Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
82
Ändtligen var flätan färdig. Till dess yttersta ända
fogade bojarinjan ett tredeladt band och fäste dyrbara ringar
vid detta.
»Jag är färdig, Paschenka», yttrade hon derpå, högst
belåten med sitt arbete. »Stig upp och ställ dig här framför
mig. Se, flickor, är ej denna fläta vackrare, än en
koko-schnik?»
»Allt har sin tid, bojarinja», svarade flickorna skrattande.
»Dunjascha skulle till exempel alls inte vara ledsen, om hon
finge bära en kokoschnik?»
»Tyst, era spefåglar!» inföll Dunjascha. »Jag skulle
ingenting ha’ emot att bära min fläta i hela min lifstid. Men
bojarens hofmästare skulle kunna nämna mer än en, som hade
svårare att besluta sig derför än jag.»
Flickorna brusto i skratt, men somliga rodnade och blefvo
förlägna.
»Böj dig ned litet», sade bojarinjan; »jag skall fläta dit
ett bänd med perlfransar till. Flickor, i dag är det, som ni
veta, Sanct Johannis dag - i dag fläta sjöjungfrurna sitt hår.»
»Nej, icke i dag, bojarinja, utan först på
trefaldighets-dagen. På Johannis dag springa de deremot omkring med
upplöst hår och jaga bort folk, som vilja plocka blommorna
från ormbunkarna.»
»Gud bevare oss för dem!» utbrast Paschenka. »Det är
mycket som händer på Johannis dag - måtte jag blott aldrig
få se dem!»
»Du är alltså rädd för sjöjungfrurna, Paschenka?»
»Ja, huru skulle man annat kunna, än vara rädd för
dem? I dag är det lika farligt att gå i skogen, som på
trefaldighetsdagen eller under sjöjungfrurnas vecka. Det säges,
att de plåga flickorna och låta gossarna förtvina af kärlek.»
»Du pratar om saker, som du inte begriper», inföll en
annan. »Hvad finns det för sjöjungfrur här i närheten af
Moskva? Inga alls! Men i Ukrajne, det är en helt annan
sak - der finns en hel mängd sjöjungfrur. Och den, som ser
dem, han är förlorad. Det säges, att de redan bragt mången
dugtig yngling från förståndet. Man behöfver bara se en
sjöjungfru en enda gång, så fortares man af grämelse under hela
sin återstående lifstid. Är det en gift karl, så öfvergifver han
ögonblickligen hustru och barn-, är han ännu ungkarl, så blir
han sin käresta otrogen.»
. Helena blef tankfull. Efter en kort stunds tystnad
frågade hon:
"Finns det sjöjungfrur i Lithauen också, flickor?»
»Ja, det är ju deras egentliga hemland: i Ukrajne eller
Lithauen – det är alldeles sak samma.»
Helena suckade. I detta ögonblick hördes hofslag af en
häst, och Serebränys hvita mössa blef synlig öfver staketet.
Då Helena såg att det var en karl, tänkte hon gömma sig,
men så snart hon kastat ännu en blick på ryttaren, blef hon
stående som förstenad. Äfven fursten höll in sin häst. Han
kunde ej tro sina egna ögon. Tusen stridiga tankar korsade
hvarandra i ett ögonblick i hans hjerna. Der såg han ju
framför sig henne, Pleschtschejeffs dotter, den qvinna, som han
älskade och som för fem år sedan svurit honom kärlek och tro!
Men huru hade hon kommit in i Morosoffs trädgård?
Då märkte Nikita på Helenas hufvud den perlsmyckade
kokoschniken och bleknade.
Hon var gift!
»Är jag vaken eller drömmer jag?» tänkte han, i det han
riktade en stel, till hälften förskräckt blick på henne. »Kan
detta vara verklighet?»
»Flickor, aflägsna er litet - lemna mig ensam!» sade
Helena i bedjande ton. »Min Gud - heliga jungfru, huru
skall jag begynna, hvad skall jag säga honom!»
Under tiden hade Serebräny hemtat sig från sin
öfverraskning och utropade strängt:
»Helena, svara mig: är du gift? Är detta intet bländverk,
intet skämt? Är du verkligen gift?»
Helena sökte i sin förtviflan efter ord, men hon fann inga.
»Så svara mig då, Helena - håll mig ej längre i
ovisshet!»
»Hör mig, Nikita!» hviskade Helena.
Fursten började darra och sade:
»Jag behöfver ingenting höra-jag har fattat allt, Slösa
ej med onyttiga ord - farväl, bojarinja!»
Och han kastade om sin häst.
»Nikita!» ropade Helena, »jag besvär dig vid vår
frälsare och hans heliga moder, hör mig! Döda mig efteråt, men
hör mig först!»
Hon förmådde ej fortfara, rösten svek henne, fötterna
nekade henne sin tjenst: hon utsträckte bedjande sina händer
mot Serebräny.
Nikita bäfvade i alla lemmar, men hans hjerta hyste
medlidande med henne, och han stannade.
Med af tårar afbruten stämma berättade Helena honom
nu, huru Yjäsemski förföljt henne, huru ändtligen tsaren fått i
sitt hufvud att öfverlemna henne åt sin gunstling och huru
hon då i förtviflan anförtrott sig åt den gamle Morosoff.
Under det hennes tal ofta afbröts af snyftningar, anklagade
hon sig sjelf för sin ofrivilliga trolöshet, erkände, att hon hellre
skulle burit hand på sig sjelf, än gift sig med en annan, och
fördömde sin svaghet.
»Du kan ej längre älska mig, Nikita - ödet har ej tillåtit
det», sade hon. »Men lofva mig, att ej förbanna mig - säg,
att du förlåter mig min stora skuld!»
Fursten lyssnade med dyster min, men svarade ej.
»Nikita», hviskade Helena skyggt, »tala för Guds skull,
om också blott ett enda ord!»
Och hon riktade sina af ångestfull väntan fyllda ögon
på honom-, hela hennes själ samlade sig i denna bedjande
blick.
Serebräny kämpade en förfärlig kamp med sig sjelf.
Ändtligen talade han med bäfvande stämma:
»Bojarinja, detta var uppenbarligen Guds vilja, och du
har ej så stor skuld... nej, du är oskyldig! Jag har ingenting
att förlåta dig, Helena, jag förbannar dig ej - nej, Gud är
rnitt vittne, att jag ej förbannar dig! Jag älskar dig som
fordom!»
Dessa ord undföllo Nikita liksom mot hans vilja.
Helena utstötte ett skri, började snyfta och sprang fram
till staketet.
I samma ögonblick reste sig fursten upp i sadeln och
grep tag i stängslet. Helena å sin sida stod redan på
bänken.
Och utan öfverläggning, ja, innan de ens sjelfva visste det,
störtade de i hvarandras armar, och deras läppar möttes...
Helena har kysst den unge bojaren! Den falska qvinnan
har bedragit sin åldrige make - hon har brutit den ed, hon
svurit inför Gud! Huru skall hon nu kunna visa sig för
Drtischinas ögon? Han kommer att läsa allt i hennes blickar,
och han hör ej till de män, som kunna förlåta! Icke lifvet,
utan äran skattar boj aren högst. Han, den ålderstigne, skall
döda henne, och icke blott henne, utan äfven Nikita.
VI.
Motta g?a n det;.
Morosoff kände fursten från barndommen, men de hade
för länge sedan förlorat hvarandra ur sigte. När Serebräny
drog till Lithauen, var Morosoff vojvod i någon aflägsen
provins. De hade ej sett hvarandra på mer än tio år. Emellertid
hade Druschina Andrejevitsch föga förändrats; ännu var han
lika liflig som fordom, och fursten skulle hvar som helst
igen-kännt honom vid första anblicken, ty den gamle bojaren
tillhörde det slag af menniskor, hvilkas bild djupt inpräglar sig i
minnet. Kedan hans höga, fylliga gestalt fängslade
uppmärksamheten. Han var nästan hela hufvudet högre än Serebräny.
Det fordom mörkt blonda, men numera nästan alldeles hvita
håret låg oordnadt öfver den intelligenta, af flera ärr
genom-fårade pannan. Ett alldeles hvitt skägg betäckte halfva bröstet.
Under de tjocka, mörka ögonbrynen blixtrade ett par
genomträngande ögon, och kring hans mun lekte ett vänligt leende,
hvilket antydde, att han bar sitt hjerta på sina läppar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
