Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Musikens makt.
- Hos min vän antiqvarien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan att höra musik, ty »derigenom blef utseendet gladare
och lifligare», och den gamle Haydn bäfvade, då i en
krets af- beundrare »Skapelsen» utfördes och man sjöng
orden: »Och det blef ljus»; gråtande utropade han: »Icke
från mig, utan ofvanifrån kommer allt!» och han lät bära
sig hem.
Den, som ej förmår uppskatta musik, blir med skäl
misstänkt för att icke heller kunna hysa en varm känsla, i likhet
med den, som icke älskar barn, djur, blommor och landflifvet.
Emellertid gifves det undantag, liksom också ett alldeles
omvändt förhållande kan förekomma. Yi känna sådana, som till
exempel pryda sitt rum, ja, rent af öfverlästa det, med blommor,
utan att kunna sägas hafva en hjertlig natur.
Huru musiken verkar, beror mycket på tillfälliga
ideförbindelser. Trumpeter och trummor uppväcka mod, men
äfven sorgliga föreställningar. En dufvas ömma kutter kan
komma en flicka, som nyss ^ förlorat sin hjertevän, att’fälla
tårar, och klockors klang, för hvilken mången vill fly undan,
kan komma andra att bedja. Den svagaste ton från pianot
väcker bäfvan hos mången, då deremot ett kanonskott ej
betyder någonting för andra, så "vida det ej på något, sätt
rör dem särskildt.
I gossåldern älska alla trummor, pipor och trumpeter; men
i ett mera utvekladt lifsskede kommer uppskattningen af fiol,
fioloncell och piano. - Vid »familjekonserten» brukar
rollfördelningen vara den, att frun är första fiolen, mannen
kontra-basen,, huspigan andra fiolen,* kokerskan altfiol; de öfriga
instrumenten, klarinett, flöjt, oboe med flera, spela barnen ; -
valdthorn, pukor och trumpeter användas der vanligtvis icke.
Hvar och en sköte sitt instrument, annars upplöses det hela
i något förvändt, liksom då någon på flageolett blåser en koral
eller på basbasun en ljuf serenad; och den, som i den
konserten icke kan hålla takten, gifver dermed ett kraftigt bevis
för, att man af honom icke kan förvänta förmågan att
iakttaga den takt och måtta j lifvets öfriga förhållanden, hvaraf
samlefnadens behag i så hög grad beror.
*
Hos min vän antiqvarien.
i vet kanske ej, hvad det vill säga att vara samlare,
att förtäras af brinnande begär efter föremål, till
hvilka man fattat en lidelsefull längtan. Jag menar
nu ej egentligen sådana samlare, som till exempel bankdirektör
X., som vurmar för millioner kronor, eller generalkonsul Z.,
som gjort till sin senaste lifshalfvas uppgift att undanskymma
sina frackuppslag med alla tyska husordnar, utan sådana
personer, hvilka samla från och med gamla, rara böcker,
»kopparstick, porslin, mynt, medaljer, vapen och Vega-minnen, ända
ned till snusdosor, speldosor, adliga sigill, käppar,
cigarrmunstycken och - silfver ske dar, ty äfven sistnämnda effekter äro
en specialitet inom samlareverlden: i en af våra skånska städer
finnes en officer, hvilken har en vacker samling silfverskedar
(omkring, sex dussin), från medeltiden och nyare tiden,
försedda med ingraverade helgonbilder, bibliska symboler, adliga
vapen med mera och med inskrifterna på svenska, latin, danska
och tyska,
Ni kan få en aning om samlaredriftens förmåga att
beherrska menniskan, om ni infinner er till exempel vid någon
af dessa större bok- eller myntauktioner, hvilka stundom
hållas. Det är sannerligen af ej ringa psykologiskt intresse
att iakttaga den spänning, hvarmed de närvarande
liebhab-rarna följa uppropen, de hastigt vexlande intrycken af
tillfredställd glädje eller gäckade förhoppningar, den
andaktsfulla tystnad, som råder, då några få utvalda kämpa om att
komma i besittning af någon af dessa i kathalogen såsom
»rarissimi» anmärkta böcker eller mynt. Oinvigde, det vill
säga icke samlare, vore ofta frestade att stämpla denna ifver
såsom stående på gränsen af vanvett; så till exempel, då vid
den stora auktionen för några år sedan å framlidne excellensen
M:s bibliothek en person i täflingens ifver bjöd – och mycket
riktigt fastnade för - två hundra femtio kronor för en gammal
bok, Barclaijs »Argenis», hvilken bok i K:ska antiqvariatets
samtida kathalog stod åsätt ett pris af - tre kronor!
Jag skyndar att tillägga, att bok- och myntsamlaren
står på högsta trappsteget af samlare; det är system i hans
vurm, och i flera afseenden kan han göra anspråk på att
kallas vetenskapsman, om än å andra sidan slägtskapen, såsom
ofvan antydts, med de samlare, hvilka endast ledas af den
blinda driften, ibland ej alldeles förnekar sig. I ett bref,
som jag en gång hade äran mottaga från den ofvan omnämde
excellensen M., skref denne store bokkännare och boksamlare:
»Väl vet jag, att samlingslustan är en art af den under
namnet mania bekanta sjukdomsfprmen; men redan Richard
de Bury, i sin vid pass 1470 tryckta »Philobiblon», kallade
samlandet af sällsynta skrifter amabilis insania *; det välvilliga
adjektivet får sålunda of verskyla det mindre angenäma
substantiva epithetet.»
* Älskvärdt vansinne.
Jag skyndar att tillägga allt detta - säger jag-, ty
bäste läsare: ancK io son . . . amante di libri, äfven jag roar
mig på lediga stunder med litet bokvurmeri. Det är således
ej att undra öfver, att jag ibland gör mina besök hos min
vän antiqvarien, der han i den der aflägsna gatan, ni vet,
har sin med lånbibliothek förenade boklåda.
Häromdagen hade jag fått korn på något synnerligen rart
och infann mig derför hos sagde vän i hans »apothek för
själen», såsom han med den klassikern Osymandias brukar säga.
Min vän antiqvarien var, då jag inträdde .till honom,
sysselsatt i affären med två fruntimmer, tydligen flitiga kunder
inom lånbibliothekets afdelning. Den ena tog kännedom om
»Moderna äktenskapstyper», den andra hade belastat sig
med en vacker börda af Temmes kriminalnoveller, fru Schwartz
och salig Octavia Carlén. Min vän nickade åt mig med
förströdd min och räckte mig öfver pulpeten en kartong med
gamla kopparstick. Jäg bläddrade i dem, men gaf derjämte
akt på hvad som tilldrog sig omkring mig. De båda qvinliga
kunderna hade ej väl aflägsnat sig, hvardera med sin dosis
läkedom för själen», förr än den store samlaren kamrer Z.
inträdde, helsade på antiqvarien med minen af på en gång
vän och gynnare och sporde: hvad nytt?
Då man frågar en antiqvarisk bokhandlare; »hvad nytt?»
menar man alltid något gammalt, riktigt gammalt. Kamrern
fick dock sitt lystmäte och fördjupade sig snart i friherre
C. G. Cederhjelms »Kärleks-Balck», skrifven 1739 på
gäld-stugan i Paris, der författaren, ehuru holländskt sändebud,
insatts, men der han i hela tolf års tid, ehuru i saknad af
friheten, likväl fortsatte sitt yppiga och glada lefnadssätt
samt skötte såväl sin diplomatiska korrespondens som sitt
vittra skriftställarskap.
Under tiden inträdde en yngling, tydligen en studerande,
och framräckte, med en smått generad blick på oss båda i
boden närvarande kunder, en volym: han ville utbjuda den
till-salu, sade han. Min vän antiqvarien bläddrade i boken:
Ah, Linnerhielms »Bref under resor i Sverige» med
planscher. Hvad begäres för boken?
Den unge mannen nämnde en summa.
»Hvad är det? Det felas ju en plansch. Det skall
vara tjugosex, men här finnas blott tjugofem.»
»Det har verkligen händt en liten olycka med den sista
planschen.»
»Ja, ser ni, min bäste herre, då kan jag inte betala
mycket, ty ni kan väl förstå, att jag får svårt att sälja ett
ofullständigt verk. Skada, stor skada!»
Ynglingen fick nöja sig med en måttlig summa och
aflägsnade sig, för att lösa ut sin vinteröfverrock eller tillbringa
en glad afton i Berns’ salong - hvad vet jag.
J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0098.html
