Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Slottet vid sjön. Poem av A.-E.
- Ur portföljen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slottet vid sjön.
Hän mot Steiermark, i en alpdals famn,
’Långt från verldens larm, du kan få se
Liten, blåögd sjö, liten, fridfull hamn:
Alpens sköna smycke, Traunsee.
Till dess ungdomslust och dess gamla prakt
Och dess dalars fägring, tjusande,
Kom, en främling, jag, kom från fjärran trakt,
Och - jag aldrig glömmer Traunsee.
Ljufva sommardaV, blida qvällars fröjd,
Alpsång, ömsom käck och drömmande,
O, jag minnes er, minnes alpers höjd
Och din strands små villor, Traunsee!
Minns dock främst ditt slott vid sin klara vik,
Med dess många minnen slumrande.
Ack, hvad lifvet gett bäst af romantik,
Med din saga enas, Traunsee!
Med min torfva fäst vid mitt fosterland -
Bättre land ej Gud mig kunde ge,
Ty det skänkt mig hem, tändt mitt hjertas brand
-Dig jag dock ej glömmer, Traunsee.
A.-E.
*
Ur portföljen.
Ett amatörskapell. Förgäfves skulle man göra sig möda, om
man i den franske målaren Téniers tafla, efter hvilken vi sid. 100
aftryckt en afbildning i träsnitt, ville söka någon allegorisk betydelse
såsom grundval för denna konstnärens föga kända komposition. Man
finner endast en produkt af rik fantasi, utan annat anspråk, än det
att för ett ögonblick vara roande.
. Att artistens grannar eller andra bekanta på hans tid möjligen
skulle kunna finna något i de utförandes fysionomi, påminnande om
egna eller bekantas anletsdrag, det kan man möjligen vara böjd för
att antaga, ehuru vi icke vilja påbörda målaren en sådan elakhet;
men företeelserna i lifvet kunna ju ofta gifva konstnären stoff till
rätt egendomliga framställningar, hvarpå vår bild också är ett
ojäf-aktigt bevis.
Att nu hålla oss till taflan såsom artistiskt alster, så ligger
dess värde i den finess i teckningen och naturlighet i figurernas
ställning samt fördelningen af dagrar och skuggor, oafsedt
konstnärligheten i färgernas användning, om hvilken sistnämnda naturligtvis
gravyren icke kan lemna någon ide, som målaren förstått att i denna
tafla inlägga.
Skulle man dock försöka att af bilden ledas på en annan
tankegång, så måste den komiska sammanställningen af tänkta musici ur
djurverlden pjiminna om, att man bör skatta sig lycklig att slippa vara
med gå en sådan öronpinande tillställning, om hvilken man för öfrigt
kan få ett begrepp ensamt genom den vanliga huskattens serenader
i trappor och förstugor inom städerna under vårmånaderna, då
hem-trefnaden på ett så obehagligt sätt stores af hans ofta i duo eller
trio utförda älskogskranka, men ynkeliga mjau . . . jan . . . mjau...
iNTeptun och Amphitrite. Inom den tyska konstverlden,
isynnerhet i Berlins konstnärskretsar, har en liflig strid pågått rörande en tafla,
som för Berlinmuseets räkning för 200,000 riksmark (omkring 180,000
kronor) inköpts från den berömda Schönbornska tafvelsamlingen i
Wien. Taflan, som framställer Neptun och Amphitrite, enligt en på
densamma befintligt underskrift, har alltid gällt för att vara af
Kubens och som sådan nu också bytt ägare. Detta har emellertid nu
blifvit bestridt, i det taflans äkthet satts ifråga, men likväl endast
på så svaga skäl, efter allt hvad hittills förekommit, att tviflen pji
att man här står inför ett verk af den verldsberömde målaren
måste vika för de många och starka skäl, som styrka tron derpå.
Våra läsare finna en^ afbildning af detta* vackra och dyrbara
konstverk sid. 104. Innehållet deri, hemtadt ur mythologien, är lätt
funnet. Neptun, hafvets gud, har tagit plats på hafsstranden. Hans
grånade hufvud är bekransadt af säf och i högra handen håller han
symbolen af sin makt, treudden. Mot hans venstra sida lutar sig
hans blomstrande, unga maka, med högra armen öfver hansoskuldra.
Hennes draperi (i mörkröd färg) har med vinden flägtat åt sidan,
så att hon framträder i hela sin kyska nakenhet. En ur vattnet
uppstigande hafsgud erbjuder den unga drottningen i en mussla
hafvets skatter, och han fattar med venstra handen en korallgren,
under det en amor slingrar ett perlband om hennes arm. Bredvid
hafsguden hvilar, uppburen af en krokodil, en hafsfru på vattnet.
Till venster om hufvudgruppen sitter en flodgud: den bredvid
honom stående negern häller ur en på hufvudet buren snäcka vatten
i hafvet. Lejon och tigrar, flodhästar och noshörningar representera
den tropiska djurverlden. I bakgrunden utbreder hafvet sin
oändliga spegel. Bakom den fängslande, med sällsynt lifaktighet
framställda gruppen, böljar den höga safven och deröfver är spändt ett
mörkt segel till skydd mot solens strålar.
De å taflan förekommande djuren, äfvensom negern, utvisa, att
konstnären förlagt taflans handling till kusten af Afrika, och denna
omständighet har gifvit en otysk konstkritiker anledning till
slutsatt-sen, att det här icke är fråga om Neptun och Amphitrite, utan om
Neptuns bröllop med Libya, i anledning hvaraf de nu äro foremål
för hyllning af sina vasaller. Hvilkendera tolkningen är den riktiga,
må ode konstförståndiga tvista om och afgöra. Vi, som icke hafva
tillgång till originalet, få nöja oss med att af den färglösa
afbildningen skaffa oss en föreställning om detta konstverks
utomordentliga skönhet.
Tlalmanalcos klosterruin. Om tillvaron af de intressanta ruiner
i Mexiko, af hvilka en afbildning återfinnes å sid. 105, voro till och
med landets egna geografer och turister okunniga, då en fransman,
Jules la Verriére, som utrest i vetenskapligt ändamål, oförmodade
upptäckte dem och dermed uppslog ett glömdt blad i Mexikos
historia. Ej ens doen stad, som nu har sin största märkvärdighet i
dessa ruiner, var då af många känd, ehuru han vid tiden för
spanjorernas inkräktning af landet befann sig i blomstrande tillstånd och
var af den betydenhet, att Sandoval, en af Cortes vapenbröder,
enligt hvad Torquemada uppgifver, valde honom till medelpunkt för
sina krigiska företag i denna del af landet. Den trovärdige skildraren
af detta krig, Bernal Dias, uppgifver, att eröfraren gaf staden åt
en mexikansk stamchef vid namn Omacatl jämte oinskränkt välde
öfver densamma. Denne fann dock snart, att han endast var vasall
åt Carl V, och denna Qomständighet far det väl också tillskrifvas, att
franciskanermunkar så snart infunno sig mot midten af
femtonhundratalet och började anlägga ett kloster i denna gamla stad,
som dittills omfattat den blodiga huitzilopuchtli-kulten.
Enligt en annan, mindre beaktad eller känd uppgift, skulle redan
vid eröfringstiden en ryktbar munk, Pedro de Gante, om hvilken den
uppgiften blifvit hörd och trodd, att han var Carl V:s egen bror,
befunnit sig i Mexiko och särdeles beflitat sig om, att bibringa
invånarna hyfsning och kunskap, framför allt i byggnadskonsten. Han
afsade sig alla kyrkliga värdigheter med åtföljande förmåner och
satte all sin ära i att vara en nyttig, praktisk läromästare åt dessa
stackars indianer, hvilka man med styrkans rätt underkufvat och
icke gifvit någonting i ersättning för hvad man beröfvat dem, bland
annat deras vördade minnesmärken, hvilka eröfrarna, som äkta
vandaler, skonlöst nedrifvit och förstört. Genom den gamle munkens
ifriga bemödanden utbildade sig småningom i landet en trupp kunniga
arbetare, hvilka sedan äfven tillegnade sig andra odlingens
välger-ningar, hvarigenom Pedro de Gante, han må nu ha varit Carl V:s
bror eller ej, utförde en lifsgerning, som bortJÖereda hans namn en
ärofull plats i mensklighetens odlingshistoria, åtminstone framför ett
sådant blodtörstigt odjur, som den förskräcklige Sandoval, ehuru
förhållandet har blifvit det motsatta.
Hvad nu beträffar ruinerna vid Tlalmanalco - beläget på en af
Sierra Nevadas sluttningar, med det mest helsosamma klimat på
jorden -, så äro de lemningar efter det förut antydda
franciskancr-klostret, hvilket emellertid, enligt hvad man har skäl antaga, aldrig
varit fullt färdigt. Hvad som återstår visar emellertid dels att
byggmästaren ämnade skapa någonting utmärkt i arkitektoniskt
hänseende och dels att han hade mycket öfvade arbetare. De prydliga
hvalf bågarna, om tjugosju fots höjd och skilda genom massiva pelare,
utsirade med utomordentligt väl utförda arabesker, vittna om en fint
odlad smak och högt drifven arbetsskicklighet. Stenen, som användts,
är af vacker struktur, men har något mörk färg, som gifver den ett
metalliskt utseende.
Ensamt detta byggnadsminne vittnar godt för den gamle munken
Pedro de Gantes lifsgerning i Mexiko, och lägger man det
tillsammans med hans öfriga verksamhet för odlingens utbredning bland de
okunniga medmenniskorna i det för honom främmande landet, hvars
af spanjorerna lidna gräsliga oförrätter han i sin mån ville godtgöra,
så har man goda skäl att med aktning framdraga hans namn ur den
oförtjenta glömska, hvari det fallit.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0119.html
