Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
.-r- 122
på honom; han sjelf väntade en säker död och blef ej litet
förvånad öfver att ej känna något spår af giftets verkningar.
I stället för kyla och rysningar genomströmmades hans ådror
af en välgörande värme, hvilken fördref den blekhet, som
ovilkorligen lägrat sig i hans ansigte. Den dryck, tsaren sändt
honom, var gammalt obemängdt vin. Serebräny begrep, att
tsaren antingen tillgifvit honom hans förseelse eller också
ingenting ännu erfarit om den skymf, som blifvit opritschninan
tillfogad.
Tsaren hade nästan ingenting ätit, men deremot talat,
disputerat och skämtat sä mycket mer med sin omgifning. Hans
ansigte hade hela tiden bibehållit samma uttryck. Detsamma
kunde man säga om Godunoff. Boris hade smakat på alla
goda rätter och äfven gjort skäl för sig i de med starkt vin
fyllda bägarna. Han var upprymd och roade tsaren och hans
gunstlingar med sitt själfulla samtal, men han glömde sig aldrig,
utan var fullkomligt herre öfver sig sjelf. Hans anletsdrag
utvisade ännu, liksom i början af måltiden, en blandning af
skarpsinne, sjelfförtroende och hycklad ödmjukhet. Sedan han
kastat en snabb blick på skaran af druckna och insomnade
hofmän, log han i hemlighet och ett uttryck af förakt öfverför
hans ansigte.
Tsarevitsch hade visserligen också ätit litet, men han hade
deremot druckit rätt mycket. I allmänhet brukade han tiga
och höra på, men på en gång med ett otillbörligt och kränkande
skämt afbryta den, som hade ordet, I synnerhet ville han
gerna åt Maljuta Skuratoff, ehuru denne alls icke hörde till
dem, som kunde fördraga ett skämt.
Skuratoffs yttre injagade skräck till och med hos de
kraftigaste menniskor. Hans panna var låghvälfd, så att håret vidtog
nästan omedelbart öfver ögonbrynen; deremot voro käkar och
kindben ovanligt starkt utbildade, den framtill smala
hufvudskålen utvecklade sig åt nacken till som en bred kittel, och
bakom öronen befunno sig så stora knölar, att de förra nästan
försvunno vid sidan af dem. Ögonen, som voro af obestämd
färg, sågo aldrig någon rakt i ansigtet, men hos den, som
tillfälligtvis mötte deras dystra blick, väckte de en känsla af fruktan.
Det föreföll, som om ingen ädlare känsla, ingen enda
tanke, som nådde utom de djuriska instinkternas område,
förmådde tränga in i denna med en tjock hufvudskål och en tjock
borstartad hårlugg betäckta hjessa, I mannens ansigtsuttryck
låg något, som häntydde på hjertlöshet och grymhet. När man
såg på Maljuta, kände man genast, att hvarje försök att hos
honom upptäcka ett drag af mensklighet skulle vara fåfängt.
Och i sjelfva verket hade han moraliskt afsöndrat sig från
alla menniskor: midt ibland dem lefde han uteslutande för sig
sjelf, hade ingen vän och undvek allt förtroligt umgänge med
andra; han hade upphört att vara en menniska och hade blifvit
tsarens hund, som var beredd att utan åtskilnad sönderslita
hvar och en, på hvilken Ivan behagade hetsa honom.
Det enda ljusare draget i Maljatas karaktär var hans
glödande kärlek till sin unga son Maxim Skuratoff. Men detta
var en kärlek liknande de vilda djurens - en omedveten kärlek,
om den ’än kunde höja sig till sjelfuppoffring. Den fördubblade,
så att säga, Maljutas äregirighet. Sjelf af låg härkomst,
förtärdes han af bitter afund vid anblicken af den glans, den
förnäma prakt, som herrskade rundt omkring honom, och derför
ville han åtminstone tillförsäkra sin son och sina efterkommande
dessa håfvor. Tanken på att Maxim, hvilken han älskade så
mycket häftigare, emedan han ej hade några andra barn, dock
alltid i folkets ögon skulle stå djupt under de stolta bojarer,
hvilka han dussintals öfverantvardade åt döden - den tanken
gjorde honom nästan vansinnig. Han bemödade sig att med
guldets tillhjelp uppnå de utmärkelser och äretitlar, som hans
Ega härkomst gjorde otillgängliga för honom, och egnade
sig med dubbel vällust åt sitt bödelsyrke. Han hämnades jpå
de förhatliga bojarerna, riktade sig med de gods, som
från-rycktes dem, och då han alltmer höjde sig i tsarens gunst
trodde han sig på samma sätt äfven höja sin älskade son.
Men äfven frånsedt dessa beräkningar var blodsutgjutelse
ett behof och en njutning för honom. Många hade han med
egna händer bragt om lifvet, och krönikorna förtälja, att han
tundom efter afrättnin garna egenhändigt med bilan hackade
önder liken och kastade styckena för hundarna. För att full-
tändiga denna menniskas bild måste vi tillägga, att han, i
rots af sin andliga inskränkthet, i likhet med de vilda djuren
var i hög grad förslagen, att han i striden utmärkte sig för
ett förtvifladt mod, att han, liksom hvarje menniska af låg
härkomst, hvilken oförtjent kommit till ära, i sitt umgänge med
ndra alltid var misstrogen, och att ingen hade en förolämpning
så godt minne, som Maljuta Skuratoff-Belski.
Sådan var den man, på hvars bekostnad tsarevitsch så
»försigtigt gjorde sig lustig. En särskild omständighet var
anledning till, att han just lade an på Maljuta. Plågad af
ifänga och afund, hade nämligen denne redan länge bemödat
sig om att vinna bojartiteln. Men tsaren, som understundom
visade aktning för de gamla bruken, hade ej velat förnedra
den högsta ryska ståndsvärdigheten i denna sin lågättade
gunstings person, hvarför han lemnat dennes böner obeaktade. I
dag på morgonen hade Skuratoff förnyat sin anhållan. I det
ögonblick, då tsaren lemnade sitt sofgemak, hade han åter
uppräknat alla sina förtjenster och anhållit om bojarmössan som
lön. Ivan hade tåligt hört på till slut, men derpå skrattat ut
honom och kallat honom en hund. Nu erinrade tsarevitsch
Maljuta vid bordet om hans misslyckade nådeansökan. Hade
den oförsigtige tsarevitsch bättre känt Skuratoff, så hade han
aldrig tillåtit sig denna frihet.
Maljuta teg, men han bleknade. Med förtrytelse märkte
tsaren det fiendtliga förhållandet mellan hans son och Skuratoff.
För att gifva samtalet en annan riktning vände han sig till
Yjäsemski och yttrade i halft skämtande och halft
deltagande ton:
»Nå, Afanassi, komma dina kärleksbekymmer att vara
länge ännu? Jag känner alls icke mer igen min raske opritschnik.
Har då kärleken, denna förskräckliga orm, helt och hållet
uppslukat dig?»
»Yjäsemski är ingen opritschnik», anmärkte tsarevitsch.
»Han suckar som en ung vacker flicka. Du, min herre och
fader, skulle låta draga på honom en sarafan, derpå raka honom
som Fedor Bassmanoff och låta honom sjunga till guslan,
ty den tror jag han skall handtera vida bättre än svärdet.»
»Tsarevitsch», utropade Yjäsemski, »om du räknade fem
år till och ej vore tsarens son, så skulle jag för denna skymf
utmana dig att mäta dig med mig på Troitsaplatsen i Moskva,
och då skulle Gud afgöra, hvem af oss som borde föra svärdet
och hvem som borde spela på gusla.»
»Afanassi, glöm ej, inför hvem du talar!» yttrade tsaren
strängt.
»Tsar Ivan Vassiljevitsch», genmälte Yjäsemski djerft, »har
jag felat, så låt af hugga mitt hufvud; men aldrig skall jag
tillåta tsarevitsch att skymfa mig.»
»Nej», svarade i något mildare ton Ivan Vassiljevitsch,
som på grund af Vjäsemskis ungdom öfversåg med hans skarpa
utfall, »ännu är det för tidigt att afhugga Afanassis hufvud.
Må han fortfarande tjena sin tsar. Hellre skall jag berätta
dig, Afanassi, den saga, som den blinde Filka förliden natt
föredrog inför mig:
»I den vackra och berömda staden Rostoff lefde en rask,
ung man vid namn Alexis Popovitsch. Han råkade bli dödligt
kär i en ung furstinna, hvars namn jag ej erinrar mig. Men
furstinnan var gift med den gamle Smijevitsch, och hvilka medel
Alexis Popovitsch än försökte, talade han städse för döfva
öron.- ’Jag älskar dig ej, gode yngling, jag älskar blott min
man, min gamle, käre Smijevitsch.’ - Godt, sade Alexis, du
skall äfven älska mig, min hvita svan! - Han tog derpå tolf
af sina bästa tjenare med sig, trängde in i Smijevitschs slott
och bortförde den unga frun. Då sade furstinnan: ’Tappre
yngling, jag ser, att du förstår dig på att älska: du har förstått
att vinna mig med svärdet i hand, och derför älskar jag dig
mer än mitt lif, mer än dagens ljus, mer än min gamle man
Smijevitsch, öfver hvilken jag önskar allt ondt’.»
Med en fast blick på Yjäsemski tillade tsaren:
»Nåväl, Afanassi, hvad tycker du om den blinde Filkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
