Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så småningom skingrades folket, och snart stod knappt ett
menskligt väsen att anträffa på Moskvas gator. Dödstystnad
herrskade i staden, ty moskvaborna höllo sin middagshvila
hemma. Ingen skulle hafva vågat ådraga sig Guds vrede
genom att vid denna tid på dagen gå och spatsera. Ty Gud
har befallt menniskan och alla kreatur att hvila midt på
dagen; derför är det synd att bryta mot Guds vilja, så vida ej
en tvingande nödvändighet föreligger.
Följaktligen sofvo alla, och Moskva var liksom utdödt.
Endast i Baltschuga, ett nyligen uppbygdt värdshus, förnams
rop, gräl och sånger. Obekymrade om middagstimmens helgd,
roade sig der en mängd krigare, nästan alla unga män i
dyrbara kläder. De uppfyllde ej blott huset, utan äfven
gården och gatan framför huset. Alla voro de berusade; en,
som hade utsträckt sig på marken, spillde ut den vinbägare,
som han skulle föra till munnen, öfver sina kläder; en
annan bemödade sig med hes röst att instämma i sina
kamraters sång, men åstadkom endast döfva, obegripliga ljud.
Fullständigt sadlade hästar voro bundna utanför porten, och vid
hvarje sadel hängde en qvast och ett hundhufvud.
Då visade sig två ryttare på gatan. Den ene af dem,
som bar en karmosinröd kaftan med gyllene knappar och en
hvit brokadmössa, under hvilken tjocka, blonda lockar böljade
fram, vände sig till sin följeslagare och sade:
»Mikael, ser du dessa druckna menniskor?»
»Ja, bojar; de äro alla fördömda afgrundssöner. De
hafva gjort sig en glad dag.»
»Nå, ser du hvad som hänger vid sadeln på deras hästar?»
»Ja, jag ser det: qvast och hundhufvud, och det hade
äfven de der andra röfvarena. De måste alltså verkligen vara
tsarens män, då de våga roa sig så här midt i Moskva. Vi hafva
satt ihop en vacker historia, då vi lade band på dem, bojar!»
Serebränys ansigte fick ett dystert uttryck.
»Gå och fråga dem, hvar boj ären Morosoff bor.»
»Ohoj, godt folk och ärade herrar, hvar bor bojaren
Dru-schina Morosoff?» ropade Mikael, i det han närmade sig en grupp.
»Hvarför vill du veta, hvar den hunden bor?»
»Min herre, furst Serebräny, har ett bref att lemna
honom från vojvoden furst Pronski vid stora hären.»
»Tag hit brefvet!»
»Hvad säger du afgrjundsfo -? Hvad säger du - är
du förryckt? Skulle jag lemna dig furstens bref?»
»Hit med brefvet, gamla kattuggla – hit med det! Vi
skola se efter, om ej den der Morosoff är en förrädare.
Kanhända traktar han efter tsarens lif.»
»Ack, du skurk!» skrek Mikael, som nu alldeles glömde
den försigtighet, hvarmed han inledt samtalet. »Inbillar du
dig kanske, att min herre umgås med förrädare?»
»Jaså, du är ovettig på köpet! Ned med honom från
hästen, kamrater! Låtom oss ordentligt kringklappa honom!»
I detta ögonblick närmade sig Serebräny opritschnikerna.
»Halt!» tillropade han dem med så förfärlig stämma, att
de ovilkorligen hejdade sig. Fursten fortfor:
»Om någon af er rör denne man bara med ett finger,
så slår jag in hjernan på honom, och de öfriga skola stå till
svars inför tsaren.»
Opritschnikerna häpnade, men från de närliggande
gatorna tillströmmade ständigt nya kamrater till dem och
omringade fursten. Ganska grofva ord uttalades högljudt, några
drogo redan svärdet, och det skulle ha gått Nikita illa, om man
ej i detta ögonblick hade förnummit en stämma, som sjöng
en psalm. Opritschnikerna blefvo stående som förstenade, och
alla vände blicken åt det håll, hvarifrån stämman ljöd.
En man om ungefär fyrtio år kom gående gatan fram.
Han bar en högst enkel klädning af grått linne, på hans
bröst hängde ett järnkors med en kedja, och i sina händer
höll han en krona af trä. Hans bleka ansigte bar ett ut-
tryck af obeskriflig godhet och kring de af ett glest skägg
skuggade läpparna lekte ett leende, men ögonen blickade
skyggt och osäkert omkring sig.
Då han fick syn på Serebräny, afbröt han sin sång,
ilade fram till honom, blickade honom i ansigtet och sade
liksom högst förvånad:
»Det är ju -du! Hvarför befinner du dig här bland dem?»
Och utan att vänta på svar började han sjunga:
»Säll är den man, som ej följer öfverträdares råd!»
Opritschnikerna drogo sig vördnadsfullt undan, men
mannen såg åter Serebräny i ansigtet, utan att gifva akt på dem,
och sade med en skakning på hufvudet:
»Nikika, Nikika, i hvilket sällskap har du råkat?»
Serebräny hade aldrig förr sett denne man och var
förvånad öfver att höra honom nämna.’%g vid namn.
»Du känner mig alltså?» frågade han.
Den vansinnige log och sade:
»Du är min broder, jag kände genast igen dig: du är
en jurodivi, * liksom jag, och förstånd har du ej heller mer
än jag, annars skulle du ej ha kommit hit. Jag ser tydligt
in i ditt hjerta. Det är rent, rent som den nakna
sanningen; vi äro båda jurodiver, fattiga i andan. Men dessa»,
fortfor han, pekande på den beväpnade mängden, »dessa
tillhöra ej vårt brödraskap. Hu!»
»Yassja, önskar du ingenting?» frågade nu
opritschnikerna. »Behöfver du inga penningar?»
»Nej, nej, nej I» svarade den vansinnige, »af dig vill jag
ingenting ha’. Yassja tar ingenting emot af dig, men gif
Mikitka, hvad han begär.»
»Du Guds man, jag frågade hvar bojaren Morosoffs
boning är», sade Serebräny.
»Druschinas? .Det är en af de våra- det är en
rättsinnig man! Han har bara en styf nacke - o, en så styf
nacke! Men snart skall han böja sig, snart skall han böja
sig, men för att aldrig mer resa sig igen.»
»Hvar bor han?» upprepade Serebräny vänligt.
»Det säger jag dig ej», genmälte jurodiven nästan i
vredgad ton, »det säger jag dig ej - nej, nej, det må andra
säga dig. Jag vill ej skicka dig olyckan till mötes.»
Derpå uppstämde han åter den afbrutna psalmen och
aflägsnade sig hastigt.
Då Serebräny ej förstod, hvad han sade, och ej ville
förlora tid med långvarigt grubblande, vände han sig på nytt
till opritschnikerna och sade:
»Yälan, vilja ni ändtligen säga mig, hvar jag kan finna
bojaren Morosoffs hus?»
»Gå rakt fram», svarade en grof stämma, »och vik af åt
venster vid hörnet - der finner du den gamle korpens näste.»
Under det fursten aflägsnade sig, började opritschnikerna,
hvilka blifvit något lugnare vid jurodivens framträdande, åter
larma och smäda.
»Ohoj!» skrek en efter fursten, »helsa Morosoff från oss
och säg, att han snart kan bereda sig på galgen; han har
lefvat länge nog nu!»
»Och äfven för dig är repet redan i ordning», skrek
en annan.
Men fursten aktade ej på smädelserna. Han lät
hufvudet sjunka ned och tänkte:
»Hvad betydde den svagsintes ord? Hvarför ville han
ej visa mig Morosoffs boning? Och hvarför tillade han, att
han ej ville sända mig olyckan till mötes?»
På vägen mötte Nikita och Mikael ännu många
opritsch-niker. Några voro redan druckna, andra skyndade till
värdshuset. Alla hade ett oförsynt fräckt yttre, och några fällde
till och med högljudt råa anmärkningar öfver ryttarna. Man
märkte genast, att de redan länge varit vana vid fullkomlig
strafflöshet.
* Kringvandrande, af religiös fanatism lidande, menniskor, ungefär som Indiens fakirer* Folket bemöter dem med skygg vördnad.
(Forts.)
.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
