Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyxen vid franska hofvet för hundra år sedan. - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie de Ujfolvy-Bourdon. Öfvers. af G. A. Swahn. (Forts. fr. föreg. häfte.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dårskaper som hofvet. Öfverallt hörde man talas om de
mest lysande exempel på dåraktigt slöseri, oerhörda skulder
och otroligt lättsinne. En prinsessa af Guéménée var skyldig
sin skomakare 60,000 livrés, en herr de Montmorin hade en
skräddarräkning på 180,000 livrés, en herr de Chenonceau
förlorade på en enda natt vid spelbordet 700,000 livrés etc.
Det var som om den höga franska adeln hade ansett, att
förakt för pengar vore det egentliga beviset på, att man var
en verklig grand seigneur.
Verkliga typer för den tidens franska aristokrati voro
de båda beryktade bröderna, prinsarna de Rohan. Den äldre
brodern, prins Jules Hercule Mériadec de Rohan, som var
vice-amiral, gjorde år 1783 bankrutt med en skuldmassa af
tretiotre millioner livrés. Den yngre brodern, prins Louis
René Édouard de Rohan, blef biskop af Strassburg och
kardinal. Men trots hans höga andliga värdighet, var hela hans
lif endast en rad af skandaler. Han var ett par år fransk
ambassadör i Wien, men kejsarinnan Maria Theresia begärde
hans hemkallande och anförde för denna begäran fyra skäl:
1) hans kärleksäfventyr med hofdamerna, 2) hans öfvermod
mot de andra sändebuden, särskildt mot den engelska och
den danska ministern, 3) hans oerhörda skulder, 4) hans
ådagalagda förakt mot religionen. Ludvig XVI hemkallade
Rohan från Wien, och Marie Antoinette visade honom öppet
sin ovilja. Men icke desto mindre öfverhopades denne
egendomlige kyrkofurste med inkomstbringande kyrkliga sysslor
och sinekurer. Han utnämndes till grand aumönier af
Frankrike, abbé af Saint-Waast, inspector vid Sorbonne och
administratör för hospitalet Quinze-Vingts. Ensamt hans
befattning som abbé af Saint-Waast gaf honom tre hundra tusen
livrés om året, och hans samtliga inkomster uppgingo till
tolf hundra tusen livrés. Och likväl var hans lyx så oerhörd,
att han var i oupphörlig penningförlägenhet. Han brukade
säga, att en man af verld ej kunde lefva med så litet, som
han hade. Han tillgrep derför åtskilliga sätt, för att skaffa
sig mera penningar. Så sålde han hospitalet Quinze-Vingts
tillhörig jord för sex millioner livrés. Jorden var i sjelfva
verket värd mycket mer, men den gode kardinalen fick tre
hundra tusen livrés i handtryckning och blundade. För
öfrigt kunde han aldrig förmås att redovisa ens för de sex
millionerna.
Kardinal de Rohan spelade äfven en af hufvudrollerna i
den namnkunniga halsbands-affären, som gjorde den olyckliga
drottning Marie Antoinettes rykte så mycket-ondt. Så blef
Marie Antoinettes bland folket allmänt kända passion för
diamanter en källa till förödmjukelser och orättvist förtal
mot henne. En stor del af allmänheten trodde henne vara
ännu mycket sämre, än hon verkligen var. Hennes största
fel var dels brist på verklig bildning och allvarliga intressen,
dels och framför allt hennes passion för en ruinerande lyx.
Turgot och Malesherbes, dessa statsmän, som sökte förmå
den vankelmodige Ludvid XVI att beträda reformernas och
sparsamhetens väg, funno i Marie Antoinette sin farligaste
motståndare, liksom de pensionshungriga och egennyttiga
hofmännen sköto den tanklösa drottningen framför sig, såsom
*de gamla missbrukens och hoflyxens beskyddarinna, Hon
ådrog sig derigenom folkets oblidkeliga hat, som icke släcktes
förr, .än »österrikiskans^ hufvud fallit för guillotinen.
Det skulle utan tvifvel vara en öfverdrift att säga, att
lyxen vid hofvet var enda orsaken till den stora franska
revolutionen. Men en af huvudanledningarna var den likväl.
Lyxen vid hofvet var icke det största, men det mest i
ögonen fallande, det mest utmanande, det mest uppretande af
alla enväldets missbruk. Det var hoflyxenj som väckte detta
dödliga hat, hvilket gjorde skräckväldet möjligt. Äfven utan
hofvets ruinerande lyx skulle franska revolutionen kunnat hafva
inträffa, men att denna revolution fick en så våldsam, en så
grym karaktär, det var hoflyxens fel.
Ernst Wallis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>