Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Jo, mycket rätt, furste. Detta tyckes vara en syssla af
ringa betydenhet, men ban förstod att hålla sig framme. En
dag föll det under Jagten plötsligen tsaren in att skjuta med
båge. Khanens sändebud Devlet-Mursa var just då närvarande,
Denne roade sig med att med en pil skjuta på en tartarmössa,
som var uppsatt på en stång hundra steg från tsarens tält,
och han gjorde detta utan att en enda gång förfela sitt mål,
Man hade just då slutat måltiden, hvarunder bägarna flitigt
gått laget rundt. Då reste sig Ivan Vassiljevitsch och sade:
’Gif mig min båge; jag är lika god skytt som tartaren!’
Denne utropade då muntert: ’Välan, far lille tsar, jag håller
vad om en hjord af hundra hästar. Och du - hvad sätter
du upp?’ - ’Staden Rasan’, svarade tsaren och ropade derpå
ännu en gång: ’Gif mig min båge!’
»Boris ilade genast till det ställe, der hästen, som bar
kogret, befann sig. Han kastade sig upp i sadeln, men hästen
slog bakut, stegrade sig, tog derpå plötsligt betslet mellan sina
tänder och störtade ändtligen till marken tillika med sin ryttare.
Efter en qvarts timmes förlopp återvände Boris; kogret var
sönder, strängen af, bågen itu, pilarna borta, och Boris’ eget
hufvud var sönderslaget. Han steg af hästen, kastade sig till
tsarens fötter och sade: ’Förlåt, majestät, jag förmådde ej
tygla hästen; din båge är sönderbruten.’ -Under tiden hade
ruset gått af tsaren och han sade: ’Välan, hädanefter skall
du ej mer hafva uppsigt öfver koger och båge; och med någon
annan båge än min egen skjuter jag ej.’
»Sedan den dagen har Boris stigit allt högre och högre,
och du får nog sjelf bevittna, hur långt han lyckas komma.
- Hvilken man!» fortfor bojaren med en blick på Godunoff.
»Aldrig ser man honom fara brådstörtadt fram, och dock är
han städse till hands; aldrig talar han ett allt för fritt ord
med tsaren, men motsäger honom icke heller. Han går sin
egen, krokiga bana; aldrig har han lagt sig i ett blodigt värf
eller tagit del i någon afrättning. Rundt omkring honom flyta
strömmar af blod, men han sjelf förblir ren och hvit som ett
nyfödt barn - han tillhör icke en gång opritschninan. - Den
der andre», fortfor han pekande på en man med ett
ondske-fullt leende, »är Alexis Bassmanoff, Fedors fader; något längre
bort sitter Vassili Gräsnoj och jämte honom pater Levki,
Tschu-dovos arkimandrit - Gud förlåte honom hans synder: han är
ej en kyrkans herde, utan en befordrare af verldsliga lidelser!»
Serebräny, som lyssnat full af nyfikenhet och på samma
gång full af bitterhet, frågade nu:
»Säg mig, bojar, hvem är den der reslige, blonda,
svartögda mannen om tretio års ålder eller så? Han tömmer
bägare på bägare; det är redan den fjerde - och hvilken bägare
sedan! Han är säkerligen en väldig dryckesbroder, men vinet
tyckes ej fröjda hans hjerta. Se, hvilken dyster panna! Och
hans ögon blixtra formligen. Är han vansinnig? Se, hur han
hackar sönder bordsduken med knifven!»
»Honom borde du egentligen känna, furste, ty han var
en af de våra. Men det är sant, han har förändrat sig
betydligt sedan den tiden, då han till sin egen och alla bojar&rs
vanära gick in bland opritschnikerna. Det är furst Afanassi
Vjäsemski. Han är den tappraste bland dem, men han kan
ej styra sitt eget hufvud. Sedan kärleken bemäktigat sig hans
hjerta, är han ej mer herre öfver sig sjelf. Han hvarken ser
eller hör, han talar med sig sjelf som en förryckt menniska
och håller tal inför tsaren, så att man måste förskräckas
deröfver. Hittills har emellertid allt gått väl, ty tsaren hyser
medlidande med honom. Det säges, att endast kärleken förmått
honom att gå in bland opritschnikerna.»
Med dessa ord lutade bojaren sig intill Serebräny,
sannolikt i afsigt att utförligare berätta honom Vjäsemskis historia.
Men i detta ögonblick närmade sig en af uppassarna, ställde
ett fat med stek framför Serebräny och sade:
»Stå upp, Nikita! Vår upphöjde herrskare behagar sända
dig detta fat från sitt eget bord.»
Fursten reste sig och gjorde, enligt öflig sed, en djup
bugning för tsaren. Samtidigt reste sig likaledes de, som sutto
vid samma bord som fursten, och bugade sig för Serebräny
till tecken, att de önskade honom lycka till tsarens gunst.
Fursten tackade hvar och en med en särskild bugning. Under
tiden återvände uppassaren till tsaren, bugade sig i jämnhöjd
med gördeln och sade:
»Upphöjde herrskare! Sedan Nikita stigit upp, har han
mottagit fatet och bringar dig sin hyllning.»
Så snart svanorna voro förtärda, aflägsnade sig tjenarna
parvis ur salen och återvände med tre hundra stekta påfåglar,
hvilkas utbredda stjertar rörde sig hit och dit som solfjädrar
öfver faten. Efter påfåglarna kommo fisk- och hönspastejer,
små frukttårtor och kakor af alla möjliga slag. Under det
gästerna åto, fyllde tjenarna bägarna med honungsvatten,
körs-bärsvin och enbärs- eller vinbärssaft. Andra kredensade olika
slag af främmande vin såsom rumäniskt och rhenskt vin samt
muskatell. Särskilda uppsyningsrnan gingo fram och tillbaka
mellan bordraderna för att öfvervaka allt och utdela
befallningar.
Serebräny satt midt emot en gammal bojar, på hvilken
tsaren var förbittrad, enligt hvad det hviskades. Bojaren anade,
att någon olycka förestod honom, men han visste ej hvilken
och motsåg för öfrigt sitt öde med lugn. Till allmän förvåning
räckte honom öfverste munskänken Fedor Bassmanoff med egna
händer en bägare vin, sägande:
»Stå upp, Vassili! Vår upphöjde herrskare behagar sända
dig denna bägare.»
Gubben stod upp, bugade sig för Ivan och drack ur vinet,
hvarpå Bassmanoff återvände till tsaren och sade:
»Upphöjde herrskare! Vassili har tömt bägaren och bringat
dig sig hyllning.»
Alla stego upp och bugade sig för gubben. En hvar
väntade, att bojaren å sin sida skulle tacka med en bugning, men
han blef stående orörlig, han andades tungt och darrade i hela
kroppen. Plötsligt fylldes hans ögon med blod, hans ansigte
blef blått, och han störtade till golfvet.
»Bojaren är drucken - bär ut honom!» sade Ivan
Vassiljevitsch.
Ett mummel hördes bland de församlade, bojarerna från
landsorten sågo på hvarandra och slogo derpå ned ögonen; de
vågade ej yttra ett ord högt. Serebräny ryste. Ännu för
kort tid sedan hade han ej förmått sätta tro till berättelserna
om Ivans grymhet, men nu hade han sjelf fått vara vittne till
hans fruktansvärda hämd.
»Kanhända bidar mig ett liknande öde», tänkte fursten.
Emellertid hade gubben blifvit utburen och måltiden fortfor
som om ingenting hade händt. Guslor klingade, i fjärran
hördes klockornas ljud, hofmännen samtalade högljudt och
skrattade med full hals. Tjenarna, som hittills varit klädda i sammet,
visade sig nu samtliga i dolmaner af brokad. Denna
kostym-vexling utgjorde den förnämsta lyxen vid tsarens festmåltider.
Nu framburos olika slags geléer på borden, derefter tranor
liggande på välluktande örter, saltade tuppar med ingefära,
änder med gurkor och höns utan ben. Vidare framsattes
åtskilliga slags brödsoppa och tre slags fisksoppa: hvit, svart och
saffransoppa. Derpå serverades stepphöns med plommon, gäss
med hirs och tjäder med saffran. Sedan följde en paus,
hvarunder honungsvatten och konfekt samt alicante och malvasir
bjöds gästerna.
Samtalet blef allt mer och mer lifligt, skrattet högljuddare,
vinet steg gästerna åt hufvudet. Serebräny, som gaf akt på
opritschnikernas ansigten, varseblef vid ett aflägset bord den
unge man, som några timmar förut räddade honom från björnen.
Fursten frågade sin granne efter hans namn, men ingen af
steppbojarerna kände honom. Den unge opritschniken, som
satt med armbågen på bordet och hufvudet stödt i handen,
blickade tankfullt framför sig och tycktes ej taga någon del i
den allmänna glädjen. Serebräny ämnade fråga en förbigående
tjenare, då han plötsligt hörde yttras bakom sig:
»Stå upp, Mkita! Vår upphöjde herrskare behagade sända
dig denna dryck.»
Serebräny bäfvade. Bakom honom stod Fedor Bassmanoff
och räckte honom en bägare med ett hånfullt leende. Utan
att tveka ett ögonblick bugade sig fursten för tsaren och tömde
bägaren till sista droppen. Alla blickade med spänd nyfikenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
