Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modershjertats misstag - Tankekorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår Adolf härma den gamla fröken X. eller herr Y. eller sin
klasslärare, man kan då skratta sig förderfvad".
Efter sådana inledningar blifva Hans, lilla Lisa och Adolf
framropade för att deklamera, sjunga eller efterapa bekanta
personligheter. Att de på förhand lofprisade vanligtvis lemna
åhörarna alldeles kalla, afhåller emellertid icke de sednare från
att med utbrott af förtjusning bringa modern ett höflighetens
offer. Hon tager icke * heller någon skada deraf, men huru
förhåller det sig med de små komedianterna? Är det icke
visst och sannt, att mången fåfäng dåre, mången, som
uppträder narraktigt i sällskapslifvet, mången genialisk odåga och
mången på skrufvar ställd och förfelad existens just skapats
genom dylika framställningar och sådana loftal?
Sorgligast och långvarigast framstå följderna af den
moderliga förblindelsen, när denna äfven söker att inverka på det
kraftiga bistånd, fadern kan lemna vid barnens uppfostran.
Hans sysslor tillåta honom blott att egna en ringa del af
dagen åt familjekretsen, och det är en af hustruns främsta
och heligaste pligter, att från dessa åt vederqvickelsen
anvisade stunder aflägsna alla små ledsamheter. Hon må icke
tillåta, att alla oangenäma tilldragelser under dagens lopp,
all klagan och alla stridigheter gjutas, som en grumlig flod,
Öfver honom, som hemkommit i förhoppning att få en
angenäm afton, alldeles som hade man sparat ihop allt obehag,
för att dermed helsa hans hemkomst. Men är det deremot
fråga om, att gifva fadern en sann föreställning om barnens
egenskaper, sysselsättningar och vanor, må hon då icke dölja
eller af moderlig villfarelse färglägga något! Må hon då
ingenting förtiga, ingenting försköna, intet karaktärslyte akta
för ringa och intet framsteg skatta för högt! Äfven de synbara
bevisen på huru barnen förhållit sig, deras lärares
anmärkningar eller meddelade varningar, må hon under inga
förhållanden undanhålla faderns ögon. Han, som icke genom
ständiga iakttagelser kan bilda sig ett säkert omdömme om
de sina, kan ju så lätt förvillas; och ordet »skonsamhet» är
en välkommen täckmantel för det bedröfvade modershjertats
åstundan, att göra allt trovärdigt för andra, hvad det sjelf
vill tro, och att söka dölja för faderns blickar, hvad det sjelf
icke vill se. Just derigenom förekommer det så ofta, att i
barnasjälen fröet till det onda får gro och oförhindradt växa
och frodas, liksom ogräset i en vanvårdad trädgård, till dess
de oundvikliga följderna omsider med förfärande verklighet
träda i dagen, då äfven fadern med grämelse och blödande
hjerta, fastän för sent, upptäcker, huru grymt han genom sina
barn blifvit bedragen. Förkrossande, men allt för sann, är
den beskyllning, han då utslungar mot sin hustru: »Hade
jag vetat, huru det stod till, hade du från början och i sann
dager framställt barnens karaktärstypen för mig, deras andliga
brister och dåliga vanor och icke insöft min vaksamhet, icke
invaggat mig i angenäma, men falska, föreställningar, så skulle
jag i rätt tid genom kraftfullt ingripande kunnat göra mycket
åter godt och mycket hade då kunnat blifva annorlunda».
Olycklig den moder, som måste låta säga sig, att hon för sin
dåraktiga förblindelse förtjent en sådan förebråelse, förverkat
sin makes kärlek och aktning samt förintat hemmets frid och
sina barns framtid!.
Det är icke i enstaka fall, den moderliga fåfängan på så
sätt framkallat ödesdigra följder. Kunde vi blott utransaka,
hvarför många äro olyckliga, många andligen och lekamligen
ruinerade, och uppsöka källan till deras elände, skulle vi
icke sällan finna den i modershjertats partiska sjelfförvillelse.
Huru mången våldförare af lif och egendom har ej blifvit det
han är, blott emedan modern under hans ungdoms utbrott
af otyglad råhet och häftig vrede deri såg yttringar af
manlig kraft och energi, i hans böjelse för .djurplågeri
glädjande anlag till en blifvande naturforskare samt i hans
otyglade begifvenhet på slisk och läckerheter och sinnrikt
uppöfvade konst att med rätt och orätt förskaffa sig sådana,
såg endast barnslig lystnad och en hög grad af klokhet och
behändighet!
Huru mången sjunken qvinna skulle ej ännu i dag kunna
glädja sig åt allmän aktning, om hon icke, under alla de små
kärleksintrigerna i hennes tidigare flickår, vid hvarje åtnjuten
uppmärksamhet och en aldrig så tvätydig hyllning åt hennes
skönhet städse hos sin moder vunnit ett gladt och
sympa-thetiskt deltagande, då denna i allt detta endast förmådde se
bevis på sin dotters ovanliga älskvärdhet! Huru mången dålig
husmoder, som i okunnighet om sina främsta pligter genom
lätja och vårdslöshet undergräfver hemmets lugn och
välstånd, skulle ej funnit sig skickligare och mera hågad för sitt
lefnadskall, om icke modern i sin fåfängliga uppfattning, att
»dottern var född till något bättre», understödt denna i
begäret för sysslolöshet och låtit henne stanna vid stympade
försök i alla möjliga konster, under det smekande hoppet att
en gång på den vägen komma till ära och glans, i stället
för att hålla henne till nyttig sysselsättning! Huru mången
bitter villfarelse, huru månget skeppsbrott på lifvets haf skulle
icke hafva uteblifvit, om icke modershjertat sjelft trott och
äfven låtit andra tro, att för hennes älskling vore allt möjligt,
allt upphinneligt.
Hvad kunna, hvad skola vi nu göra, för att motarbeta
en villfarelse, som så djupt ingriper i våra barns öden?
Skola vi våldsamt tysta den känsla i vårt bröst, som alltid
höjer sig i bevågenhet för våra naturliga älsklingar, och skall
detta alltid blifva oss möjligt? Ingalunda, kära läsarinna!
Du skall lyssna till denna stämma, men försigtigt och med
alltid vaket misstroende. Hon skall tala till dig och berätta
dig mycket godt och vackert om dina barn, när du är ensam
med henne och din skapare. Men .lyda henne skall du endast
då, när du med skärpt blick erkännt, pröfvat och jämnfört!
Om verlden med sin hårda dom vill beröfva dina älsklingar
allt stort, allt ädelt, då skall det högt och tröstande ljuda i
ditt hjerta: Jag Mnner dem lättre. Men aldrig må stämman
i ditt bröst få makt, om det, till skydd för dina barns andliga
väl, gäller att låta andras företräden rättvisa vederfaras. Yar
uppriktig, var blott uppriktig mot dig sjelf, liksom mot din
man, i hvilkens skarpare blick och fördomsfriare omdömme
du skall finna det bästa skyddet mot dig sjelf!
Åt dig, moder, som ett sådant skydd blifvit nekadt, som
ensam måste utkämpa striden mot din svaghet, äfven åt dig
kan jag anvisa en god och ofelbar rådgifvarinna. Eådfråga
henne vid alla tillfällen! Hon skall utrusta dig med manlig
kraft och klokhet, och henne kan du följa under alla
omständigheter: det är den sanna, den äkta, starka
moderskärleken, den kärlek, som öfvervinner allt, äfven sig sjelf, -
för barnets skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
