Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En natt på kyrkogården. Af Ova.
- Sandemar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon nattblacka syns ute, och tag se’n filen här och gå på
utaf tusan, men om du gör för mycket väsen, så ger jag
dig en sinkadus, så du tumlar i backen, det säger jag dig
förut."
Med dessa ord tog han sjelf en fil och gaf Sven den
andra, och båda vände sig derefter åt alla sidor, för att lyssna
och speja, men intet rörligt föremål kunde upptäckas af deras
vid mörkret vanda ögon, och intet annat ljud, än vindens
sakta sus i de nakna trädens kronor, afbröt den nattliga
tystnaden.
Med en suck af belåtenhet vände sig Nisse till kamraten och sade:
«Ingen fara! Raska på nu, så går det som en olja!« och
innan den andre hann vända sig om, var han uppe på
stegen och i färd med att bryta ut fenstret med en behändighet
som vittnade om god öfning.
(Forts. sid. 103.)
*
Sandemar.
Med gamla, dystra lindar krönt,
Men gladt och gästfritt i din håg,
O, Sandemar! Du speglar skönt
Din bild i Österhafvets våg.
Jag såg dig uti sommarns prakt,
Så tjusande i fager skrud
Med gudaskaran till din vakt.
Du Ägirs sjelfutvalda brud.
En ädel, åldrad skönhet lik,
I vinterns hvita drägt du stod.
Af ljufva minnen stark och rik,
Du trotsar tidens ebb och flod.
Och hvart joag än i verlden far,
Din bild står i mitt minne qvar
Och strålar ständigt lika klar,
Du undersköna Sandemar!
Sandemar.
(Staffaget från 1700-talet. Teckning af C. S. Hallbeck.)
Stockholms skärgård döljer i sitt sköte mer än en perla,
värdig målarens pensel och författarens penna. Vi vilja
denna gång inbjuda till ett besök vid Sandemar, öfvertygade,
att om ej andra vilja följa oss, de många badgäster, hvilka
årligen besöka Dalarö, gerna göra oss sällskap, för att ännu en
gång återse detta, nära nämnde badort belägna, ställe. Villrådiga
om hvilken väg vi skola välja, äro dock de nätta segelbåtarna,
som stå till buds, allt för lockande, för att vi ej skulle
föredraga sjövägen. Vi kunna ju anträda återvägen genom
»Schweizerdalen». Är vinden god, behöfvas ej många minuter
för att ila förbi Jutholmen med dess kala klippor och små,
rödfärgade kojor och fästningen eller, rättare, Dalarö skans,
som grå och ödslig qvarstår som ett spöke från svunna tider,
då krut och lod voro dagens lösen. På afstånd se vi »Kycklingen»
med sin fridfulla begrafningsplats, der fästningens forna
försvarare nu under skuggrika lindar hvila i rö på de få lagrar,
de här hade tillfälle att förvärfva. Vi nalkas nu en långt i
hafvet utspringande brygga och se framför oss ett »chateau»,
såsom man i Frankrike säkert skulle uttrycka sig, bevakadt
af hela gudaskaran »i all gamman», som här synes förenad.
"Ära för do höges välde",
Neptunus i "all respekt",
är den förste, som möter oss. Visst är han något ohöflig,
sorn vänder ryggen till, men när vi komma längre fram mötas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0105.html
