Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafne's förvandling. Af Ovidius. Öfversättning i originalets versslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
30.
Ofta Peneus sagt: "En måg är du skyldig mig, dotter!"
Ofta Peneus sagt: "Mitt barn, du är skyldig mig
barnbarn!" -
Skyende liksom ett brott en bröllopsfest och dess facklor,
Kodnade blomstrande flickan djupt af blyghet och oskuld,
Och vid sin faders hals hon hängde med smekande armar.
35.
"Huldaste!" - bad hon - "en jungfrus lif låt mig lefva beständigt,
Mig du förunne hvad Jupiter unnat sin dotter Diana!" -
Han bifaller. Men dina behag, o Dafne, förhindra
Hvad du begär, och din sköna gestalt står din önskan i vägen.
Deliern älskar: han Dafne har sett, han vill äga den sedda.
40.
Det, som han önskar, han hoppas - men svik’s af sitteget orakel.
Liksom den lätta halmen förbrännes på den skördade åkern,
Liksom en gärdsgård tänd’s af det bloss, som en vandrare vårdslöst
Råkat att hålla för när’ eller kastat i dagningen från sig,
Så upplågar Apollo i hast, och hela hans inre
45.
Brinner och tär’s: med sitt hopp en fruktlös längtan han närer.
Lockarna konstlöst falla ban ser och fladdra kring halsen:
"Ack, om de ordnades ...!" brister han ut. Och ögonen ser han
Stjernlikt glänsa af eld. Han skådar en mun, som att skåda
Ej det är nog. Han händernas par, han fingrarna prisar,
50.
Prisar den mjella arm, som mer än till hälften är blottad.
Hvad som är doldt, än skönare tros. - Mer snabb än, en vindflägt
Flyr hon och ej hon aktar hans ord, som mana att dröja:
"Stanna, jag ber dig, o nymf! Ej som fiende jag dig förföljer,
Stanna! Så flyr ju för vargen ett lamm, så för lejonet hinden,
55.
Så för en örn ses dufvorna fly med ängsliga vingslag.
Så för sin fiende flyr enhvar. Jag dig följer af kärlek.
O, hur jag bäfvar, att falla du skall! Om stingande tornet
Sårar din fot, oskyldiga! Skuld blir jag till din smärta.
Trakten är här oländig och vild: mer varsamt du springe!
60.
Hejda din fart! Mer varsamt jag sjelf skall följa dig sedan.
Hvarför ej fråga, hvems kärlek du väckt? Ej är jag en bergsbo,
Icke en herde jag är, sohi rå, ohyfsad, här vaktar
Hjordar af boskap och får. Du, oförståndiga! vet ej
Hvilken du flyr, och derföre flyr du. Det herrliga Delfi,
65.
Tenedos, Patara’s tempelstad och Klaros mig hylla.
Jupiter sjelf är min far. Hvad som är, som varit, som stundar,
Yppas af mig, och jag strängarna lärt samklinga med sången.
Säker är väl min pil - mer säker en enda dock finnes,
Den, som förmått att såra min barm, förr sluten för kärlek.
70.
Läkarekonsten är skapad af mig; hjelpbringaren nämnes
Jag af en tacksam verld: i min tjenst stå örternas krafter.
Ve mig, att kärleken ej af några örter kan botas,
Ve, att den konst, som hjelper enhvar, ej sin mästare hjelper!" . . .
Guden nu ämnade tala än mer, men hon flydde med bäfvan,
75. Skyndande bort från honom och från den bön, han ej slutat.
Tjusande var hon att se. Gestalten af vinden var blottad;
Klädnaden fladdrade ut för mötande ilar, och bakåt,
Lösta af flägtarnas lek, kring skuldrorna lockarna flögo.
Dafne af flykten allt skönare blef. Ungdomlige guden
80.
Härdade längre ej ut att smekord spilla. Af Amor
Eggas han jämnt och med stormande fart han Dafne förföljer.
Liksom på öppen slätt, då en stöfvare spårat en hare:
Hunden springande söker sitt rof och haren sin räddning-,
Hunden är nära hvar stund - så tyck’s det - att hinna sitt byte,
85.
Snuddar med nosen, som sträckes framåt, vid den flyendes hälar-, -
Haren, som oviss är, om ej re’n han är gripen, ur gapet
Rycker sig undan och räddas ifrån det hotande hugget: -
Så fram drifves guden af hopp och jungfrun af fruktan.
Han, som förföljer, som ilar med hjelp af kärlekens vingar,
90. Snabbare är dock och nekar sig rast. Den flyendes skuldra
Nära han är, -och han andas alltre’n på det böljande håret.
Maktlös snart, medtagen af hårdt ansträngande flykten,
Bleknar hon. Då får hon se Penei vågor och ropar:
"Hjelp, o min fader! om gudaförmåga I floder besitten,
95.
Eller dig öppna, o jord! och begraf mig ett offer för kärlek,
Eller förvandla, förstör den gestalt, som vållar min ofärd!"
Knappast hon slutat sin bön förr’n lemmarna gripas af domning,
Finaste bark sig sluter omkring det smidiga lifvet,
Håret förvandlas till löf, sig armarna sträcka som grenar.
100.
Foten, så rörlig helt nyss, gror fast vid orörliga rötter,
Grönskande topp blir hufvudet. Qvar blott skönhet hon äger.
Sådan hon älskas af honom ännu. Med handen mot stammen
Känner han barmen, som hafver sig än under hårdnande barken.
Grenarna famnar han om, som vore de menskliga lemmar,
105.
Stammen han kysser - för kyssarna dra’r dock stammen sig undan. -
"Kan du ej blifva min älskade brud" - så talade guden -
"Skall du åtminstone bli’ mitt älsklingsträd, och evärdligt
Lockar och lyra och koger med dig skall jag pryda, o lager!
Hjeltarne kransa du skall, när under triumfernas jubel
110.
Till Kapitolium skrida man ser oändliga fest-tåg.
Framför portal’n af Augusti palats skall du vakta så troget,
Öfverskyggande der medborgarekronor af eklöf.
Liksom min panna af lockar pryds i evinnerlig ungdom,
Vare så du ock smyckad af löf, som grönska beständigt!"
115.
Deliern talade sä. Men den unga lagern sin krona
Liksom ett hufvud böjde till svar och nickade bifall.
C. J. Bergman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
