druschina Morosoffs "maka . . .
Det var ej af kärlek, som Helena räckt Morosoff sin
hand till ett äkta förbund. Men hon hade svurit på korset
att vara honom trogen, och hon var fast besluten att hålla
sin ed, att hvarken i ord eller tankar försynda sig emot sin
make. Och hvarför skulle hon ej kunna älska Druschina
Andrejevitsch? Visserligen var bojaren ej längre ung, men
Gud hade förlänat honom helsa och styrka, krigarära och stor
handlingskraft. Han ägde byar och vidsträckta gods på
andra sidan Moskva; hans kistor voro fulla af guld, präktiga
kläder och dyrbara pelsverk. En sak hade emellertid Gud
ej förlänat honom: tsarens gunst.
Då Ivan Yassiljevitsch erfor, att hans
äktenskapsmäklerskor kommit för sent, uppfylldes han af vrede mot Morosoff
och beslöt att straffa boj aren. Han lät bjuda honom till sitt
bord och der anvisa honom plats, icke allenast nedanför
Yjäsemski, utan till och med under Boris Godunoff, som då ännu
ej kommit till ära och intet embete beklädde.
En sådan skymf kunde bojaren ej fördraga. Han stod
upp från bordet och sade, att en Morosoff ej kunde sitta
nedanför en Godunoff. Detta förökade ännu ’mer tsarens
vrede, och han befallde Morosoff att gå till Boris Godunoff
och be honom om ursäkt. Bojaren lydde och gick till sin
fiende, men skymfade honom på samma gång med
benämningen hund. Då tsaren erfor detta, råkade han i största
raseri och befallde Morosoff att ej mer visa sig för hans
ögon och att låta sitt hvita hår växa, så länge han var i onåd.
Bojaren lemnade alltså hofvet, och från den stunden gick
han ut endast i grofva kläder, vårdade ej sitt skägg, och lät
sitt hvita hår hänga ned öfver den stolta pannan. Det
kändes smärtsamt för bojaren att ej längre få skåda sin tsars
anlete; men han hade ej vanärat sin slägt, han hade ej
suttit nedanför en Godunoff.
I Morosoffs hus herrskade det största öfverflöd.
Tje-narna fruktade och älskade sin herre. Alla besökande
mottogos af honom på det hjertligaste. Yän och fiende prisade
enstämmigt hans godhet, och alla kom ett höfligt mottagande,
rikligt understöd eller visa råd till del. Men ingen älskade
han så högt, på ingen slösade han så rika skänker, som på
sin unga maka. Helena var ej heller otacksam: hvarje
morgon och hvarje afton tillbragte hon en lång stund på knä i
sina rum och bad för sin make.
Var Helena brottslig, när midt under Druschinas
kärleksfulla tal, midt under hennes brinnande bön till helgonen,
hennes fantasi plötsligt frammanade bilden af en ung hjelte, som
med draget svärd flög fram på en eldig häst och jagade
flyende lithauiske regementen framför sig? Yar Helena
brottslig derför, att denna bild förföljde henne öfverallt, hemma och
i kyrkan, om dagen och om natten, och i förebrående ton
sade: "Helena, du Mr ej hållit ord, du har ej väntat till min
hemkomst - du har förrådt mig!» ...
Den 24 Juni år 1565 på S:t Johannis dag var hela
Moskva redan tidigt på morgonen i rörelse; oafbrutet ljödo
klockorna, och kyrkorna voro öfverfulla. Efter gudstjensten
skingrades folket på gatorna. Ung och gammal, rik och
fattig bar gröna qvistar, blommor och med band smyckade
björkris med sig hem. Öfverallt rådde lif och rörlighet.
Men framemot middagen började större lugn att inträda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
