Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- I Stamlandet
- På kusten af Cornwallis. Maritim tafla, tecknad från verkligheten af H. af Trolle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gerna ville väl flickorna svänga om med honom vid
dansgillena, men blef det tal om, hvem som skulle blifva mor på
Bygget, då ville ingen det. Många voro de gånger, som det
åt Lisa blifvit sagdt, att hon ej skulle bry sig om Per, och
gummor med mörka Ansigten långt inne från skogarna hade
spått, att icke svalor skulle bygga under hennes tak, om
så skedde, utan olycksfåglar, korpar och kråkor.
Några år senare var jag åter der uppe. Då bodde
mina bekanta på Bygget, der Lisa var husmor. Men nog
byggde svalorna under deras tak och tycktes trifvas. Och
nu var hon åter samma präktiga Lisa som förut. Hon sade,
att redan innan Per och hon blefvo gifta, var Per som hon
ville hafva honom, men det hade kostat mycket arbete, och
nära tre år hade han fått vänta.
Bvn.
*
På kusten af Cornwallis.
Maritim tafla, tecknad från verkligheten af H. af Trolle.
[ätten till den 23 Oktober 1869 blåste en orkanlik
storm vid Englands vestkust, Det var en sådan storm,
som på det förfärligaste sätt hemsöker land och haf,
som betäcker kusterna med skeppsvrak och menniskolif som
i hundratal ökar den olyckliga skaran af enkor. och
faderlösa barn och som i Lloyds’ register fyller flera kolumner
med förteckning på förlorade segel- och ångfartyg.
Yinden blåste från nord-nordvest, nattens mörker var
så fullständigt, att luften syntes som en tjock, svart välling.
En mängd såväl segel- som ångfartyg befann sig denna fasans
natt i Engelska kanalens fruktansvärda farvatten. Fyrarna
på kusten kunde endast svagt sprida sitt vägledande ljus i
detta ohyggliga mörker. Hvarje sekund voro seglarna i fara
att stöta tillsammans, att af något ångfartyg sänkas i djupet
eller att kastas i land och krossas emot klipporna. Den
skarpaste utkik var nästan till föga eller ingen nytta i
detta-ogenomträngliga mörker. Man måste bedja »att någon liten
god engel»* måtte vaka öfver fartyg och lif denna natt, då
vågorna bröto sig öfver Eddystones höga fyrtorn och
förvand-.lade hafvet derinvid till en enda ofantlig, kokande bränning.
Fyra mil nord från Landsend och på ej stort mer än
en åttondedels mils afstånd från Cap Cornwall befann sig
denna natt ångaren Commerce, hemma i Göteborg och lastad
med gods och ett fåtal passagerare, på väg från hemorten
till Liverpool. Det var en starkt byggd ångare och god
sjöbåt och dess förare, kapten Karl Lundborg, var känd som
en erfaren sjöman och navigatör. Oaktadt ångfartyget var
hårdt lastadt, tycktes det rätt väl reda sig i den svåra
stormen. Dess kraftiga maskin arbetade jämnt och väl, och
stormstagseglen balanserade. det godt mellan de upptornade
sjöarna. Kaptenen befann sig allt sedan mörkrets inbrott på
däck, och Georg Österling, en af svenska handelsflottans
yppersta matroser, skötte med tillhjelp af en annan sjöman
rodret. Utkik var placerad så väl på fockrån, som å däck.
Klockan slog ett på hundvakten.
I samma ögonblick varskoddes från utkiken: »En fyr i lä!»
»Det måste vara antingen fyren på Seilly-öarna eller
också lanternan af en mötande ångare, som blifvit synlig»,
yttrade kapten Lundborg till sin förste styrman. »Yår
pejling af Lizzard Head var pålitlig, och jag kan ej förmoda,
att strömsättningen sedan gårdagen satt oss så betydligt
sydvart hän.»
»Det tror jag ej heller, ehuru sjöhäfning varit ytterst
stark», svarade styrmannen. Ingen af dem anade, att
strömmen, som lopp med stor hastighet, satte rakt åt motsatt håll
af hvad de förmodade, nämnligen åt nordost, och att fartyget
befann sig endast fyra mil nord från Landsend, att de helt
och hållet tagit fel om platsen, der de befunno sig, och att
deras till olycka och undergång invigda fartyg i detta
ögonblick stäfvade rätt upp mot »the Brissons-n, två små klippor,
hvilka sticka upp ur hafvet, sextio till sjutio fot höga, på
omkring en åttondedels mils afstånd från det höga land, som
är bekant under namnet Cap Cornwall.
Georg Österling, han, som stod vid rodret, hade hört,
hvad kaptenen och styrmannen yttrat till hvarandra. Den
härdade sjömannens hjerta var uppfylldt med oro, och han
anade en kommande - olycka. Han var en fyrtio års man,
härdad och kraftfull. För tre år tillbaka hade han, såsom
* Hänsyftar på en sjömanssägen.
Marryat säger, »som sjöman begått en den största dumhet,
då han nämnligen gift sig och skaffat sig hustru och barn
på halsen». Elin hade han älskat från sin tidigaste ungdom
och när han för tre år tillbaka hemkom från en flerårig
sjöresa och hade samlat nog med penningar, för att bosätta
sig, köpte han sig ett litet hus i Masthugget i Göteborg och
firade sitt bröllopp med den fagra Elin. När hon sedan i
sinom tid skänkte honom en liten, frisk och knubbig pilt,
kände sig Georg riktigt lycklig och erkände, att äfven för
sjömannen kan det finnas ett hem samt huslig sällhet och
lycka.
När han gick ombord på Commerce, yttrade han, i det
han omfamnade hustru och barn:
»Du är min stora och pojken, vår son, min Mia engel.
Medan ni båda tala om mig och bedja för min välgång, skall
jag arbeta för er båda. Farväl, vi återse hvarandra om några
månader!»
Denna natt hade han drömt, att han åter var i sitt
hem. I sömnen hade han återsett sin hustru och son. Det
var, som om han bjudit dem ett långt farväl, ett farväl för
evigt. Denna dröm hade allt sedan han kom upp på däck
och tagit emot sin vakt plågat honom. Sjömän äro
skrockfulla, och Georg var förvissad om, att en olycka skulle inträffa.
Vinden tjöt ursinnigt, vågorna gingo skyhöga, stormens
dån öfverröstade hvarje ljud. Passagerarna och besättningen
voro alla församlade på däcket. Fyren, som blifvit varskodd,
syntes ej mera till.
I detta ögonblick hördes ett brakande ljud. Ångbåten
hade löpt rätt upp på »the Brissons». Ett samfälldt fasans
rop banade sig väg öfver passagerarnas läppar. Fartyget
med allt och alla ombord var förloradt!
Så snart båtarna blifvit firade i sjön, rycktes de bort
af sjöarna, och fartyget slogs inom kort tid i stycken,
hvarvid tretiotvå menniskor omkommo, deribland ett fruntimmer
med tvänne barn, hvilka hörde till passagerarna. Af dem,
hvilka försökte arbeta sig fram genom de vilda bränningarna,
drunknade några; andra krossades mot klipporna eller
dödades af de kringflytande spillrorna af vraket. Blott en, det
var Georg, starkare eller lyckligare än sina skeppskamrafer,
blef efter otroliga mödor, halft medvetslös och blödande,
inslungad bland Brissons hvassa klippor, der han så småningom
lyckades att arbeta sig utom håll för brottsjöarna.
Låt dem, som ligga lugnt i sina sängar dessa tjutande,
kalla nätter, föreställa sig en sådan medmenniskas lidanden!
Tänkom oss honom uppkrupen pä klippan, med den svarta,
ogenomträngliga natten rundtomkring sig, ingenting skönjbart
annat än det blixtlika skenet af de vredgade vågornas skum!
Tänkom oss honom utan utsigt till möjlig räddning förr, än
dagen inbrutit, bärande på det sorgliga medvetandet, att
kamraterna uppslukats af den rasande sjön, som brusar och
liksom ursinnig tjuter öfver, att han undsluppit!
Äfven i lugnt väder äro Brissons hemska, ofantliga
stenblock endast tillgängliga för sjöfågel, ty Atlantens ständiga
dyning sköljer dess svarta, skrofliga sidor med hvitt skum.
Nu satt han der frusen och hungrig denna mörka och
stormiga natt, ett rof för bittra smärtor och lidanden efter de
sista timmarnas händelser och den hårda medfart, som han
under skeppsbrottet utstått. Lifvet är ljuft. Georg hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0070.html
