- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
87

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

87

nande andakt, att hans panna städse bar spår af den häftighet,
hvarmed den sattes i beröring med golfvet. Klockan åtta
församlades bröderna åter, för att bevista messan, och vid tiotiden
begåfvo sig alla till bords - alla med undantag af Ivan, som
stående och med hög röst föreläste andliga förmaningar. Under
tiden åto och drucko bröderna af hjertans lust. Hvarje dag
tycktes vara en festdag; hvarken vinet eller honungsvattnet
skonades, och qvarlefvorna efter måltiden fördes till den öppna
platsen framför palatset, der de fördelades bland de fattiga.
Abboten, det vill säga tsaren, åt först efter de andra,
underhöll sig med sina gunstlingar om gudliga ting och slumrade
derpå en kort stund eller begaf sig till fängelset, för att låta
martera någon olycklig. Detta ohyggliga skådespel tycktes
skänka honom verkligt nöje, ty hvarje gång återvände han
med af inre tillfredsställelse strålande ansigte och pratade och
skämtade då mycket muntrare än vanligt. Mot klockan åtta
begaf man sig till aftonsången, och klockan tio drog sig Ivan
tillbaka till sitt sofgemak, der tre blinda berättade honom
sagor, hvilka för några timmars tid vaggade honom till sömns.
Yid midnattstid steg han upp, och den nya dagen började
åter med bön! Många gånger mottog han i kyrkan berättelser
rörande statsangelägenheter, mången gång utdelade han de
mest blodtörstiga befallningar midt under ottesången.

"För att skaffa sig någon omvexling i detta enformiga
lefnadssätt, anordnade Ivan så kallade ronder, och då besökte
han när och fjärran liggande kloster, inspekterade
gränsfästningarna eller anställde i skogarna och på stepperna jagt efter
vilda djur, och då han i synnerhet älskade björnjagt, gaf han
denna vanligen företrädet. Men på hvarje tid och ort
sysselsatte han sig med offentliga angelägenheter, ty i trots af den
maktfullkomlighet i fråga om förvaltningen, som bojarerna till
namnet ägde, skulle de ej hafva vågat fatta ens det
obetydligaste beslut, utan att hafva inhemtat hans vilja.»

Då Serebräny drog in i slobodan, såg han att tsarens
slott eller kloster var skildt från de öfriga byggnaderna genom
en vall och en djup graf. Det är svårt att gifva läsaren en
föreställning om husets egendomliga utseende och prakt. Ej
ett enda fönster liknade det andra, ej en enda pelare var
skuren eller smyckad på samma sätt som de öfriga-, en otalig
mängd kupoler krönte byggnaden som ett diadem. De stödde
sig mot hvarandra, upptornade sig i hvarandra och gingo
samtliga öfver i hvarandra. Guld, silfver, brokiga tegelstenar
betäckte som glänsande fjäll hela byggnaden från ofvan till
nedan. När solen sken härpå, kunde man på afstånd sväfva
i tvifvelsmål, huruvida det var ett palats eller en jättestor
blomsterbukett eller en skara paradisfåglar, som i solskenet
utbredt sina eldskimrande fjädrar.

Ej långt från palatset befann sig tryckeriet jämte det
dertill hörande stilgjuteriet; vidare bostäderna för denna
anstalts föreståndare och för de främmande handtverkare, hvilka
Ivan infört från England och Tyskland. Ännu något längre
bort lågo i en oöfverskådlig rad de för Hofbetjeningen afsedda
husen, hvari hofmästare, tunnbindare, kockar, valkare,
stalldrängar, hundvaktare, falkenerare och tjenstfolk af hvarjehanda
art bodde.

Slobodans kyrkor glänste äfvenledes genom sin rikedom.
Den berömda Gudsmoderskyrkan var utantill smyckad med
praktfulla målerier, på hvarje sten skimrade ett kors, och hela
kyrkan tycktes vara betäckt med ett gyllene nät.
i, J Denna hänförande anblick förströdde för en kort stund
de dystra tankar, som annars så envist följt Serebräny under
hela resan. Men snart erinrades fursten af ett oangenämt
skådespel om det läge, hvari han befann sig. Han och hans
följe passerade förbi en rad, bredvid hvarandra stående galgar;
äfven befunno sig der stupstock och bila. Galge och stupstock
voro svartmålade och så fast och varaktigt byggda, som om
de ej voro beräknade för kort tid, utan för långa år.

Huru oförskräckt en menniska än må vara, förmår hon
dock ej förblifva likgiltig vid tanken på att en säker död
väntar henne - ej en ärofull död bland blixtrande svärd och
dundrande kanoner, utan en hemlig, skymflig död för en
föraktlig bödels hand. Då Serebräny red förbi afrättsplatsen,

kunde han ej undertrycka sin inre rörelse, hvilken ovilkorligen
återspeglade sig i hans ansigte. De honom åtföljande
opritsch-nikerna märkte det och brusto i skratt.

»Detta är våra gungor, bojar», sade en af dem, i det
han pekade på galgarna. »De måtte behaga dig synnerligen,
eftersom du ej bortvänder dina blickar från dem.»

Mikael, som red bakom Nikita, sade ej ett ord; han började
endast hvissla och skaka på hufvudet. Då fursten och hans
följeslagare hunnit fram till vallen, stego de af och bundo sina
hästar vid tjocka pålar, hvilka till detta ändamål voro försedda
med järnringar. De resande stego derefter in på en ofantlig,
af tiggare uppfylld gård. Dessa badö med högljudd stämma,
sjöngo psalmer och visade sina vedervärdiga sår.

På trappan stod tsarens hofmästare och utdelade i sin
herres namn penningar och lifsmedel bland tiggarna. Här och
der gingo opritschniker omkring på gården; andra sutto på
bänkar och slogo tärning eller spelade schack. Opritschnikernas
drägt stack bjert af mot tiggarnas lumpor: tsarens lifvakt var
bokstafligen öfvertäckt med guld. Hvar och en af
opritschni-kerna bar en med perlor och dyrbara stenar smyckad
sammets-eller brokadrock; alla togo de sig ut som lefvande ornamenter
på ett förtrolladt palats, med hvilket de så att säga voro
oskiljaktigt förenade.

I synnerhet var det en af opritschnikerna, som ådrog sig
Serebränys uppmärksamhet. Det var en ung man af omkring
tjugo års ålder, utomordentligt vacker, men med ett oangenämt,
fräckt ansigtsuttryck. Han var ännu dyrbarare klädd än de
andra och bar, tvärt emot den allmänna seden, långt hår.
Hans ansigte var helt och hållet skägglöst, och hans gång och
sätt att föra sig förrådde en viss qvinlig vårdslöshet. I det
sätt, hvarpå han umgicks med sina stallbröder, låg likaledes
något sällsamt. De talade med honom som med sin like och
bevisade honom alls icke någon synnerlig vördnad. Men om
han närmade sig en krets, skingrade denna sig genast, och de,
som sutto på bänkarna, aflägsnade sig, när han ville sätta sig
bredvid dem. Det var påtagligt, att de ville gå ur vägen för
honom eller också fruktade honom.

Då han varseblef Serebräny och Mikael, kastade han en
högmodig blick på dem, ropade deras följeslagare och tycktes
fråga dem efter de nykomnes namn. Då han derefter på nytt
kastade en blick på fursten, log han och hviskade några ord
till följeslagarna. Äfven dessa logo och skingrade sig derpå
åt olika håll. Han sjelf steg upp på trappan, stödde sig med
armbågen mot ledstången och betraktade Serebräny fortfarande
med hånfulla blickar.

Plötsligt uppstod en stark rörelse bland tiggarna. En
tät hop af dem trängde sig åt det håll, der Nikita stod, och
hade så när kastat honom till marken. Under högljudt skrik
sprungo tiggarna hit och dit, och på deras ansigten lästes tydligt
den största förfäran. I början förvånade sig fursten öfver
deras upprörda tillstånd, men snart begrep han orsaken till
den allmänna skräcken. En ofantlig björn förföljde med väldiga
språng de på gården befintliga tiggarna. I ett nu var hela
gården tom, och Serebräny såg sig plötsligt stå alldeles ensam
gent emot björnen. Tanken på flykl hade icke alls fallit honom
in. Redan ofta hade han förr stått ansigte mot ansigte med
en sådan fiende, alldenstund björnjagt var hans förnämsta nöje.
Han stannade sålunda qvar der han stod, och björnen störtade
emot honom med bakåtlagda öron, för att omsluta honom med
sina tassar. Nikita gjorde en rörelse, liksom för att gripa efter
sitt svärd, men - han hade ju intet svärd! Han hade glömt,
att han före intåget i slobodan öfverlemnat det åt
opritschnikerna. I detta ögonblick började den unge mannen, som från
trappan åsåg skådespelet, gapskratta.

»Ja visst, sök efter ditt svärd, du!» sade han.

Med ett enda slag af sin tass sträckte björnen Nikita
till marken; med ett nytt slag ämnade han krossa hans
hufvud-skål, men till sin förvåning mottog fursten ej detta andra
slag; i stället kände han sig plötsligt öfversköljd af en varm
blodstråle.

»Stig upp, bojar!» yttrade någon, och en hand räcktes
honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free