Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rangstrid i Guds hus. En tidsbild från slutet af 1600-talet, tecknad af Claës Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den slägt, som deraf kallade sig Forstenaslägten och slutligen
hette Torstenson, men hvilken gård jämte Restad och en
mängd andra gårdar inom Väne härad och synnerligast inom
Tunhems gäll kommo, med mer eller mindre rättvisa, genom
reduktionen till kronan.
På elfvens vestra sida ser man, bland andra välbyggda
gårdar, säterierna Onsjö och Hult, det förra föga långt från
elfven, det sednare högre upp på landthöjden. Men emellan
Slottsön och Onsjö, äfven på vestra sidan af elfven, synes
på stranden tätt intill vattnet en liten ruin, som snart är
endast en grushög, oaktadt, om man får tro den gängse
folksägnen, det, som faller ned om dagen, uppföres ånyo om
natten. Detta är qvarlefvorna af Naglums kyrka, som, jämte
Vassända, raserades på 1790-talet, då ny gemensam kyrka,
med det lojala namnet Gustaf Adolf, för bägge socknarna
Naglum och Vassända uppfördes.
Det var om främsta och förnämsta platsen i Naglums
kyrka, som rangstriden fördes mellan tvänne inom socknen
boende herremän. Dessa voro den på Onsjö, ett gammalt
säteri, boende kaptenen Åke Soop, som också var en man
af en gammal adlig slägt, ehuru den först 1625 hade blifvit
introducerad, och ägaren af Hult, "Öfverstelöjtnanten af
Artolleriet" Hindrik Belfrage, som var af ny adel och
hvilkens gård, den nyssnämnde, först 1667 fått sätesfrihet,
som lemnats åt Hindrik Belfrages fader, Hans Belfrage.
Denne hette förut Befritz och var borgmästare i staden Brätte,
sedan i Venersborg, då Brätte borgare 1642 fått befallning
utflytta från förra staden och anlägga den sednare.
Kändt är, huru afundsjuka och rangsjuka emellan den
äldre och yngre, högre och lägre adeln på 1600-talet och
äfvenväl långt senare föranledde till både långa och svåra
tvister dem emellan, synnerligast om fruntimren äfven fingo
sin hand med i spelet. En sådan tvist, såsom det synes
jämnväl underblåst af fruarna, varade i många år emellan
Åke Soop och Hindrik Belfrage och hade till hufvudskäl
bänkrummet i Naglums kyrka och slutade först genom
lagmansrättens dom.
Sedan den förevarit vid thing efter thing inom häradet,
ingingo herrarna förlikning med hvarandra, och blef då
"afskedat att Herr Öfverstens (Belfrages) stolrum icke skulle
flyttas eller rubbas, och Herr Åke Soop sedan stå fritt att
uppsätta sin stol hvar honom behagar och lägenhet skulle
finnas». Men en reparation af bänkarna skulle försiggå i
kyrkan och då begagnade Soop tillfället, att, emot förlikningen,
flytta Belfrages bänkar, hvarå hans och hans frus vapen
äfvensom hans stjufmoders Brita Roos’ vapen voro målade, och
ändra dem så, att herr Belfrages bänk kom att stå på
fruntimmerssidan och fruns bänk på manssidan, hvarjämte vapnen
vändes nedåt kyrkan i stället för fram åt koret. Detta,
såsom stämningen å Soop säger, tillgick sålunda, att han
"utan socknens, kyrkoherdens och vederbörandes
communication gått i kyrkan och med gewalt kastat bänkarna
omkull" och ändrat deras plats.
Soop försvarade sig, i sin till thinget ingifna skrifvelse,
dermed: att hans säteri Onsjö var "gammalt och urminnes",
att Hult "endast var ett halft hemman"; att Elisabeth
Gyllenhjelm, som ägt Onsjö, hade "klandrat på stolrummet", men
saken afstannat, emedan egendommen byttes bort till herr
Slatte-, men att denne haft "premiss till det stolrum", som
Soop ville innahafva. — Härpå svarade Belfrage: att Soop
"missunnade honom det stolrum, som han och hans gamle
fader, med församlingens goda minne, erhållit och i långlig
tid innehaft": att "Soop kan icke pretendera större rätt, än
hans antecessores, som haft samma stolrum, som Soop har
det" ; att fru Elisabeth Gyllenhjelm icke klandrat stolrummet,
utan "må Soop nöja sig med det, hon haft"; att öfverste
Slatte icke begärt något annat; att "Hult hade i tjugo år
haft säteris vilkor, innan Åke Soop ägde Onsjö, och kunde
med tiden blifva lika godt som denne gården". "Slutligen
tillägger Belfrage — hvilket skall utgöra klämmen i hans
bevisning och hvilket just också förråder det annars i
rättegångshandlingarna visligen icke omnämnda hufvudskälet,
nämnligen för så vidt han kan komma med ett sådant -: "för
min person tjenar jag min allernådigste konung uti den
caracter, att herr Soop förmodligen icke lärer disputera mig
rangen, men att säterierna till något visst företräde skola
rangerade varda, det hafver jag förr än nu, vid detta tillfälle,
icke vetat. Hvad min herr fader kyrkan påkostat hafver,
det är nogsamt bekant för hela församlingen, och är ingen,
som missunnar mig mitt stolrum, utan herr Soop allena.
Han har understått sig att begå sådan våldsamhet, att han,
mig ovetande och ohördan, flyttat min bänk på qvinfolksidan
med den affronten till öfverflöd, som synes han vilja, mig
till största förklening, ibland qvinfolken rangera, och mina
qvinfolk, såsom mera competerande och manhaftigare, än jag,
att stå på manfolksidan, der likvisst Hans Konglig Majestät
allernådigst funnit mig capable att anförtrott mig
Öfverstelöjtnantschargen under dess fältartolleri och dess omliggande
gränsefästningar". I sammanhang härmed yrkade Belfrage
"Satisfaction: 1. för sidvördnad och skymf, 2. för våldsamhet
i Guds hus på hans egendom, 3. för vapnens förändrande
med fram- och tillbakaflyttande."
Ganska betecknande för tidsförhållandena är det om
synnerlig försigtighet vittnande intyg, som, rörande denna
sak, lemnades till thinget af församlingens pastor, kyrkoherden
i Venersborg A. Rhodin. Denne skrifver, att, när han och
"socknefolket samtyckte" reparationen i kyrkan, gjordes det
förordet, "att man sig intet befatta ville med adelens bänkar,
utan de må sig förena om framstället bäst de gitta, emedan
dem emellan varit en gammal tvist. För den skull hafver
jag och församlingen låtit adelens bänkar stå som de varit
vana, men välborne kapten Soop påtagit sig desamma att
transportera; och såsom det hvarken mig eller församlingen
competerar att döma om den rätt, som det ena eller andra
säteriet kan framför det andra hafva att pretendera, så hafva
vi ock, utan all passion och parti, hållit en christelig
neutralitet i denna saken, med tacksamhet erkännandes den gifmildhet
och liberalitet, som bägge de välborne herrar, till Guds ära
allena, med skänker, byggnad och prydnader velat i denna
kyrka förklara och se låta."
Den 5 Oktober 1694 föll thingsrättens "resolution och
dorn". Enligt denna ålades Soop att sätta Belfrageska
stolarna på deras förra ställen, herras på manssidan och fruns
på qvinnosidan, men "beträffande det gewalt, skymf och
vanheder", hvaröfver öfversten klagade, förvisades parterna, "som
bägge adels- och frälsemän", till Konglig Götha Rikes Hofrätt.
Emot denna dom vädjade dock Soop till lagmansrätten,
som, vid thing i Lidköping den 3 September 1695, stadfästade
häradsrättens utslag samt ålade Soop att betala fyrtio daler
silfvermynt i "rättegångsexpencer".
Soop synes likafullt hafva tredskats att fullgöra det,
han blifvit ådömd, ty lagmansrättens utslag har följande
påskrift af landshöfdingen.
"Wenersborg den 30 Maj 1696.
Såsom herr Capitein Soop desererat dhenne sakens
appellation, och lagmansdohmen, som häradsdohmen approberat,
vunnit sina vires rei judicatae, alltså beordras Cronones
Befallningsman Collin, att så på lagmans- som häradsdohmen
anställa en behörig exsecution.
D. MACKLIER."
På Hult förvaras handlingarna i detta mål, och uppgå
dessa till nära ett hundra skrifna ark, visande både huru
långsam tvisten var och hvilken vigt de respektive herrarna
fästade vid denna deras rangstrid, som nu, två hundra år
efteråt, förefaller både ömklig och löjlig, men då var ett
foster af tidsandan.
Stoftet af åtminstone herrarna Belfrage, fader och son,
och af deras fruar gömmes under gruset af den kyrka,
hvarinom de och deras granne på Onsjö med så mycken ifver,
nit och kif eftersökte det främsta rummet.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
