Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
83
hans stolta gång låg något lejonartadt, en viss lugn värdighet,
ett egendomligt slags sjelfförtroende och medvetande om egen
duglighet. Hvar och en, som såg honom, måste säga till sig
sjelf: lycklig den, som. har denne man till vän! Men han
tillfogade också: olycklig den, mot hvilken han är fiendtligt sinnad!
Och i sjelfva verket kunde man vid en uppmärksam granskning
af Morosoffs anletsdrag ej undgå att upptäcka, att detta lugna
ansigte i vredens ögonblick kunde blifva förfärligt. Detta
intryck utplånades emellertid snart åter af hans älskvärda,
uppriktiga leende och frimodiga hjertlighet.
»Välkommen, furste, välkommen, dyre gäst - än en gång
hjertligt välkommen l» sade Morosoff, i det han förde Serebräny
in i den stora panelade salen, i hvars midt befann sig en
eldstad af stengods, omgifven af långa ekbänkar. På väggarna
hängde en mängd dyrbara vapen, och vaser af guld och silfver
voro prydligt uppställda på breda hyllor.
55Välkommen, furste, välkommen! Gud vare tack, som
sändt mig en sådan gäst! Jag minnes dig ännu mycket väl,
Nikita: du var bara en liten gosse, "men redan så liflig, så
stridslysten! När du lekte med de andra gossarna i
stadsträdgården, då ve den, som var din motståndare! Du flög som en
hvit falk, och när ditt unga blod började svalla, då blef du
vred som en liten björn - förlåt mig det ohöfliga ordet,
Ni-kita! Då slog du omkring dig till höger och venster, så att
det var en fröjd att se på. Men gossen har blifvit en
stadgad man. Jag har hört talas om dina bedrifter i Lithauen.
Du har klappat om våra fiender, liksom fordom dina
lekkamrater!»
Och Morosoff började skratta förnöjdt, och hans
lejon-ansigte lyste af välvilja och glädje. Derpå fortfor han, i det
han lade sin hand på furstens axel:
»Och kommer du ihåg, Nikita, att du under leken’aldrig
kunde tåla något bedrägeri? Om du brottades med någon
eller kämpade med knytnäfvarna, så lät du hellre slå dig till
marken, än du lömskt satte krokben för din motståndare. Allt
annat kunde du fördraga, men list och svek tillät du hvarken
dig sjelf eller andra.»
Fursten,’som började känna sig rätt illa tillmods i
Moro-soffs närvaro, yttrade nu:
»Bojar, här är ett bref till dig från furst Pronski.»
»Haf tack, furste! Jag skall läsa det sedan, dertill är
det tids nog, men nu vill jag sysselsätta mig med dig. Men
hvar är Helena Dmitrijevna? Hör hit! Säg till min gemål,
att en kär gäst är här, furst Mkita Serebräny, hon skall
komma och göra sin uppvaktning.»
Långsamt och ljudlöst steg Helena in med en bricka i
handen. På brickan stodo glas med åtskilliga slags vin.
Helena gjorde en djup bugning för Serebräny, som om hon
såge honom för första gången. I ansigtet var hon blek som
ett lik.
»Furste», sade Morosoff, »detta är husets herrskarinna,
Helena Dmitrijevna. Skänk henne din kärlek och aktning!
Du är ju så godt som vår slägting, Nikita, ty din fader och
jag voro såsom bröder, och då kan min gemål ej vara dig
någon främling. Buga dig, Helena, och bjud bojaren! Ät,
furste, och förakta icke vårt bröd och salt! Allt, hvad vi äga,
står till ditt förfogande. Här är rumäniskt och här ungerskt
vin, och här har du rödt honungsvatten, som husets
herrskarinna sjelf tillredt.»
Och Morosoff bugade sig djupt, hvarpå fursten besvarade
bådas bugningar och tömde en bägare. Helena såg ej på
fursten, hennes långa ögonhår voro sänkta, hon darrade, och
glasen på brickan slogo klingande mot hvarandra.
»Hvad fattas dig, Helena?» frågade Morosoff plötsligt.
»Du är väl ej sjuk? Ditt ansigte har blifvit hvitt som snö,
min älskade!» Sakta tillade han derpå: »Min dyra skatt, har
Vjäsemski åter gått förbi? Ja, så är det, denne fördömde man
har åter gått förbi trädgården. Men låt ej detta bedröfva
dig, Helena, ty det är ju ej din skuld. Det är bäst, att du
ej mer utan mitt sällskap går ut i trädgården; men trösta dig nu,
mitt barn, ty jag skall ej tillåta, att någon förolämpar dig.
Le nu och var glad, annars märker vår gäst, att något är på
färde. - Förlåt, förlåt, Nikita, vi talade om dig: jag bad min
hustru så fort som möjligt låta tillreda dig en måltid. Icke
sannt, furste, du har ju ännu ej ätit middag?»
5Jag tackar, bojar, jag har verkligen ätit.»
»Det gör ingenting, Nikita, då kan du äta en gång till.
Gå, Helena, och skynda dig. Och du, bojar, håll till godo
med det, som Gud beskärt oss, och kränk ej en i onåd fallen
gubbe; jag har tillräckligt bekymmer ändå.»
Morosoff häntydde på sitt långa hår.
»Jag ser det, bojar, jag ser det och kan knappt tro mina
ögon. Du i onåd -.- och hvarför? Men förlåt min ogrannlaga
fråga.»
Morosoff suckade och svarade:
»Hvarför? Jo, derför att jag förblef gamla seder trogen,
derför att jag försvarar min ära och ej bugar mig för
uppkomlingar. 55
Yid dessa ord mörknade hans ansigte, och hans ögon
antogo ett strängt uttryck. Han omtalade sin strid med
Go-dunoff och beklagade sig bittert öfver tsarens orättrådighet.
»Ganska mycket, furste, ganska mycket har blifvit
annorlunda i Moskva, sedan tsaren införde öpritschninan i Byssland.»
»Men hvad är då denna opritschnina, bojar? Jag har mött
flera opritschniker, men ändå förstår jag ingenting. .>.>
»Yi måste uppenbarligen ha’ väckt Guds vrede, Nikita,
ty han har förmörkat tsarens klarseende ögon. Allt sedan
den tiden, då bakdantare lyckades anklaga Adascheff och
presten Sylvester för förräderi - sedan den tiden äro vår
lyckas dagar försvunna. På en gång började Ivan
Yassilje-vitsch hysa misstankar mot oss - mot oss, sina trognaste
tjenare. Han började tala om förräderi, om sammansvärjningar,
kortligen om saker, på hvilka ej en enda af oss tänkt. Men
uppkomlingarna fröjdade sig och hviskade fram sina anklagelser
mot bojarerna, några af hat, andra för att vinna tsarens gunst.
Och åt alla skänkte han sitt öra. Hyste någon hämndfulla
tankar, så talade han om sin fiende, liksom hade denne yttrat
sig mot tsaren och ville hafva tartarkhan eller polska konungen
till sin herrskare. Och för att nå sitt mål, aflade de gudlösa
ed på det heliga korset, utan att frukta Guds förskräckliga
straff, och förfalskade bref och skrifter. Då, Nikita, blefvo
många oskyldiga kastade i fängelse och lagda på pinbänk.
Hvar och en, som ville, kunde gifva sig ut för att ha’ fullmakt
af tsaren. Om förr någon anklagade en annan, så måste han
bevisa sin anklagelse, men nu är det ej mera så, utan på första
bästa anklagelse, huru oförnuftig den än må vara, blir man
gripen och lagd på pinbänk. Det är en svår tid, Nikita. En
sådan förskräckelse för tsaren har aldrig herrskat förr. På
sträckbänkens qval följde afrättningarna. Och hvilka voro de
afrättade?... Men du har säkerligen redan hört talas om allt
detta. 55
5jag har hört talas derom, bojar, men blott i obestämda
ordalag. Det går lång tid om, innan nyheterna hinna fram
till Lithauen. Och för öfrigt är allt detta intet att förundra
sig öfver, ty tsaren har rätt att straffa illgerningsmän.55
»Ja, furste, hvem förnekar det? Derför är han tsar, att
han skall straffa och belöna. Men hans vrede drabbar ej
ill-gerningsmän, utan hans bästa och trognaste tjenare: okolnitschen
Adascheff, Alexis broder, jämte hans son, som nästan ännu var
blott ett barn, de tre Satinerna, Ivan Schischkin jämte hustru
och barn och många andra oskyldiga. 55
Djup förtrytelse stod att läsa i Serebränys ansigte. Han
utbrast:
55Bojar, till allt detta är säkerligen icke tsaren skulden,
utan blott hans rådgifvare. 55
55Ack, furste, det är bittert att säga det och förskräckligt
att tänka derpå; men det är ej blott på sina rådgifvares
anklagelser, som tsaren utgjutit oskyldigt blod. Här hafva vi
till exempel Bassmanoff, tsarens nye munskänk. En dag sade
furst Obolenski denne ett hårdt ord, och hvad gjorde då tsaren?
Jo, efter måltidens slut stötte han med egen hand en knif i
furstens hjerta.55
55Bojar», utropade Serebräny i det han sprang upp från
bänken, 55hade någon annan sagt mig detta, skulle jag ha’
11*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
