Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Furst Serebräny.
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
V.
Återseendet.
Med man längs stranden af Moskvafloden, så kunde man
öfver staketet öfverskåda hela Morosoffs trädgård.
Blomstrande lindar beskuggade en klar damm, hvilken under
fastedagarna gaf bojaren riklig ersättning för de förbjudna
kötträtterna. Något längre bort såg man grönskande äple-,
körsbärs- och plommonträd. Genom det ännu af lien oberörda
gräset slingrade sig i alla riktningar smala stigar.
Det var en varm dag. Öfver de vilda törnbuskarnas
välluktande röda rosor kretsade i snabb ringdans guldglänsande
insekter, i lindarna surrade bien, i gräset qvittrade
gräshopporna, och bakom de röda vinbärsbuskarna sträckte solrosorna
upp sina breda hufvuden och tycktes begärligt insupa
middagssolens värme.
Bojaren Morosoff hade redan för en timme sedan dragit
sig* tillbaka till sitt sommarrum, för att njuta sin middagshvila.
Helena satt med sina tjeastflickor på en gräsbänk under en
lind alldeles i närheten af staketet. Hon bar en
sommarkläd-ning af blå sammet med ametistknappar. Musslinsärmar,
som bildade vida, lätta veck, sammanhöllos ofvanför armbågen
af dyrbara med diamanter smyckade armband. Örhängen af
liknande kostbarhet hängde ända ned på axlarna. Hufvudet
betäcktes af en med perlor besatt kokoschnik (ett
hufvud-smycke, som i Ryssland bäres af gifta qvinnor) och på hennes
små saffiansstöflar skimrade, guldsömmar.
Helena tycktes vara i en glädtig sinnesstämning, ty hon
skrattade och skämtade med flickorna.
»Bojarinja», sade en af dem, »försök ännu en gång dessa
örhängen; de falla mer i Ögonen.»
»Nej, nu ha’ vi pröfvat nog, barn», svarade Helena mildt.
»Ni ha’ nu hållit på att smycka mig en hel timme, och det
är mer än nog.»
»Se här, tag åtminstone detta halsband! Sätter du det
på dig, så kommer du att se ut alldeles som en helgonbild i
sin nisch.»
»Tyst, Paschenka, det är synd att säga så.»
»Nå, skola vi kasta boll eller slå käglor, om du inte vill
smycka dig, bojarinja? Vill du kasta brödsmulor åt fiskarna
eller gunga på gungan? Eller skola vi sjunga något för dig?»
»Ja, sjung något för mig, Pasehenka - sjung den der
sången, som ni sjöngo härom dagen, då ni plockade bär!»
»Ack, värdaste bojarinja, hvad finns det för roligt i den
sången? Man blir så sorgligt stämd af den,»
»Nå, hvad gör det? Jag vill gerna höra den ännu en
gång- sjung den derför, Paschenka!»
»Nå väl, bojarinja, då du ovilkorligen så vill, sä skall
jag sjunga den; men förebrå mig ej sedan, att jag gjort dig
ledsen! Och ni, flickor, sjunga omqvädet!»
Flickorna satte sig i en krets och Paschenka började med
klagande stämma:
Ack, om ej frosten blomman bräckte,
hon stode än om vintern frisk!
ack, om ej sorgen hårdt mig tryckte,
då skulle jag ock vara glad!
jag skulle då med hand mojt pauua stödd
ej sorgset bort i fjärran skåda.
Jag skrider sakta genom salen
och drager zobelpelsen till,
att ej dess knappar högljudt klinga,
att ejo min vanclring s värfaro höra må
och så mig för sin son förråda,
sin son, som nu min make är.
Paschenka såg på sin matmoder: två stora tårar rullade
utför hennes kinder.
»Ack, jag enfaldiga varelse, hvad har jag gjort!» utbrast
Paschenka. »Jag har ju låtit beveka mig af bojarinjans böner!
Men huru är det möjligt, bojarinja, att dylika dumma sånger
kunna gripa dig så djupt?»
»Och du, hvarför har du lärt dig dem?» invände
Dunjascha, en flicka med lifliga ögon och svarta ögonbryn. »Nu
vill jag sjunga, och det skall bli’ en helt annan sång, så skall
du få se, att bojarinjan åter kommer i glad sinnesstämning.»
Och Dunjascha sprang upp, satte den ena handen i
sidan, böjde den andra öfver hufvudet, bugade sig något litet
och började derpå under en lätt vaggning på höfterna att
sjunga:
Herr Panteley på gården går,
på vida gården stolt han går;
till jorden ned hans räfpels räcker,
af zobel är hans mössa sömmad
och Herrans nåd han städse har.
I smyg på honom ser hans flicka,
med harm på honom blicka männen,
beundrande se qvinnorna på honom.
Och männen fråga: Hvem är denne tölp?
Och qvinnor fråga: Hvem är denne herre?
Hans flicka säger: Denne är min skatt.
När Dunjascha slutat, började hon sjelf skratta. Men
Helena hade blott blifvit ännu svårmodigare. En kort stund
sökte hon beherrska sig, men derpå betäckte hon ansigtet med
båda händerna och började snyfta.
»Det är följden af dina glada sånger», sade Paschenka.
»Hvad skola vi nu göra? Om Druschina Andrejevitsch får se
bojarinjans förgråtna ögon, så blir han ond på pss. ’Förstå
ni er inte på att roa henne, ni dumma varelser?’ kommer han
att säga.»
Plötsligt föll Helena Paschenka om halsen och utbrast:
»Kära, goda flickor, gråten med mig!»
»Men hvad har då händt dig, bojarinja? Hvarför har
du plötsligt blifvit så sorgsen?»
»Icke plötsligt, Paschenka. Redan tidigt på morgonen
kände jag mig beklämd om hjertat. När klockorna i ottan
ringde till messan och jag i mitt rum såg menniskorna så
glada ila till kyrkan, då kände jag mig så beklämd... Och
äfven nu är mitt hjerta färdigt att brista. Och ändå är det
en så klar, solljus dag!... Och all denna ståt sedan, som ni
styrt ut mig med! Tag bort örringarna, barn, tag också af
mig kokoschniken och fläta mitt hår-jag vill bära det i flätor
som ni, unga flickor!»
»Men, bojarinja, hvad tänker du på! En sådan synd -
att bära håret i flätor, liksom flickor brnka - nej, Gud bevare
oss för det! Och tänk om Druschina Andrejevitsch finge veta
det!»
»Det får han inte veta, och dessutom skall jag sedan
sätta på kokoschniken igen.»
»Nej, bojarinja, det vore synd. Du är vår herrskarinna
och äger befalla, men detta kunna vi ej belasta vårt
samvete med.»
»Är det möjligt, att det skulle vara synd att blott erinra
sig det förflutna?» tänkte Helena och tillade högt:
»Nå väl, jag skall ej taga af mig kokoschniken. Kom
hit och sätt dig här hos mig, min goda Paschenka, så skall
jag fläta ditt hår, såsom jag en gång bar mitt.»
Paschenka rodnade djupt af glädje och knäböjde för sin
herrskarinna. Helena löste upp hennes hår, delade det i två
lika hälfter och började fläta en af de oerhördt vidlyftiga ryska
flätorna, hvilka bestå af nitio olika strängar. Dertill
erfordrades en hög grad af skicklighet. I början måste flätan vara
så lös som möjligt, så att den som ett nät betäckte hela nacken;
men derpå blef den allt fastare och finare i samma mån som
den föll längre ned efter ryggen. Helena nedlade mycken
konstfärdighet på sitt arbete. På samma gång hon slingrade
de enskilda parterna om hvarandra inflätade hon med stor
skicklighet perlbandsstycken emellan dem.
Sv. Familj-Journ» 1882,
11,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
