- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
59

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyxen vid franska hofvet för hundra år sedan. - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie de Ujfolvy-Bourdon. Öfvers. af G. A. Swahn. (Forts. fr. föreg. häfte.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dårskaper som hofvet. Öfverallt hörde man talas om de
mest lysande exempel på dåraktigt slöseri, oerhörda skulder
och otroligt lättsinne. En prinsessa af Guéménée var skyldig
sin skomakare 60,000 livrés, en herr de Montmorin hade en
skräddarräkning på 180,000 livrés, en herr de Chenonceau
förlorade på en enda natt vid spelbordet 700,000 livrés etc.
Det var som om den höga franska adeln hade ansett, att
förakt för pengar vore det egentliga beviset på, att man var
en verklig grand seigneur.

Verkliga typer för den tidens franska aristokrati voro
de båda beryktade bröderna, prinsarna de Rohan. Den äldre
brodern, prins Jules Hercule Mériadec de Rohan, som var
vice-amiral, gjorde år 1783 bankrutt med en skuldmassa af
tretiotre millioner livrés. Den yngre brodern, prins Louis
René Édouard de Rohan, blef biskop af Strassburg och
kardinal. Men trots hans höga andliga värdighet, var hela hans
lif endast en rad af skandaler. Han var ett par år fransk
ambassadör i Wien, men kejsarinnan Maria Theresia begärde
hans hemkallande och anförde för denna begäran fyra skäl:
1) hans kärleksäfventyr med hofdamerna, 2) hans öfvermod
mot de andra sändebuden, särskildt mot den engelska och
den danska ministern, 3) hans oerhörda skulder, 4) hans
ådagalagda förakt mot religionen. Ludvig XVI hemkallade
Rohan från Wien, och Marie Antoinette visade honom öppet
sin ovilja. Men icke desto mindre öfverhopades denne
egendomlige kyrkofurste med inkomstbringande kyrkliga sysslor
och sinekurer. Han utnämndes till grand aumönier af
Frankrike, abbé af Saint-Waast, inspector vid Sorbonne och
administratör för hospitalet Quinze-Vingts. Ensamt hans
befattning som abbé af Saint-Waast gaf honom tre hundra tusen
livrés om året, och hans samtliga inkomster uppgingo till
tolf hundra tusen livrés. Och likväl var hans lyx så oerhörd,
att han var i oupphörlig penningförlägenhet. Han brukade
säga, att en man af verld ej kunde lefva med så litet, som

han hade. Han tillgrep derför åtskilliga sätt, för att skaffa
sig mera penningar. Så sålde han hospitalet Quinze-Vingts
tillhörig jord för sex millioner livrés. Jorden var i sjelfva
verket värd mycket mer, men den gode kardinalen fick tre
hundra tusen livrés i handtryckning och blundade. För
öfrigt kunde han aldrig förmås att redovisa ens för de sex
millionerna.

Kardinal de Rohan spelade äfven en af hufvudrollerna i
den namnkunniga halsbands-affären, som gjorde den olyckliga
drottning Marie Antoinettes rykte så mycket-ondt. Så blef
Marie Antoinettes bland folket allmänt kända passion för
diamanter en källa till förödmjukelser och orättvist förtal
mot henne. En stor del af allmänheten trodde henne vara
ännu mycket sämre, än hon verkligen var. Hennes största
fel var dels brist på verklig bildning och allvarliga intressen,
dels och framför allt hennes passion för en ruinerande lyx.
Turgot och Malesherbes, dessa statsmän, som sökte förmå
den vankelmodige Ludvid XVI att beträda reformernas och
sparsamhetens väg, funno i Marie Antoinette sin farligaste
motståndare, liksom de pensionshungriga och egennyttiga
hofmännen sköto den tanklösa drottningen framför sig, såsom
*de gamla missbrukens och hoflyxens beskyddarinna, Hon
ådrog sig derigenom folkets oblidkeliga hat, som icke släcktes
förr, .än »österrikiskans^ hufvud fallit för guillotinen.

Det skulle utan tvifvel vara en öfverdrift att säga, att
lyxen vid hofvet var enda orsaken till den stora franska
revolutionen. Men en af huvudanledningarna var den likväl.
Lyxen vid hofvet var icke det största, men det mest i
ögonen fallande, det mest utmanande, det mest uppretande af
alla enväldets missbruk. Det var hoflyxenj som väckte detta
dödliga hat, hvilket gjorde skräckväldet möjligt. Äfven utan
hofvets ruinerande lyx skulle franska revolutionen kunnat hafva
inträffa, men att denna revolution fick en så våldsam, en så
grym karaktär, det var hoflyxens fel.

Ernst Wallis.

*



Från Orenburg till Samarkand.

Af Marie de Ujfolvy-Bourdon. Öfvers. af G. A. Swahn.

(Forts. fr. föreg. häfte.)

"edan vi farit öfver deri isbelagda Sir Darja, fingo vi i
sigte en stor öppen plats, som var öfversållad med
högar af tegelstensspillror. Det var lemningar efter
Djanekend, som en gång reste sig på något öfver tre svenska
mils afstånd från Kasalinsk.

I detsamma kom en ridande kirgis oss till mötes och båd,
att vi skulle följa honom till hans Ubitlca. Man vet, att
kibit-kan är ett filttält, hvars stomme utgöres af ett halfklotformigt
trägaller, som upptill är något tillplattadt och försedt med ett
hål, hvarigenom röken uppstiger. Den omgifvande filten skyddar
mot kölden och snön, värmen och regnet.

Den kibitka, hvari vi inträdde, var mycket renlig och
rymlig. Vackra mattor betäckte marken, och i stället för möbler
sågos der med silfver inlagda kistor, men om stolar kunde det
icke blifva fråga, alldenstund muselmanerna sitta på samma
sätt, som skräddarna hos oss. Vi funno der endast en ung,
gift qvinna och hennes moder, men hennes herre och man
hade för afsigt att taga sig en annan hustru. Då jag gjorde
den invändningen, att han väl kunde nöja sig med den, han
hade, svarade han, att han skulle se sig om efter en annan
nästa vår. Den unga hustrun från förra våren var dock ganska
vacker och framförallt särdeles renlig. Hon visade oss sin
lille gosse, som hon gaf di, under det hon sysselsatte sig med
att draga ned hans öron, såsom bruket fordrar der i landet.
Denna vana har sin grund i den allmänna tron, att hörseln
derigenom göres skarpare.

Under det vi drucko det té, hvarpå den kirgisiske
höfdingen bjöd oss, började gossen gråta. Modern fattade nu
sonen i ena benet och höll honom öfver en så, hvarefter
hon med den fria handen hällde iskallt vatten öfver den lille
stackaren. Sedan lade hon honom tillbaka i vaggan och nu
var det slut med gråten.



Hos de kringströfvande kirgiserna förrätta qvinnorna alla
sysslor, ja, sköta äfven hästarna; .männen deremot göra
ingenting. Detta är ett ypperligt sätt att bevara-husfriden, ty huru
kunna väl tvister uppstå inom hemmet, då den ena parten har
alla rättigheterna, den andra alla skyldigheterna? Hos sarterna
- invånarna i mellersta Asiens städer - råder ett alldeles
motsatt förhållande. Der sysselsätta sig qvinnorna endast med
sin toalett och bry sig icke om hushållsbestyren, hvilka de
öfverlemna åt tjenstfolket. Mannen är endast den förnämste
tjenaren; han sköter qvasten, broderar och syr.

De rika kirgiserna skilja sig i viss mån, åtminstone hvad
beträffar drägten, från de fattigare. De äro äfven renligare
och vårda sig mera om sitt yttre.

Den ryska regeringen har gjort allt hvad hon kunnat,
för att utrota lar anta - det vill säga de litet emellanåt mellan
familjerna inom samma stam uppflammande fejderna- och
införa vaccinationen samt sålunda göra slut på de grymma
kopp-farsoter,- hvilka hvarje år rasa bland dessa nomader. Sedan
dess har befolkningen åter börjat ökas, men äfven eländet
tillväxa i lika grad. Boskapsskötseln är icke tillräcklig för dess
lifsuppehälle, och en mängd familjer tvingas att egna sig åt
åkerbruket, för att kunna lefva. Här möter oss således det
egendomliga skådespelet af ett folk, hos hvilket åkerbrukarens
ställning är ett bevis på elände och förfall. Kirgisen är född
nomad, och han har varit det från urminnes tider; sedan han
slagit sig på åkerbruk och fått fast bostad, förvandlas han till
sart. I stället för att stiga uppåt på odlingens trappa, går
han nedåt, förlorar sin öppenhet och redbarhet samt blir snart
feg, grym och bakslug - fel, som äro utmärkande drag hos
mellersta Asiens bofasta och åkerbruksidkande befolkningar.

Sedan vi tagit afsked af vår gästfrie värd och lemnat
Kasalinsk, foro vi vidare utföre Sir Darja, hvilkens hela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free