- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
139

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 110.) - Verldsförakt. (Efter Fritz Reuter.) Av Claes Tert.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svarade han, »de äro sjuka." - »Sjuka?» invände jag. »Det
kan man inte se på dem.» - »De äro det lika fullt, ty ni
ser i dem spetälska, hvilka inte få träda i beröring med
stadens öfriga invånare och lefva endast af andras
barmhertighet.» Dessa qvinnor bära en särskild hufvudbonad, på
hvilken man känner igen dem, nämnligen en hvit hufva, som
baktill faller ned likt en slöja och betäcker pannan. De bo i
en liten, utanför staden liggande by, ingå äktenskap, hafva
barn och bilda sålunda en koloni af spetälska. Det vore
kanske en handling af mensklighet att förbjuda dessa
onaturliga förbindelser, som fortplanta en sjukdom, mot hvilken
läkekonsten förklarar sig vanmäktig. Yid åsjoien af dessa olyckliga
isades jag af fasa.

Just i det samma varseblef jag i en af de kanaler, hvilka
på båda sidor begränsa en vacker, åt en af stadsportarna
vettande alle, några barn, som med sådanas vanliga
bekym-merslöshet badade der. I närheten af den nämnda
stadsporten finnes en lång och bred graf, och långt borta i
bakgrunden synas sartiska hus.

I allmänhet taga de fattiga sarterna temligen ofta tjenst
hos ryssarna, men de äro osnygga och lata-, trots dessa fel
föredrager man dem liksom tartarerna framför ryssarna,
derför att de aldrig slå sig på att dricka. Deras lön är
dessutom icke hög-, man betalar dem alltid för mycket för det
lilla de göra. I de flesta fall skaffa sig^ sarterna sin föda
sjelfva, ty de vilja icke äta de kristnas mat.

En af de följande dagarna begåfvo vi oss i sällskap med
furst M. till Kodja-Akrar, en på något afstånd från staden
belägen medresse. Yi lemnade Samarkand, styrde kosan förbi
Timors graf och foro genom ett stadsqvarter, som omgifves
af en hög, med tinnar försedd jordvall. En -mycket vacker
väg leder längs ståtliga alléer till Kodja-Akrar. Framför
me-dressens hufvudingång befinner sig en temligen rymlig, öppen
plats. Till venster inträder man i en förtjusande park med
hundraåriga plataner, som skugga en vacker sjö-, i
bakgrunden reser sig till venster den helige Åkrars graf, omgifven
och dold af ett rågfält, som man med någon förvåning ser
midt i denna medresse. Grafstenar betäcka helgonets och
dess familjs aska-, det förras är den största. Mollaerna
berömma sig af att framför grafven underhålla en ständigt
brinnande eld, som dock slocknat, då vi besökte platsen. Bakom
denna monumentala graf befinner sig en stor begrafningsplats,
hvarest de, hvilka betrakta den helige Åkrar som sitt
skyddshelgon, låta jorda sig. På återvägen gingo vi förbi en stor
byggnad med betäckta gallerier, hvarest de trogna bedja;
mollaerna vandrade fram och tillbaka, och barnen följde efter oss
i förhoppning att få några kopek. I en låg sal, som man
skulle kunna kalla en grop, lärde sig ett tjog barn läsa. De
sutto på marken utefter muren och upprepade de ställen,
hvilka ett äldre barn läste upp för dem ur koranen. Denna
byggnad var fordom beklädd med mycket vackra, emaljerade
tegel-, bland dem fäste jag mig vid ett af mörkgrön färg, som
gjorde ypperlig verkan. Genom en liten låg port inträdde
vi på den antika medressens gård, hvilken liknar dem i
Tilla-Kari och Kir-Dar. Det är blott i Samarkand, som
prydnaderna af emaljeradt tegel utmärka sig genom en så
vacker anordning. Der finnes framför allt ypperliga
blomstermosaiker, och ingenstädes har jag sett något praktfullare i
den vägen.

Sedan vi besökt den på Bibi-Kanym-torget uppförda
moské, som gömmer stoftet af Tamerlans gemåler och hvars
kupol instörtat, begåfvo vi oss till fästningen, för att taga i
betraktande emirens nu till militärsjukhus förvandlade palats.
Här ser man midt på en stor gård Kok-Tasch eller en med
utsirningar betäckt thron af gråaktig marmor. På den tog
emiren plats, när han kom till Samarkand för att skipa
rättvisa - men hvilken rättvisa!... De, som ådragit sig
herrskarens vrede, drabbades af de grymmaste och ovanligaste
straff. Bredvid thronen, hvilken icke är blå, som den berömde
resanden Yåmbéry påstår, utan grå, befinner sig ett hål, hvari
de rättssökande nedlade penningoffer. De omkring gården
löpande gallerierna äro öfverbyggda-, de talrika salarna och
rummen utmärka sig icke sällan genom en ganska vacker
utsmyckning.

*



(Efter Fritz Reuter).

Hamburg har en gammal byggnad, der man får ganska
goda dricksvaror. Svaga och törstiga äro menniskorna,
som gå in i den svala källaren, men de komma friska
och stärkta ut igen.

Herr Heerlein har der en vin affär. Yisserligen håller
han icke just ett riktigt värdshus, men om hans bästa kunder
komma dit vid middagstiden, så kunna de få köpa godt vin,
både åttondedels-, qvarts- och helbuteljer.

Icke långt ifrån vinkällaren stå en vacker dag Hans och
Peter på kajen vid pålkranen, och Peter säger:

»Der måtte de vara trevlit; styva, som käppar, går dom in, å
kommer dom ut, så ä de, som velie dom genast ta itu me kran a,
så freska och doktia ä dom. Té sönda går ja också dit in.»

Hans säger, att det kan han, Peter, ju mycket gerna
göra, ty han har hvarken hustru eller barn, men han, Hans,
kan inte följa med honom dit.

Om några dagar är det söndag, och i sin nya, blåa
rock, som hänger ända ned på hälarna, i sina randiga
linnebyxor och med sin hvita videkäpp i handen är Peter också
färdig, för att äfven för sin del uppmuntra herr Ileerlein.
Han tycker, att mannen ordnat sin affär bra och hederligt.
Så ta’r han nu på sig sin nya hatt, som han för en tre, fyra
år sedan köpte i en klädmäklarebod, Andra Elbegatan/på
höger hand. Den slättar han ut och böjer brättet i ordning
och sätter honom så på treqvart på sig. Mellan tänderna
sticker han en rosenknopp och så går han, styf och stolt, gatan
nedåt, för att vänligast hedra herr Heerlein med sitt besök.

Han kommer in i lokalen, der de gamla kunderna sitta.

»Kypare, kypare! Ack, ge mej för sex skilling å de
vita vitvinet!»

Kyparen tittar på honom, gästerna titta på honom: de
hafva aldrig förut sett en af Peters likar i sitt sällskap.
Emellertid gifver kyparen honom ett glas, som för det priset
är riktigt förträffligt. Peter dricker.

»Skål, go’ harrar!»

En af gästerna dricker" och nickar, men något samtal
vill icke komma i gång.

Peter ställer sig nu och tittar ut genom fönstret.

»Yackert vä’r, go’ harrar!»

Nå, en gifver honom rätt deri, och Peter vänder sig om
och säger:

»Jae, de ä de varkligen-, de ä vackert vä’r, go harrar!»

Men allt är tyst, och ingen vill inlåta sig i samtal med
honom. Det förargar Peter, och han börjar att för sig sjelf
hvissla ett stycke och går sakta längs väggen i rummet och
tittar på de der upphängda taflorna. Gästerna blifva allt
tystare och tystare.

»Kypare, va’ ä detta för bilder, de bägge der té venster
om ongnen?»

»Det är två grekiska filosofer; den ene, han skrattar åt
verlden, och den andre, han gråter åt verlden.»

»A så’na kärar hänger ni opp här! Häng då opp mej
me, så blir de riktit färdit, för ja9 föraktar verlden. - Här,

kypare, ä mina pengar.

A nu, go’ mårron, go’ harrar!);

Claes Tert.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free