Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åländska anekdoter. Af Herman Hofberg. - Barndomsminnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid att få besök af gamla afskedade soldater, som tiggde.
Han lemnade B. ett silfvermynt-, men då denne icke visade
någon lust att aflägsna sig, frågade amiralen:
"Är det något annat ni önskar ?"
"Jag ville ödmjukast fråga", svarade B. och rätade på
sig, "Om amiraln var med vid Leipzig 1813?"
"Ja väl, men hvarför frågar ni så, min vän?"
"Jo, för jag ville ödmjukast veta, om det var der, som
amiraln miste sin arm?"
"Hvad rör det er?" sporde d’Hilliers förvånad.
"Känner amiraln till en svensk soldat, som natten efter
slaget var på fälttjenst utanför Leipzigthor och der träffade en
fransk officer med afskjuten arm, som höll på att förblöda?"
"Hvad, skulle det vara ni, som tog mig i edra armar
och förde mig till franska sjukambulansen?" ropade d’Hilliers
med tindrande ögon och sträckte sin enda arm mot B., som
om han velat omfamna honom.
"Så står det till, nådig amiral!" sade B. och förde
handen till mössan; "Och jag ville ändtligen se er än en gång i
lifvet, efter vi voro hvarandra så nära."
»Ni gjorde rätt, som beredde mig tillfälle att få afbörda
någon del af min tacksamhetsskuld. Säg mig nu rent ut, om
det är något särskildt, som jag kan göra för er?"
"Det vore nog bra", sade B., hvilkens egennytta platt
förderfvade det romantiska i detta sällsamma återseende, "Om
nådig amiraln kunde hjelpa mig till en egen stuga. Det hör
hin till, må amiraln tro, att gå på rote hos bönderna, som
jag nu får göra."
"Ni skall få det, var viss derpå!" sade d’Hilliers och
räckte B. handen. "Tag detta emellertid att börja med",
tillade han, i det han räckte B. sin börs, "ni skall sedan få
höra af mig."
Men B. hörde aldrig af d’Hilliers, säkert icke för att
denne glömde sitt löfte, utan för det vigtigare bestyr togo
hans tankar i anspråk. Emellertid var den summa, han fick,
tillräcklig att bereda den gamle soldaten en jämnförelsevis
sorgfri ålderdom, och han glömde heller icke att berätta för
hvar och en, som kom i hans väg, att han derför hade att
tacka "Frankrikes storamiral", hvilkens lif han i ungdommen
räddat.
Barndomsminnen.
»Solen skiner och gräset grönskar. När
jag dör, så begraf mig under enbusken.»
2 et gifves vissa naturföremål, som äro på ett eller annat
sätt förbundna med mina minnen och som derför,
så ofta jag kommer i deras närhet, utöfva på min
själ en oemotståndlig inflytelse. Ser jag till exempel lavendel
eller känner lavendeldoft, sluter jag genast mina lekamliga
ögon och för min inre syn utbreder sig i samma ögonblick en
midsommartafla af den mest naturfriska färg-, men den taflan
får jag beskrifva "nästa gång", ty just nu ser jag en enluske.
En förunderlig känsla bemäktigar sig mig, lik den jag
erfor i barnåren, då det sön- och helgdagar ringde samman
och stora och små - eller kanske hellre små och stora -
böjde hufvudet och sade: i Jesu namn! Det blir högtidligt
både inom och utom mig. Den inre förnimmelsen kastar
liksom ett skimmer öfver hela den yttre naturen.
Barndomshemmet slår upp sin dörr på vid gafvel, och jag nästan flyger
igenom den.
Den skiftande, sammetslena mossan på bergsplatån -
der jag nu befinner mig - förvandlas till ett rensopadt,
hvitsandadt, med fint repadt enris beströdt golf, och den
ljungbevuxna hällen - der jag sträckt ut mig i det af
lummiga kronor dämpade solskenet - till soffan under fönstren
der hemma, en perlfärgad träsoffa, med svart lock, allt för
hård för nutidens ungdom, äfven om den icke har råd att
bestå sig ... ens en sådan.
Mellan de der smärta, h vitstammiga hängbjörkarna är
dörren till kammaren - den står öppen. Fönstren äro
utanför kringvuxna af lefvande grönt, ty ett gammalt persikoträd
är uppbundet utöfver hela väggen. Mellan de friska, saftiga
bladen lysa de skönt rodnande frukterna. Genom grönskan
stupa förmiddagssolstrålarna in i kammaren och spegla sig i de
finpolerade, dammfria byråarna - mina systrars och min.
Liljekonvalje, alldeles nyplockad, står i ett glas på det lilla bordet
- vårt sybord. Nedanför spaliern är en stor lavendelhäck,
och inom den stå hvita liljor som vid minsta flägt fälla sitt
klara guld öfver snödroppar och perlhyacinther, hvilka vissnat
för länge sedan. Midt ibland rabatterna står en bibänk, fullsatt
med bikupor, och längre bort hafva några fruktträd lyft sig i
jämnhöjd med björkar och furor utanför staketet, liksom för
att ibland kunna hviska till dem.
"Söndag", hviskar det högsta päronträdet och rör sakta
på toppen. "Söndag", upprepa aplarna och falla in i
rörelsen. "Söndag", svarar det gamla lökäpleträdet, som står
lägst af dem alla, men som bär de varaktigaste frukterna.
Tyst! Det ringer. "I Jesu namn!" Hör huru gällt!
En susning går genom dungen. Se på de hvita liljorna, om
icke de ringa med, och far det icke en flägt genom de
falnade vårblommorna, som om de tänkte: det ringer väl till
uppståndelse äfven för oss en "Söndagsmorgon"!
Husfolket gör sig i ordning att gå till kyrkan, på ett
par personer när, som skola stanna hemma, för att se efter
hus och hem och särskildt efter lien, som "kassat" flera
dagar - det vill säga: det har blifvit så trångt i kupan, att
en stor del af dess invånare måst sätta sig utanför, hvilket
kan antyda, att den är färdig till uppbrott hvilken
solskensdag som helst.
Der kommer mor ur sin lilla klädkammare - på andra
sidan stugan. Så ml klädd hon är! Intet prål, intet
värdelöst bjefs! Allt är enkelt, snyggt och genomordentligt. Hela
drägten är hemmaväfd, utom den fina, hvita, med knypplade
spetsar kantade hufvudbonaden. Aldrig har jag sett något
tyg af vackrare hvithet, än det, som betäckte min moders
hufvud. Hon har ett fint, blidt ansigte och strålande,
mörkblåa ögon. Hon lindar in psalmboken i sin högfärgade
silkesduk-, det bruket är gammalmodigt redan, men det är mor
också - i hela bygden finns ingen qvinna sådan* som hon!
Far är snart kyrkfärdig, han med, bara "mor" får binda
hans halsduk. Det förtroendet får ingen annan, så länge
hon lefver. Han skämtar öfver hennes simpla och
gammalmodiga drägt - liksom han icke sjelf också vore
gammalmodig! Hon slår lätt till honom med örtaqvasten: "liksom
om *du skulle tycka om, att jag fore med köpsta’moder!"
Han skrattar hjertligt. "Om alla qvinnor vore som du, skulle
utländingen icke draga så stora summor ur landet", säger
han. Mor kastar ögonen åt spegeln, för att se om
hufvudbonaden sitter rätt. Mormor, den gamla qvinnan med den
högväxta gestalten och det ljusa ansigtet, kommer från hagen
med friska rosor och delar ut dem till "kyrkfolket". Der
är min syster, med det runda, förbehållsamma, men på samma
gång skälmaktiga ansigtet, och der är min syster med det
ovala: den höga pannan och den nästan alltför uttrycksfulla
uppsynen. Hon är ingen alldeles vanlig flicka, den der, det
syns utanpå henne!
"Du glömmer väl icke din psalmbok?" frågar någon.
"Jag kan psalmerna utantill, bara jag ser numren",
svarar hon.
"Men ändå ... för syn skull."
"Du har rätt ... för syn skull. Folk skulle annars kunna
tro, att jag ingen psalmbok hade." Hon småler, tager boken ur
draglådan, och så gå de. Mor kysser mormor på handen -
det är också gammalmodigt, men i det huset lägges det ej bort.
"Gud signe", säger mormor. Borta på vägen kommer
farfar och förenar sig med de våra. Han "går till kyrkes"
10*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
