Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Alphonse Daudet
- En påskdag. Teckning af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkliga förtjensten. Denna krets utgjordes, jämte de nyssnämnda,
af Goncourt, Zola och Turgenjew. När "Fromont" kom ut
i bokform och den andra upplagan aflöste den första, "fann
jag mig", säger Daudet, "plötsligt vara den ende bland dem
alla, som hade att motse en framgång på flere tusental
exemplar, och jag kände mig nästan skamflat deröfver inför
författare af sådan förtjenst. Hvarje söndag en lång tid bortåt
hade jag att erkänna den fortsatta tryckningen af Fromont
och jag visste knappt, huru jag skulle bära mig åt med denna
framgång. ’Aldrig komma vi andra att bli sålda på det
sättet’, yttrade Zola, och Goncourt var melankolisk och
misströstande, han också." Detta är blott några få år sedan.
Nu äro Goncourt, Zola och Turgenjew också att räkna bland
samtidens mest lästa romanförfattare.
Alphonso Daudet var en tid, 1861-1865, anställd som
privatsekreterare hos Napoleon III:s halfbror, hertigen af
Morny, under hvilken tid han fick en förtrogen inblick i
förhållandena inom det andra franska kejsardömets ledande
kretsar, hvilka han med deras moraliska skuggsidor sedan så
lifligt och träffande målat i "Naboben". Under dessa och
närmast följande år var han ock en flitig och mer och mer
uppmärksammad medarbetare i åtskilliga af Paris’ mest lästa
tidningar, der han under märkena "Gaston-Marie», "Jean
Froissard" och "Baptistet" gjorde sin penna känd och omtyckt.
*
En påskdag.
Teckning af Sylvia.
I.
Det var ett vackert hus, i hvilket fröken Laura Drahm
bodde två trappor upp. Hon skulle icke hafva hyrt
rum annat än i ett vackert hus, och hennes lilla
våning var för öfrigt den mest komfortabla. Solen låg på om
förmiddagarna och denna klara vinterdag kastade hon ett
svagt sken öfver blommor, taflor och speglar. Det var
verkligen det mest vänliga hem, man kunde önska sig, med mjuka
soffor och beqväma stolar, draperier och mattor, och der
ägarinnan till detta behagliga bo nu framgick, hördes icke hennes
fjät, ehuru de kanske icke voro bland de lättaste.
Den gamla damen såg sig temligen likgiltig omkring.
Precist så, som det var, borde det vara, hon lefde ett lif af
välstånd och lugn. Hennes tankar vände sig helst kring
hennes eget, aktningsvärda jag, och hvad henne sjelf beträffar,
fann hon icke den ringaste anmärkning, hon var nöjd med
sitt eget uppförande, sin egen smak, sina egna åsigter, och
detta gaf hennes tankegång en viss behaglig stilltje. Med
denna sin förträfflighet slöt hon sig dock icke inne som snäckan
i sitt skal. Hon hade en umgängeskrets och hon tyckte
om att säga till bekanta: "i går var jag hos öfverste
Spegelstjernas på bal eller hos grosshandlare Wernboms på en
större middag ... splendid, charmant. Nå, man kan icke vänta
något annat af en millionär, med mera." Hon hade en viss
svaghet för framstående, eleganta bekantskaper och hon talade
gerna om dem, då hon träffade anspråkslöst folk. För
öfrigt var hon ganska högt uppburen, och mången öm mor och
omtänksam far sysselsatte sig med den frågan, till hvem hon
väl skulle testamentera sin förmögenhet, och det förringade
för dem på intet sätt hennes värde, att hon framför andra
nöjen föredrog nöjet att lägga största delen af sina räntor
till sitt kapital.
Det var med dessa sina sparsamhetsprinciper, som hon
i denna stund granskade en räkning, hvilken blifvit
öfverlemnad till henne af en ung flicka, med rödkantade ögonlock
och hvilkens bleka ansigte ödmjukt var vändt till henne. "Ja,
min bästa", sade hon, "jag är ganska nöjd med klädningen,
men åtta kronor är alldeles för mycket, här lemnar jag sju
och anser då arbetslönen rikligen tilltagen."
Den unga flickan svarade några ord om trenne dagars
arbetstid, då hon också fått taga nätterna till hjelp, samt
att hennes mor vore sjuk och derföre icke kunnat lemna
henne den vanliga handräckningen.
Fröken Drahm hade höjt sina ögonbryn några linier och
sammanpressat läpparna, liksom vore hon van att höra
dylikt tal, men att det icke gjorde intryck på henne, hvarpå
hon förklarade, att derest man ej vore nöjd med henne som
kund, så skulle hon framdeles vända sig till en annan
sömmerska, ty på sådana vore icke någon brist.
"Ack, så menade jag ej", inföll flickan, "jag ville blott
nämna, det jag icke trodde, att jag satt ett för högt pris på
mitt arbete."
Med ifriga, något nervöst darrande händer ordnade hon
nu klädningens veck omkring damens magra gestalt. Den
bleka flickan qväfde derunder en suck, egnad försakelsen af
ett par ägg och några kotletter, hvarmed hon, i händelse
ingen afprutning skett, hade ernat stärka sin sjukliga mor,
men sucken qväfdes, som sagdt, och för att bevisa den
förmögna, aktade kunden, det hon vore nöjd, riktigt nöjd, satte
hon ett leende på sina läppar, i det hon aflägsnade sig.
"Jag är icke den, som låter uppskörta mig", sade
damen, vänd till sin tjenarinna, gamla Karin, hvilken i sitt
ansigte bar ännu flera skrynklor, än matmodren, men i motsatts
till dennas likgiltiga lugn hade ett mera koleriskt
temperament. Hennes uppträdande hade för öfrigt något af en
argsint gårdvar och, sanningen att säga, en sådan kunde icke
bättre vakta sin post, än den uppsigt Karin egnade åt
fröken Drahms tamburdörr.
"Låta uppskörta sig", upprepade tjenarinnan, "det är
minsann inte sådana tider; bäst är att taga vara på sitt."
Och med otrolig skyndsamhet svängde hon fram några
asietter, der hon nu höll på att duka frukostbordet, på hvars
anrättning fröken Drahm just icke utvecklade någon
synnerlig aptit. Den gamla damen satt derför snart med
Dagbladet i sin hand, sysselsatt att läsa dess annonser, der hennes
blickar i denna stund föllo på det till barmhertigheten så ofta
vädjande: "ädla menniskovänner!" Hon läste igenom dessa
rader med bön om hjelp för en hungrande, nödställd familj.
Hon läste nästan utan att blinka och utan en tanke på den
motsatts, som fanns i hennes eget, rikliga bord, och det
saknade brödet hos de nödställda. Hon läste helt lugnt och
utan att ens känna en half önskan att öppna sin egen,
välförsedda börs och förnam ingen känsla för att bispringa.
Hon satt der, rak och oåtkomlig och erkände inom sig,
att hon icke kunde förstå, huru dessa ständigt återkommande
tidningsannonser af ungefärligen samma innehåll kunde
tolereras. Det var ju rent af att lägga hyende under lasten.
Hvarför icke arbeta, hvarför gå sysslolös? Hon tänkte icke
på, att det ofta är bristen på arbete, som frambringar nöden.
Hon tänkte icke på förekommande orsaker, utan blott på det
deraf följande resultatet - tiggeriet. Sådant var ju med
rätta förbjudet, och det var en oerhörd oblyghet att på sätt,
som sker, vädja till allmänheten. Man hade ju arbetshus,
sjukhus och för öfrigt välordnade inrättningar för alla
samhällsklasser. Men nöden var i alla fall ett ämne, som icke länge
fjettrade hennes uppmärksamhet, och hennes likgiltiga blickar
sväfvade vidare öfver spalterna. Se här ... "Stor realisation!"
Det var verkligen intresseväckande - hvilka enormt
billiga priser! Ja, man kunde för halfva värdet få köpa en
del förnödenheter, och hon sade sig med tillfredsställelse, att
allt, hvad hon såg omkring sig, icke hade kostat särdeles
betydligt.
Fröken Drahm tyckte om att sysselsätta sig med
hushållstankar. Det gjorde henne ett nöje att kunna säga till
sig sjelf: "Med penningen i hand, om man blott i rättan
tid passar på - deruti består hela konsten att lefva billigt."
Hon tänkte icke på, att detta sätt "att lefva billigt"
endast kan vara förbehållet dem, som äga denna välsignade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0134.html
