Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandemar - En natt på kyrkogården. (Forts. fr. sid. 101.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mar till herresäte och försåg stället med dess nuvarande
åbyggnader, hvilka säkerligen voro färdiga 1696, emedan
konung Carl XI detta år, den 21 Juni, skrifver i sin almanacka:
»var Kongl. Majestät och herr riksrådet grefve Erik
Dahlberg rest om morgonen bittida till Dalarö skansen och stego
uthi båten wedh herr riksrådet grefve Falkenbergs gård
Sand-mar och rodhe så till skansen. Emellan Sandmar och
Stockholm var Kongl. Majestät intet ful nijge fjerdedels timmar.
Klåkan half tre om morgonen reste Kongl. Majestät från
Stockholm och kom till Sandmar klåkan tålf minuter öfver
fem åm morgonen. Wij åtto hos herr riksrådet grefve
Gabriel Falkenberg uppå gårdhen. Kongl. Majestät kom
tre-fjerdedelar till ett eftermiddagen till Stockholm igen.» Att
gården redan af honom sattes i ett för den tiden storartadt
skick, synes deraf, att han vid sitt upphöjande i grefligt stånd
1693 ansåg gården värdig att läggas till sitt namn; ty han
introducerades på Kiddarhuset under namnet: "Falkenberg af
Sandemar.»
Efter grefve Falkenbergs död förvärfvades Sandemar
genom köp af Ehrenstrahls dotterson, den rike lagmannen Carl
Wattrang, som af denna egendom jämte Sanda, Rungarn,
Björkö, Näsby och Ytternäs bildade trenne fideikommiss, ett
för hvar och en af sina söner. Då två af dem dogo utan
arfvingar, förenades alla fideikommissen på en hand,
kammarherren C. G. Wattrangs. På 1820-talet öfvergick godset
genom arf till löjtnant C. G. Braunerhjelm, hvilkens son,
kammarherren C. F. Braunerhjelm, nu är dess innehafvare.
Under hans tid har egendommen betydligt förkofrats, så till
kultur som byggnader. Öfverallt ser man vackra, täckdikade
fält och välbyggda, täckt belägna bondgårdar, torp och bostäder
för underhafvande.
Att gamla egendommar i allmänhet och särdeles
fideikommiss äro behäftade med åtskilliga historier om spökerier
och skrock eller gamla sägner, är en känd sak, och Sandemar
utgör i det fallet intet undantag. Så påstår sig till och med
ännu i dag en och annan under nattens tystnad der höra
biljardkulorna rulla. Vore man då nog djerf att glänta på
sin dörr, kunde man måhända få det egendomliga skådespelet
af en ung, adertonårig moder, nedstigen ur sin ram och
spelande biljard med sin kanske sjutioårige son i pudrad peruk
med rådsherremanteln öfver axlarna.
Nattens stillhet skall äfven störas af hemska rop,
liknande rofdjurens skrän. En väldig Nimrod, vän till en af
borgherrarna, lärer på detta sätt gå igen och åter npplifva
minnet af ungdomsbragder och faror, utståndna under strider
mot lejon och tigrar. Dessa rop bära derför ännu namn af
»tigerjagten». För fideikommissarien skall det vara förenadt
med stor fara att gå i den ena trappan, emedan han ofelbart
kommer att dö strax derefter.
Sandemar var ett af de få ställen, som undgingo ryska
mordbrännarflottans härjningar 1719, oaktadt nästan alla
kringliggande herresäten förstördes. Att Sandemar räddades,
tillskrifves en inspektörs rådighet. Han hade nämnligen fått
kunskap om ryssarnas annalkande och beslöt att söka mota
dem. Med det folk, som stod honom till buds, red han längs
sjöstranden, skrikande och kommenderande så högljudt, som
möjligt, och slående på ett par pukor, hvilka ännu finnas qvar
och dagligen begagnas för att tillkännagifva måltiderna.
Kyssarna trodde härigenom, att en större truppstyrka här var
församlad och vågade ej landstiga. De besköto dock stranden
och ännu påträffas kanonkulor i sanden och i åkrarna.
Ännu ett minne äger Sandemar från Sveriges krigstid.
Då skeppet Äpplet år 1676 skulle passera Dalarö, för att
vid Öland förena sig med flottan, inträffade den olyckan, att
det, till följd af befälhafvarens okunnighet, råkade på grund
och sjönk. Kaptenen hette Evert Haas och hade tillförene
varit vinskänk i Stockholm samt genom gunst fått sig befälet
anförtrodt. En samtida författare yttrar sig derom på
följande sätt: "Samma gunst nööt han ock wid thetta tillfälle
til godo och fick ingen .näpst för sitt elacka förhållande. Men
icke thesto mindre förblef han en Haas och blef för widare
commando uti Hans Kongl. Maj:ts tjenst billigt förskont".
Två stora kanoner, som ligga nere vid stranden, sägas
hafva tillhört detta skepp.
Yi måste nu bjuda Sandemar farväl, men innan vi skiljas
derifrån, låtom oss träda ut på balkongen för att njuta af den
tjusande tafla, som utbreder sig framför oss, belyst af det
herrligaste månsken! Se de hvita bildstoderna, hvilket
fantastiskt utseende hafva de ej, se, huru de långa skuggorna
från de mystiska alléerna antaga de mest spöklika gestalter!
Der skjuter en smal silfverstrimma in under träden och gör
mörkret på dess sidor så mycket ogenomträngligare, under det
den omgifvande naturen står som i ett förklaradt ljus. Längst
bort i bakgrunden synes den gamla och ödsliga fästningen
och öfver hafvet utgår derifrån ett bredt silfverb and, i hvilket
just nu en stor ångare från främmande land glider fram.
Allt är tyst och stilla, i trädtopparna sofver vinden och sjelfva
hafvet har last sig till rö. ^ -, . T-i-
Hedvig Klingapor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
