- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
70

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modershjertats misstag.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men ve dig, om älsklingen, kommen till moget förstånd
och insigt om sitt företräde, tillåter sig otillbörligheter mot
sina syskon, tror sig äga oerhörda rättigheter, gör illa mot
de andra och sedan efter allt detta af det moderliga
omdöm-met åtnjuter skydd och tilldelas rätt! Ve dig, om de andra
barnens välgrundade klagomål icke blifva hörda, emedan de
riktas mot din älskling! Hemmets frid och tron på din
ofelbarhet äro förbi. Afund, grämelse och bitterhet på ena sidan,
sjelf upphöjelse och triumf på den andra, stå snart som två
parter mot hvarandra, der eljest endast kärlek och enighet
skulle råda.

Och älsklingen sjelf? Tror du, partiska moder, att under
ett dylikt favoritskap hans karaktär skall rätt utveckla sig?
Måste icke de skott, egoismen skjuter - sjelföfverskattningen
genom inflytandet af åtnjutet företräde -, spira upp och
yppigt växa till? Och, skall väl slutligen en sådan varelse
vara tillräckligt stark och härdad mot lifvets hårda kamp
och stormar?

Jag vet, att du lätt finner svar på alla dessa frågor, ty
du känner fienden i ditt bröst, du känner den fara, i hvilken
din husliga frid, dina barns sinnesro och din älsklings
välgång sväfva genom din egen svaghet. Mer eller mindre
ångerfull, är du medveten om ditt fel och din svaghet, och
med föresats att godtgöra och återupprätta förmår du ock
att kämpa deremot.

Annorlunda förhåller det sig med den sällsamma
för-blindelse, hvari många mödrar sväfva gent emot sitt äldsta
barn, den »stora flickan», och hvilken, liksom starren, börjar
helt omärkligt och omedvetet. Men ju flera små hufvuden
den »stora flickan» växer öfver, desto större och fullvuxnare
synes hon modersögat, till och med om hon ännu är i barnets
spädare ålder.

Hvad som hos de andra barnen är ursäktligt och
till-låtligt, synes oförlåtligt, när det gäller »den stora». Hennes
krafter, hennes förstånd och omsorger blifva beständigt
öfver-skattade, och man ställer på henne anspråk, hvilka en
varelse vid hennes ålder icke kan uppfylla, utan att förlora
sin barnsliga liflighet och sitt okonstlade väsen. Men det
naturliga behofvet af kärlek och längtan efter moderlig
hjertlighet, som detta unga väsen känner lika väl, som de andra,
och ofta i vida högre grad, förstår man icke att uppskatta,
man anar icke en gång tillvaron af en sådan känsla hos
den »stora» flickan, som visserligen icke kan begära att
fortfarande blifva klappad och smekt.

Den stora flickan! Hon är måhända ändock endast några
år äldre, än hemmets bortskämda afgud, och likaså litet
fullvuxen, som den fröken på sex och femtio år var, hvilken af
sina betydligt äldre systrar städse kallades »barnet».

Begreppet om åldern är i sanning relativt, och deraf
kommer, att icke endast alla barnsliga fel och afvikelser hos
äldsta dottern med särdeles stränghet tadlas, utan att det
också ofta inrymmes henne en ställning vid moderns sida,
som icke tillkommer hennes ålder. Yid tillfällen, då fadern
icke är i hemmet och moderns händer endast äro sysselsatta
med mekaniskt arbete, känner hon ofta behof af att
samspråka med någon, hon önskar råda och meddela sig om
hvarjehanda hushålls- eller garderobsangelägenheter, hon
gripes af en oemotståndlig lust att uttala sig om personer
och tilldragelser-, och då icke någon annan är till hands, så
måste, i brist på bättre, den lilla dottern öfvertaga rollen af
förtrogen.

I denna sin uppgift finner den »stora flickan» sig också
vanligtvis väl på sin plats. Hon lägger det lilla ansigtet
i allvarliga rynkor och säger sin tanke om allt på det
mest förståndiga sätt samt slår så hufvudet på spiken,
att man helt och hållet glömmer, att man endast har ett
barn framför sig.

Månne denna tidiga befordran till förtrogen
rådgif-verska, detta inträngande i hvarjehanda af lifvets
förhållanden, främmande för det unga sinnets erfarenheter, förhöjer
det barnsliga behaget och älskvärdheten? Månne icke fast
mer det lilla, unga hjertat ännu har rättighet att få slå
fritt från sorger och fördomsfullhet, i stället för att belastas
med de obehag, som tillhöra det husliga lifvet eller
sällskaps-verlden, med dess list och förställning, dess tissel och-tassel?

Hvad tänka ni härom, ni otåliga mödrar? Kanhända
möta ni här och der en ung varelse, i hvilkens ansigte ni
varseblifva ett visst sorgbundet och för tidigt mognadt drag, en
ungdom, som rör sig nied en medelålders qvinnas säkerhet,
som alltid blandar sig i talet och som förlorat hvarje spår
af en barnslig och älsklig blyghet och tillbakadragenhet. -
Se, det är just en sådan der »den äldsta»!

Modershjertat kan misstaga sig. Du ser, kära läsarinna,
huru det misstager sig och felar i sina naturligaste och
hjert-ligaste böjelser, mot hvilka förvillelser intet annat än en
ständig sjelf uppmärksamhet och outtröttlig viljekraft kunna
vakta. Förgäfves skulle det vara att vilja bedöfva naturens röst,
som bjuder oss att slösa all vår hjertlighet öfver »den minste»;
men det är i så fall tillika en helig pligt" att hålla denna
mäktiga känsla inom vissa skrankor, så att vårt öga aldrig
måtte blifva fördunklad!, då det gäller att finna älsklingens
fel, att handen aldrig afväpnas, när denne förtjenar en
aga, och att vi aldrig egna honom större kärleksbetygelser
och gåfvor, än de andra. Ät honom, den svage, våra
hjert-ligaste smekningar, våra ängsligaste omsorger, - åt alla i lika
mått vår kärlek, vårt öfverseende och vår rättvisa! Men
skonsamhet och aktning för »den äldstas» barndomsdröm, på
det att hon icke för tidigt måtte blifva utstött ur
sorglöshetens- och oskuldens paradis, icke för tidigt förlora det
ljufva behaget af en moders hjertlighet, som ju ingenting på
jorden någonsin mera kan ersätta, som menniskan njuter
blott en gång och sedan aldrig mer! Vaker och beder att
ni icke falla uti frestelse, våren starka, våren rättvisa, och
ni skola inse, att ni med lika moderligt sinne måste omfatta
den äldsta såväl som den yngsta!

illustration placeholder

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free