Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
85
menniska; Maljuta Skuratoff-till hälften slagtare, till hälften
ett vilddjur, som evigt törstar efter blod; Boris Godunoff-
han har sålt fader och moder och skulle gerna skänka hört
sina egna barn på köpet, blott för att komma sig upp; med
ett höfligt småleende på sina läppar skulle han stöta dolken i
ditt hjerta. Blott en af dem är af hög börd, nämnligen furst
Afanassi Yjäsemski, som vanärat sig sjelf och dermed äfven oss
andra bojarer, den eländige! Men vi skola ej tala om honom.»
Morosoff gjorde en af värj ande rörelse med handen och
teg. Andra tankar började plötsligt sysselsätta hans själ.
Äfven Serebräny blef eftertänksam. Han grubblade öfver den
förskräckliga förändring, som försiggått med tsaren, och glömde
för en stund den egendomliga ställning, hvari ödet fört honom
till Morosoff.
Under tiden hade tjenarna dukat bordet.
Trots all motsträfvighet nödgades Nikita af Druschina
Morosoff att smaka på ett stort antal rätter: kall mat af
allehanda slag, stek, raguer, fisksoppa samt fläsk med ättiksås
och lök. Och då drycker af olika slag blifvit framsatta,
kreden-sade Morosoff åt fursten och sig sjelf en bägare malvasir, reste
sig, kastade sitt långa hår tillbaka och sade med högt lyftad
pokal:
»Vår högtuppsatte herre tsaren Ivan Vassiljevitschs skål!»
»Och må Gud upplysa honom och öppna hans ögon!»
tillade Serebräny, sedan han tömt sin pokal, och derpå gjorde
båda korstecknet.
Helena hade ej varit synlig mer, under det de sutto till
bords, ej heller hade hon varit närvarande under samtalet.
Ännu hade Morosoff mycket att meddela rörande
fäderneslandets ängelägenheter. Han berättade om krimska tartarernas
infall på Rasans område, gjorde sig af Serebräny underrättad
om kriget i Lithauen och fällde hårda ord om Kurbskis
öfvergång till konungen af Polen.
Utförligt besvarade fursten samtliga frågorna och berättade
slutligen om sitt sammanträffande med opritschnikerna i byn
Medvedevka, sin tvist med dem i Moskva, liksom äfven det
sätt, hvarpå den förryckte blandat sig i saken; deremot kunde
han ej besluta sig för att meddela dennes gåtfulla varning.
Morosoff hörde på med största uppmärksamhet.
»Det är illa - mycket illa», sade han, i det han gned
sin breda panna. »Att de plundrade den by, du nämnde, var
alls icke underligt, ty byn tillhör mig, och all egendom, som
tillhör en i onåd fallen bojar, är numera fullständigt prisgifven
åt hvars och ens godtycke. Detta är en allmänt bekant sak.
De taga allt, hvad de möjligtvis kunna medföra, och hvad de
ej förmå släpa med sig, det bränna de upp. I synnerhet
pläga de gerna döda boskapshjordarna - det är rent af deras
älsklingsnöje. Den der jurodiven känner jag mycket väl: han
är i sanning en Guds man. Du är ej den ende, som han vid
första anblicken nämnt vid namn; det förefaller, som om han
kunde blicka ända in i hjertat. Sjelfva tsaren fruktar honom,
och ofta har han gjort denne bittra förebråelser. Gåfves det
blott många sådana heliga män, så skulle vi kanske ej hafva
någon opritschnina. - Säg mig, furste, när ämnar du bringa
tsaren din helsning?»
»I morgon bittida, så snart hån kommer ut ur sitt
sofrum.»
»Hvad säger du, furste? Det är redan mörkt, och du
har att tillryggalägga mer än hundra verst.»
»Huru, bor då tsaren ej längre i Kreml?»
»Nej, furste, i Kreml residerar han ej. Vi hafva förtörnat
himmelen, och tsaren har öfvergifvit oss. Han har återvändt
till Alexandra-slobodan och håller der sitt hof med sina
gunstlingar, hvilka jag önskar att djefvulen måtte anamma.»
»Om så är, så farväl, bojar! Jag måste skynda mig.
Jag har ännu ej varit i min bostad, men jag vill flygtigt se
mig om der och i morgon bittida i god tid begifva mig till
slobodan.»
»Res ej dit, furste!»
»Hvarför icke, bojar?»
»Emedan du ej kommer att föra ditt hufvud med dig
derifrån, Nikita.»
»Ja, hvad den saken angår, så ske Guds vilja, bojar.
Hvad som komma skall, det kommer.»
»Hör på, Nikita! Du hade förgätit mig, men jag har
följt dina steg allt ifrån barndommen. Din aflidne fader och
jag lefde som bröder tillsammans. Han är nu död - Gud
göre honom delaktig af paradiset! - och utom mig finnes
ingen, som ger akt på dig, ingen, som kan gifva dig ett råd,
och din ställning är alls icke arandsvärd. Reser du till
slobodan, så är du förlorad, furste - ditt hufvud måste
falla.»
»Men hvad är att göra, bojar? I alla händelser är det
mig då så bestämdt från födelsen.»
»Nikita, mitt barn, stanna; jag skall gömma dig. Ingen
kommer att söka dig här, mina tjenare skola ej förråda dig,
och du skall behandlas i mitt hus som min egen son.»
»Bojar, betänk, hvad du sjelf har sagt om Kurbski! Det
är skymfligt för en rysk bojar att undandraga sig tsarens arm.»
»Nikita, Kurbski är en förrädare, han har öfvergått till
Rysslands fiende, då deremot jag - har jag någonsin varit mitt
fäderneslands fiende?»
»Förlåt, bojar, förlåt mitt obetänksamma ord, men hvad
som en gång är menniskan beskärdt, det kan hon ej
undandraga sig.»
»Om du stannar hos mig, Nikita, så skall tsarens vrede
kanhända mildras med tiden; kanhända kunna vi också med
metropolitens hjelp reda din sak, men för närvarande faller du
som harts på glödande kol.»
»Vårt lif hvilar i Guds hand, bojar. Det är icke godt
att söka genom list förlänga det utöfver det mål, som Gud för
detsamma utstakat. Jag tackar för din gästfrihet», tillade
Serebräny och stod upp, »jag tackar för din vänskap» - vid
dessa ord kunde han ej undgå att känna sig förvirrad - »men
jag begifver mig till slobodan. Farväl, Druschina Morosofi!»
Morosoff betraktade den unge fursten med sorgset
deltagande, men det var lätt att se, att han i sitt hjertas innersta
gillade Nikitas afsigt och att han sjelf ej skulle handlat
annorlunda, om han varit i dennes ställe.
»Godt, måtte då himmelens välsignelse ledsaga dig, Nikita!»
sade han, i det han steg upp från bänken och omfamnade
sin gäst. »Måtte Gud uppmjuka tsarens hjerta! Måtte du
välbehållen, såsom ynglingen ur den brinnande ugnen, återvända
från slobodan, så skall jag omfamna dig såsom jag nu
omfamnar dig: af hela mitt hjerta och af min innersta själ!»
Ett ordspråk säger: den, som går till fots, följer man
till dörren, men ryttaren till sin häst. Fursten och bojaren
skildes först vid gårdsporten. Det var redan mörkt. Då
Serebräny red längs staketet, varseblef han i trädgården en
hvit klädning. Hans hjerta började häftigt klappa, och han höll
in sin häst.
Helena närmade sig staketet.
»Furste», sade hon med dämpad stämma, »jag har hört
ditt samtal med Druschina: du begifver dig till slobodan. Gud
beskydde dig, furste, du går döden till mötes!»
»Helena, om det är Guds vilja, att jag skall dö genom
tsaren, så är jag beredd. Det var ej för att finna glädje,
som jag återvände till hemmet, ty lyckan att få äga dig föll
ej på min lott, Helena. Måtte alltså mitt öde gå i
fullbordan.»
»De skola martera dig, furste! O, blotta tanken derpå
kommer mig att rysa! Min Gud, är då lifvet dig så
likgiltigt?»
»Ja, man må gerna beröfva mig det», sade Serebräny.
»Heligaste Guds moder! Har du intet medlidande med
dig sjelf, så haf åtminstone medlidande med andra - haf
medlidande med mig, Nikita! Betänk, med hvilken glöd du
älskat mig!»
Månen trädde nu fram ur molnen. Helenas ansigte,
hennes perlsmyckade kokoschnik, hennes halsband, Rennes
diamanter och örringar, hennes tårfyllda ögon - allt skimrade i
underbar glans. Helena grät ännu, men hon var redan färdig att
le under tårar. Ett enda ord af fursten skulle hafva förvandlat
hennes smärta i oändlig fröjd. Hon hade glömt sin make och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>