Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
86
på samma gång all försigtighet. Serebräny läste i hennes
ögon så djup sorg, så innerlig kärlek, att han ovilkorligen
vacklade. För honom var lyckan för alltid försvunnen - Helena
tillhörde en annan, men hon älskade endast Serebräny. Hvarför
skulle han ej stanna qvar? Hvarför skulle han ej uppskjuta
sin resa till slobodan? Hade ej Morosoff sjelf uppmanat honom
att stanna?
Så tänkte fursten, och hans fantasi målade för honom de
mest berusande bilder; men hederskänslan, som ett ögonblick
slumrat, vaknade plötsligt åter till lif.
"Nej», tänkte han, »det vore en skam för mig att kränka
min faders vän, vore det ock blott i tankarna. Blott den
ärelöse gäldar gästvänskapen med förräderi, blott den fege flyr
döden!»
»Jag kan ej stanna», förklarade han beslutsamt. »Jag
kan ej dölja mig för tsaren, när bättre män än jag gå till
döden. Farväl, Helena!»
Dessa ord inträngde som en dolk i bojarinjans hjerta.
Full af förtviflan sjönk hon till marken och utbrast:
Öppna dig, du jord, öppna dig och uppsluka mig! Jag
kan ej lefva till nästa dag, jag måste sjelf göra en ända på
min tillvaro, ty jag kan ej öfverlef va dig, Nikita! Jag älskar
dig mer än mitt lif, mer än dagens ljus - utom dig älskar jag
ingen och skall ingen älska.»
Serebräny s hjerta var färdigt att brista. Gerna hade
han velat trösta Helena, men hennes snyftningar ljödo allt
häftigare: någon af tjenarna kunde höra dem, märka
Ni-kita och underrätta bojaren om hvad som föreföll Detta
fruktade Serebräny, och för att rädda Helena slet han sig lös
från henne.
»Farväl, Helena», sade han, »farväl, min egen själ, farväl,
du min lefnads fröjd! Torka dina tårar, ty Gud är barmhertig,
och vi återse kanhända hvarandra.»
Månen höljdes åter i moln, vinden satte lindarnas toppar
i rörelse, och som ett doftande regn föllo deras blommor ned
på Mkita och den unga qvinnan. De åldriga grenarna vaggade
på sig, som om de ville säga: För hvem skola vi nu skjuta
blad och blommor? Ynglingen går utan gagn döden till mötes,
och äfven hans älskade skall blifva dödens byte!
Då Serebräny kastade en sista blick tillbaka på Helena,
såg han bakom henne i trädgårdens djup en mörk
mennisko-gestalt.
Yar det någon tjenare, sorn tillfälligtvis gick förbi, eller
var det boj aren Druschina Morosoif sjelf?
VII.
Slö b o dän.
Vägen från Moskva till Troitska-Lavra, ett stort kloster
i närheten af Moskva (Lavra betyder kloster), och från klostret
till Alexandra-slobodan erbjöd en synnerligen rörlig anblick.
Oupphörligt sprängde tsarens bud fram och tillbaka på
densamma. En mängd menniskor af alla stånd och åldrar var
stadd på pilgrimsfärd till klostret. Smärre skaror af
opritsch-niker ilade oupphörligt fram i båda riktningarna. Falkenerare
från slobodan ströfvade omkring i byarna, för att skaffa
lefvande dufvor. Köpmän åtföljde sina vagnar, några sittande
på kärrorna, andra till häst, för att kunna öfverblicka hela
tåget. Band af gycklare kommo dragandes med sina gudoker,
volinkor och balalajkor*. De voro mycket brokigt klädda,
förde tama björnar med sig, sjöngo sånger och anropade de
rika resandena om en allmosa.
»Hafven medlidande med oss, herrar», skreko de i alla
tonarter. »Den gode Guden har förlänat er gods och andra
rikedommar, men oss har han anvisat att lefva af edra gåfvor.
Förakten ej derför oss fattiga menniskor, ni herrar!»
»Våra fäder, våra välgörare!» ropade i sjungande ton
ändra tiggare, hvilka sutto vid vägens rand, »måtte Gud
skänka er en god helsa! Måtte han i frid beledsaga er till
klostret!»
Äter andra kryddade dessa ord med groft skämt, så att
ofta den ene eller andre bland de resande såsom belöning
för något lustigt infall kastade en hel rosenobel bland massan.
Ej sällan uppstodo stridigheter mellan gycklarna och de
tiggarskaror, hvilka från kringliggande städer och kloster ilade till
slobodan, för att få sin andel af tsarens allmosor. Äfven blinda
guslaspelare, beledsagade af spåmän, följde hopen med sitt
instrument på ryggen. Och hvilket virrvarr af larm, sång och
eder! Hästar, menniskor och björnar gnäggade, skreko och
brummade oupphörligt om hvarandra.
Vägen gick genom en tät skog. Trots den stora
mennisko-massan hände det ej sällan, att välbeväpnade röfvare
öfver-föllo förbifarande resande och köpmän och fullständigt utplundrade
dem. Köfvareväsendet i trakten af Moskva hade i synnerhet
börjat florera sedan den tid, då opritschnikerna först togo
sig för att utplundra hela byar och förstäder och förstöra
invånarnas boningar, hvarpå dessa, som saknade bröd och tak
öfver hufvudet, slöto sig till röfvarebanden, hvilka satt sig
fast i de stora skogarna och sålunda kunde blifva rätt farliga
för opritschnikerna. Så snart dessa fingo en röfvare i sitt
våld, hängde de honom utan förbarmande, hvarför röfvarena
ej heller underläto att gälda sin skuld, så ofta det lyckades
dem att fånga en opritschnik.
För öfrigt var det ej endast röfvare, som gjorde vägarna
osäkra: när gycklarna och tiggarna om aftnarna påträffade
något försenadt och ej tillräckligt bevakadt vagnfölje, besparade
de ej sällan röfvarena deras möda. Köpmännen voro alltid
värst utsatta, ty de utplundrades ej blott af röfvare, utan äfven
af gycklare och tiggare samt druckna opritschniker. Men de
tröstade sig med ordspråket: förlust och vinst äro nära grannar
och de fortsatte tåligt sin väg till slobodan med orden: »Gud
är barmhertig; måhända komma äfven vi till målet.» Och
hvar och en må sjelf förklara, huru det tillgick, men faktum
är, att köpmännen vid afslutandet af sina räkenskaper städse
befunno sig hafva gjort vinst.
I Troitska-Lavra biktade och kommunicerade Serebräny,
och detsamma gjorde männen i hans följe. När Mkita drog
bort derifrån, gaf arkimandriten honom sin välsignelse såsomen,
hvilken gick en säker död till mötes. Ungefär tre verst från
slobodan befann sig en vaktpost, hvilken anhöll alla resande
och frågade dem, hvilka de voro och hvarför de begåfvo sig
till »nevolja» (slafveri). Mot denna benämning hade nämnligen
folket på skämt utbytt ordet »sloboda», hvilket under äldre
tider betydt så mycket som »svoboda» (frihet). Äfven Serebräny
och hans folk måste underkasta sig ett pinsamt förhör angående
målet för deras resa. Derpå fråntog vaktpostens befälhafvare
dem deras vapen, och fyra opritschniker stego till häst för att
ledsaga de resande. Snart varseblefvos i fjärran tsarborgens
förgyllda kupoler och sällsamt målade tak.
Den ryske historieskrifvaren Karamsin skildrar med stöd
af utländska samtidas vittnesbörd Ivans lefnadssätt i detta palats
på följande sätt:
»I detta skräckinjagande, af dystra skogar omgifna slott
egnade Ivan största delen af sin tid åt gudstjensten, för att genom
oafbruten bön förvärfva sin själ rö. Han ville till och med
förvandla sitt palats till ett kloster och sina gunstlingar till munkar.
Bland opritschnikerna utvalde han trehundra af de mest
förkastliga, hvilka han gaf titeln bröder, under det han betecknade
sig sjelf som abbot. Furst Afanassi Vjäsemski utnämndes till
köksmästare och Maljuta Skuratoff till klockare. Han gaf dem
munkkåpor och svarta sutaner, under hvilka de buro
guldskim-rande och med zobelpels fodrade kaftaner. Derpå uppgjorde han
klosterregler och var sjelf den, som gaf de andra ett
mönstergillt föredömme i fråga om deras stränga hållande. På följande
sätt var detta egendomliga klosterlif inrättadt. Mot klockan
fyra på morgonen begaf sig Ivan med sina barn och Maljuta
Skuratoff till klocktornet för att ringa till ottesången. Genast
ilade bröderna till kyrkan, och den som uteblef straffades med
åtta dagars fängelse. Under gudstjensten, som varade till
klockan sex eller sju, läste, sjöng och bad tsaren med så brin-
* G-udoJc^ är ett slags tresträngad bondfiol, volinka en säckpipa, balalajka ett nationelt ryskt instrument; en primitiv tresidig
guitarr med två eller tre strängar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
