Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En påskdag. Teckning af Sylvia.
- Ett utdöende djurslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i huset-, särskildt skulle det göra henne godt att komma
mera i beröring med min egen, lilla, gladlynta hustru.»
»Så, nu vill du smickra mig, sedan du varit riktigt elak
mot...
»Jag har ännu icke sagt tusendelen af hvad jag tänker
om fröken Drahm.»
Den unga frun stack båda pekfingrarne i sina
rosenröda öron, i det hon glädtigt försäkrade, att hon hört mer
än nog.
»Nå ja, må hon blott låta andra personer vara i fred,
så vill jag nu lemna henne. Framför allt får hon icke göra
en viss, liten fru nedslagen, då denna af sitt hjertas goda
drift i välvillig afsigt kommer att prata några muntrande
ord eller kommer till henne för att tigga i en annans påse.
Ja, min docka, hennes penningar, hvem har glädje af dem?
Knappast hon sjelf. På det hon också må få stoltsera efter
sin död, så tillfaller hennes rikedom en
välgörenhetsinrättning - nå, ja, det är godt och väl...»
»Yill du höra, hvad jag har att säga,» inföll den unga
frun. »Nå, godt! Med allt det, som moster Laura nu
emellertid äger, är hon dock icke så rik, som jag.»
Med ett leende sträckte hon ut de fina läpparna, och
som hennes man troligtvis fann, att hon hade en mun, som
enkom tycktes växa skapt för kyssar, samt att hon var den
täckaste, älskligaste hustru, en man någonsin kunde begära,
så glömde han i denna stund alla släktförhållanden och
förargelseväckande orsaker, af hvad namn de än vara månde, hvarpå
han gick så långt i äktenskaplig dårskap, att han ansåg all
rikedom i verlden icke kunna gå upp mot den skatt, som
han just i detta ögonblick slöt i sina armar.
(Forts. sid. 143.)
*
Ett utdöende djurslag.
en uppsatts: »Ödeläggelse i naturen», i denna
tidskrifts andra häfte för i år, påpekades, att åtskilliga
djurslag, tillhörande vår tid, utdödt eller äro på väg
alt utdö och att det är hos menniskorna sjelfva, deras
njut-niiigslystnad och vinstbegär, som orsaken ’dertill får sökas.
Det kan väl icke tyckas så öfvermåttan beklagligt eller
för-dömligt att djurslägten utrotas, när samtiden med orubblig
likgiltighet bevittnar, huru menniskoracer, behandlade som
vilda djur, om ej värre, drifvas en säker och snabb undergång
till mötes. Men det må dock icke förtyckas den enskilde,
om han vid sidan af medlidandet för sin förtryckta och
rättslösa nästa har en beslägtad medkänsla för de stumma
med-vandrare på jorden, hvilka, jagade som ett begärligt byte,
äro utsatta för ett lika oförnuftigt som oförsonligt
utrotningskrig - ett krig, hvars valplatser, när det är slut, skola
förvandlas till ödemarker, såsom omöjliga att bebo för
återstående djurslägten.
Vildrenen, som förr i talrika skaror upplifvade Norges
högfjäll, är nu efter mångårig, ytterst hänsynslös medfart så
fåtalig der, att man har stora skäl befara hans snara
fullständiga försvinnande. Stenbocken, som fått högalperna och
de högsta partierna af Pyrenéerna, Sierra Nevada, Kaukasus
och Himalaja sig anvisade till en sista tillflyktsort, är också
långt ifrån så talrik, som förr. Den art, som bor oss närmast,
alp-stenbocken (Ibes alpwms), ansågs en tid till och med vara
i grund utrotad. Under åratal blef ingen stenbock veterligen
sedd eller skjuten, och bland alla djurvänner rådde djup
bedröfvelse öfver, att detta vackra och intressanta djur ej mer
fanns till. Då stenbocken tillika onekligen är ett af de ädlaste
vildbråd, kan man tänka sig, att j ägt vännerna äfven skalle dela
djurvännernas känslor, om än af olika bevekelsegrund; -
grämelsen hos de sednare borde för öfrigt skärpas af ångerns
hela bitterhet,
Antagandet att den sista alp-stenbocken stupat var
lyckligtvis förhastadt. Ännu bebor detta stolta vildbråd Alpernas
höjder (i trakten kring Monte Eosa), om än i ringa antal,
och på nytt trotsa jägarna de största vedermödor och faror,
lemmar och lif, för att der uppe få göra ett »vackert skott»
och fullfölja det förödelsens verk, som pågått slägte efter slägte.
Från den tyska alpverlden har stenbocken, der förr
hemmastadd, under århundraden varit försvunnen. Redan i femtonde
seklet förekom stenbocken ytterst sparsamt i Schweiz. I
kantonen Glarus sköts den siste år 1550. I början på
sextonhundratalet blef jagt på stenbock vid högt vite förbjudet i
Graubiin-dens alper. Sista stenbocken i Wallis föll 1809. I Savoyen var
detta djur i början på 1820-talet så sällsynt, att regeringen
vid högt straff förbjöd dess jagande. Det anses nu emellertid
vara försvunnet från Savoyen. I Piemont har, som sagdt,
stenbocken - på sydsidan af Monte Rosa sedan länge skyddad af
strängt jagtförbud - funnit en sista fristad i denna del af Europa.
"Stenbocken, lefver der i flockar om tio till tolf stycken.
Alpernas högst belägna betesmarker, i omedelbar närhet till
snöfälten och gletscherna, utgöra hans hufvudsakligaste
uppehållsort. Äldre bockar, som föra kommando öfver truppen
och med otröttad ifver sörja för dess säkerhet och - man
kan till och med säga - välbefinnande, uppsöka för detta
ändamål gerna högt belägna punkter, der de erbjudas fri
utsigt öfver omgifningarna och trakten. På ett klipputsprång,
på en bergspets kan gamlingen bli stående eller liggande
dagen i ända, medan getterna och killingarna < befinna sig på
en skyddad och beqvämare plats någonstädes bland bergen
långt under honom. Till natten drager flocken ner från de
högre alptrakterna, for att söka rikare betesmarker; vid
soluppgången stiga de åter upp till för den lurande jägarens
förrädiska kula tryggare nejder. Under sommaren söker
stenbocken fjällens nordsida och går då upp ända till den
eviga isens gräns, hvilken nära nog kan sägas äfven vara
lifvets-, under vintern vänder han till de blidare sydligare
sluttningarna. Stenbocken skyr stark hetta lika mycket,
som stark köld, fastän han, hvad kylan beträffar, förefaller
temligen känslolös. Så hör det långt ifrån till sällsyntheterna
att få se en gammal bock i timmar stående som en
bildstod på en alpspets, utsatt för den mest rasande snöstorm.
Det har också händt, att skjutna bockar haft alldeles förfrusna
öron-, det händer äfven att unga djur falla offer för kölden.
Stenbocken springer snabbt och uthållande, klättrar med
förundransvärd lätthet och far fram med otrolig och
häpnadsväckande säkerhet utefter fjällväggarna, der man tycker, att
han knappast har fäste för fötterna. Lika oförskräckt och
säker är han, om det gäller, såsom det ofta för honom gör,
att hoppa öfver afgrunder. Liksom på lek svingar han sig
från den ena klippan till den andra, och synbarligen lika
besinningslös, men alltid säker i beräkningen, hvar han skall finna
fotfäste, störtar han sig utför svindlande höjder.
Det är helt naturligt, att ett sådant äfventyrarlif skall
åt befolkningen i trakten hafva lemnat stoff till otaliga sägner
och underbara historier. Sådana finnas också, äldre och yngre,
troliga och otroliga, i hvilka stenbocken spelar hufvudrollen,
i somliga till och med som ett öfvernaturligt väsen.
Stenbocken, fångad som ung, blifver i hög grad tam och
är såsom sådan, enligt mångas vittnesbörd, mycket behaglig
och full af upptåg.
För djurvännen, som med bedröfvelse måste se, att
alpernas stolta stenbocksslägt är i utdöende, må det vara
en tröst att veta, att åtminstone den spanska stenbocksartcn
ännu är jemförelsevis talrikt representerad i vår djurverld. I
de spanska högbergen, hvilkas otillgänglighet gör en utrotande
jagt nästan omöjlig, kan man få se flockar om femtio till
sextio stycken - och »en i sitt slag vackrare syn», anmärker
en författare, »kan man svårligen få se».
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0138.html
