Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmsöndagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palmsöndagen.
Liksom firandet af vårens ankomst var ursprungliga
uPPnofvet eller föregångaren till påskfesten, så har
också det i sydligare länder flerstädes ännu rådande
bruket att på palmsöndagen bära gröna qvistar gått i arf
från hedniska förfäder. Detta bruk förekom nämnligen redan
fyra århundraden innan christendomen upphöjde palmhelgens
firande till en kyrklig högtid. Icke blott hos de gamla
germanerna var det sed, att vid naturens återuppvaknande bära
omkring förstlingarna af hennes alster, utan långt i tiden före
dem, redan hos de gamla grekerna, var det brukligt att vid
vårens inträde smycka sig med qvistar och rankor. Äfven
hos kelterna finna vi samma sed. Hos dem gällde det
framför allt att plocka ekmisteln. Under sånger gingo de på
bestämd dag i procession till stället, der misteln växte.
Druiden (den heliga ekens prest hos kelterna i Gallien och
Britannien) svingade sig upp i eken, afskar med en gyllne skära
misteln, som de på marken stående presterna under stora
vördnadsbetygelser mottogo. Hvita tjurar slagtades,
offermåltider och böner höllos, misteln helgades och utdelades
styckevis, och mottagaren bragte med en sådan gåfva lycka till sitt
hem och ett skydd mot allt ondt.
Omisskänneligen stå vi här inför grunddragen och
ursprunget till palminvigningen i den katholska Christenheten.
Det är lätt förklarligt, att vid christendomens utbredning dess
förkunnare allestädes lade sig vinn om, att upprätthålla de
en gång befintliga folksederna, för att lättare vinna förtroende
och gehör. Den hedniska vårfesten inträffade samtidigt med
den christliga högtiden till åminnelse af Christi intåg i
Jerusalem, då han mottog folkets hyllning, dervid palmqvistar
blefvo burna i festtåget. Det låg för christendomens första
apostlar nära till hands, att söka förvandla den gamla,
hedniska vårfestens pomp och ståt till en åminnelsefest af
intåget i judalandets hufvudstad. Detta skedde först i den
grekiska kyrkan, hvilken uppstod i fjerde århundradet genom
kejsar Constantins antagande af christna läran. Yid kejserliga
hofvet i Byzanz blef det till och med sed att för palmfesten,
hvarmed minnet af intåget i Jerusalem firades, prägla
särskilda mynt, hvilka under namn af palmskänker utdelades
bland de troende. -r
Vid tiden för christendomens utbredande i vestra Europa,
under Carolingernas välde, vidgades palmfestens betydelse och
dess firande tog nästan dramatisk form. På grund af att åsnan
ansetts värdig att bära frälsaren in i Jerusalem, fick det förut
ringaktade djuret också en plats sig tilldelad i det kyrkliga
festtåget. Man utvalde en ung man, utmärkt genom fromhet
och klanderfri vandel, satte honom på åsnan, såsom Christus
hade sutit, och så blef han festtågets medelpunkt och
hufvud-person. . Folket ledsagade honom under sång och rop af
Hosianna till kyrkan. Hvarje deltagare bar grönskande qvistar.
I brist på orientaliska palmer, fingo hassel eller annat
lämpligt trädslag släppa till sina grenar, såsom förhållandet
ännu i många trakter är vid firandet af palmsöndagen (äfven
flerstädes kallad v gröna söndagen» eller "åsnefesten»).
Det är en gammal folktro, vacker och vidt utbredd, att
vissa förstlingar bland trädens och örternas blommor bringa
lycka, om man plockar och bevarar dem under vissa
omständigheter. I Sverige är det numera väl endast
undantagsvis man träffar troende i denna riktning, men i Tyskland,
ända från Östersjön upp »till Alperna, stöter man ofta på
denna qvarlefva af gammal naturdyrkan, som icke saknar sin
poesi. I södra Europa bäras ännu, som bekant, till åminnelse
palmqvistar till kyrkan att der helgas, för att sedan skydda hus
och hem från åskslag, eldsvåda, pest och andra svåra olyckor.
I Tyrolen, öfre Bajern, öfre Schwaben och andra tyska,
katholska orter, der man icke har palmer att tillgå, men ej
heller vill afstå från det fromma, från fäderna ärfda bruket,
använder man örter eller qvistar af andra träd, hvilka
bindas till qvastar och bäras af skolgossar på långa stänger till
kyrkan för att invigas. Ju större qvastarna och ju längre
stängerna äro, desto mera hederligt är det för de bärande
gossarna, hvilka också merändels visa sig ganska känsliga för
denna ära. Den helgade qvasten delas sedan och utskiftas
dels bland familjens eller hushållets medlemmar, hvilka hela
året om "bära en qvist deraf i bältet eller hatten, för att
alltid vara under inflytande af den välsignelsebringande
egenskap, som tillskrifves palmqvisten, dels till hvarje crucifix i
hemmet, hvarvid brorslotten alltid tillfaller de sednare.
Särdeles folklig och isynnerhet med karaktär af
ungdomsfest helighålles palmsöndagen i trakten af Basel. Redan
under den nästföregående söndagen draga skolgossarna uppför
de gröna kullarna, för att uppsöka den mörkgröna järneken,
som äfven under vintern väl bibehåller sin färg. Lycklig den
gosse, som upptäcker en stjelk med röda bär! Hans
palm-qvast får derigenom ett obestridligt företräde framför alla
andras. När erforderligt förråd af qvistar blifvit samladt, skär
man sig ett motsvarande antal, tolf fot höga granträd. Derpå
barkas granstammen och qvistas, så att blott en liten krona
blir qvar i toppen. I denna ordnas sedan palmqvistarna på
ett smakfullt sätt med tillhjelp af klufna videspön, fastade
på så sätt, att de med sin gula färg bilda en behaglig
öfvergång från den hvita stammen till den gröna kronan, på
samma gång de utgöra en ganska effektfull prydnad för den
sednare. För att fullända det hela instickas, fyra hasselspön
i granstammen, bildande mot denna en spetsig vinkel uppåt.
Detta är nu den förberedande tillrustningen för festen.
Så snart morgonen till palmsöndagen börjar gry
fullbordas palmträdet. På hvart och ett hasselspö uppträdas på
lika afstånd tre till fyra äpplen, hvarefter hvarje spö böjes
öfver palmträdets topp inåt der de hopbindas med ett brokigt,
fladdrande sidenband.
Man tanke sig hvarje gosses stolthet, när han vandrar
till kyrkan med sitt mästerstycke! Nyfiket mönstrande står
menigheten samlad framför kyrkdörren. De klarsyntaste
blickarna och den skarpaste kritiken hafva palmträden och deras
bärare dock att vänta af de gruppvis sammanskockade unga
flickorna.
Men nu kalla kyrkoklockorna. Snart omgifves altaret
af en grön, vajande, äppelbärande palmskog. Så följer de
särskilda palmträdens invigning, hvarefter ,de i festlig
procession kringbäras i kyrkan. Vid hemkomsten beröfvas de
sin prydnad och nedsättas i trädgården som en
»förkroppsligad välsignelse.» Äfven" det fladdrande sidenbandet anses
hafva fått sin andel med af helgelsen och bevaras noga; ja,
till och med äpplet, som varit uppträdt på hasselspöet och
nu utskiftas bland husets invånare, medför välsignelse för hals
och mage och medverkar till en god och helsogifvande aptit!
Palmträdet qvarstår i trädgården till påskdagen. Men
då gäller det att ju tidigare ju hellre få det in i huset. Den
påpassligaste har att såsom belöning motse fördelar, då
påskäggen utdelas. Trädet får sedan sin plats på gården eller i
närheten deraf-, fastän det förtorkar och dess blad byta färg,
är dess förmenta skyddande kraft likväl qvar. Om till
exempel på sommaren ett oväder, som hexorna kokat ihop, sticker
upp och ser aldrig så hotande ut, så drar det oskadligt förbi,
om blott en qvist af palmträdet antändes i Spiseln!
Öfverhufvud taget anses allt, hvad trolldom heter eller dermed
står i något sammanhang, icke hafva någon makt, der ett
in-vigdt palmträd finnes.
Många bruk, bibehållna till våra dagar, hafva för öfrigt
ursprungligen haft samma betydelse. Så seden i åtskilliga af
våra landsbygder att om söndagarna beströ rumgolfven med
enris, en sed, som man också ännu i dag finner öfvad i
åtskilliga delar af Tyskland och öfre Österrike. Den, liksom
ock bruket att strö ris vid begrafningar, har helt enkelt sin
grund deri, att enbusken af de gamla hedniska germanerna
ansågs helig och derför användes vid deras likförbränning.
Så låg det nära till hands, att den heliga busken med sin
välsignelse skulle skydda hemmet - och så kom bruket af dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
