Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Palmsöndagen.
- Forts. En påskdag. Teckning af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnande, hvilket för öfrigt är ganska behagligt, mången
gång kanske också nyttigt och helsosamt!
I gamla tider var palmsöndagen en bemärkelsedag äfven
i andra hänseenden, än det nu angifna. Den var till exempel
en benådningsdag, då fångar, som fått straffet efterskänkt,
befriades. Senare hade på vissa håll ansatta gäldenärer, som
icke sågo någon utväg att betala sina skulder, skäl att med
längtan motse palmsöndagen, ty de blefvo då frikallade från
betalningsskyldighet. Alla botgörare erhöllo också i kyrkorna
på den dagen absolution.
I några trakter af norra Tyskland har firandet af
palmsöndagen bibehållit sig i form af ett slags folkfest. I Sverige,
liksom för öfrigt inom protestantiska länder och menigheter,
har deremot den gamla folkliga karaktären af palmsöndagens
firande försvunnit. Denna söndag inleder den .>.> stilla
veckan» helt enkelt, och man hör i den blott liksom ett eko af
hosiannaropen under Christi intåg i Jerusalem för mer än
aderton hundra år sedan, utan att vidtaga några särskilda
anstalter till åminnelse af denna händelse. På sin höjd får
man i en och annan kyrka, der så ske kan, höra från orgelläktaren
friska och liksom jublande barnröster sjunga ett »Hosianna!^
och med sina skära toner lyfta församlingens
eljest tunga och tröga psalmsång. Det är just ett sådant
ögonblick i en gudstjenst, som.teckningen sid. 141 framställer.
I den grekisk-katholska kyrkan, liksom i den
romersk-katholska, firas af enahanda anledning palmsöndagen. I
Ryssland, der man icke har tillgång på palmer, användas allmänt
videqvistar, och detta icke blott palmsöndagen, som der
kallas videsöndagen (verlnaja, voslcresenjej, utan snart sagdt hela
föregående veckan, som kallas videveckan (verbnaja nedjeljaj.
Åtminstone mot slutet af denna vecka förser sig hvarje familj
med videqvistar. Småstädernas .och byarnas invånare hemta
sjelfva sådana, och fordom begåfvo sig till och med
storfurstarna i Moskwa till Neglinas strand, som var betäckt med
pilträd, för att der hemta sig prydnader för den stora
processionen. I Rysslands större städer utgöra videqvistarna i
denna vecka en betydande handelsartikel, och i Petersburg
och Moskwa, landets bägge hufvudstäder, börjar videmarknaden
på thorsdagen i sjette fasteveckan och är en verklig folk- och
barnfest.
*
En påskdag.
Teckning af Sylvia.
II.
(Forts. fr. sid. 134.)
’röken Drahm höll upp släpet på sin klädning, då hon
stod i begrepp att stiga uppför trapporna. Den lille
skoflickarn, hvilken bodde på nedra botten inåt gården,
såg i samma stund upp från sitt arbete, och hans trenne barn,
som roade sig med att kasta snöboll på gården, stodo stela af
skrämsel vid den bistra blick, damen under förbigåendet fastade
på dem, i det hon mumlade något om det oförlåtliga hos en
husvärd, som i ett snyggt och vackert hus kunde hyra ut rum
åt sådant folk. Om fröken Drahm kastat en blick inom det
trånga och mörka kyffe, med utsigt åt portgången, der
skomakare Wengelin bodde med sin familj, skulle hon kanske blifvit
förvånad öfver, att ->.> sådant folk" kunde uthärda att bo der.
Stackars, hederligt folk, som hyr rum, icke för
beqvämlighe-tens skull precist, utan kanske snarare för att få tak öfver
hufvudet i den lofvärda afsigten, att lagligen kunna skattskrifva
sig 5 fattigt, hederligt folk, som den ena dagen har en
kokande matgryta i Spiseln och den andra dagen icke så
mycket som en rykande eld en gång!
"Vi äro hungriga^, sade barnen, som nu blåfrusna kommo
in ifrån leken.
"På hyllan ligger bröd," svarade modern, "och snart få
vi penningar. Jungfru Karin häruppe hemtar väl sina
kängor. Jag försäkrar att lappen är påsatt så, att man
knappast skönjer den."
"I dag skall hon bestämdt låta bli att pruta."
"Hon går icke från sin natur. När betalade hon väl,
det man begär?" sade hustrun- som icke syntes vara hågad
att dela mannens mera hoppfulla åsigt.
"Jag borde icke mera arbeta åt henne," inföll
skomakaren, som hastigt morsknade till. "Och vore det icke
för Rosas skull" ... han såg bort mot ett hörn, der ett blekt
ansigte tittade fram mellan kuddar. "Gud signe barnet, det
har aldrig saknat något och skall aldrig göra det, så länge
jag håller mitt hufvud upprätt.
Skomakare Wengelin sade detta med ett eftertryck, som
framkallade ett svagt leende på barnets bleka läppar.
"Hvarför skola somliga ha bara välstånd och glädje,
och andra?... Slåss inte om brödbitarna, barn! Den minsta
skall ha största stycket..."
"Mitt bröd luktar stekt fläsk", sade äldste gossen,
"åh, så godt! Det har legat bredvid fläskbiten, som vi åto
i går."
"Vi skola leka, att vi äta stek."
"Stek", sade skomakaren. Det vattnades i hans mun
vid det ordet. "Gif hit en brödbit!"
Han luktade på brödet och bet i det, men som naturen
icke utrustat honom med synnerligt stark inbillningskraft, blef
den väntade steksmaken förvandlad till smak af torrt, segt bröd,
som ban tuggade med en viss tröghet, i det han uttalade sin
undran öfver, hvilket som väl kunde vara obehagligast, antingen
att vara fattig och ingenting hafva att äta eller att vara rik
och icke äga den ringaste aptit. Hvarken han eller hustrun
hade dock kommit till ett .afgörande resultat i denna fråga,
då dörren rycktes upp och fröken Drahms tjenarinna,
Karin, kom inrusande, i det hon dängde fram på golfvet en med
matvaror öfverlastad korg. "Jag kommer från torget", sade
hon, "och har köpt in för helgen åt oss ... jo, man får knoga
och träla!"
Om det kalfben, som nu stack fram under korglocket,
hade varit brunstekt, så skulle det knappast kunnat väcka
större intresse, än det nu gjorde. Fru Wengelin kände ett
begär att fatta tag i det, för att åtminstone ha nöjet att väga
det i sin hand, barnen stötte hvarandra med armbågarna och
trängdes omkring det, och mästaren sjelf sneglade bort till
det, medan han på begärda två kronor - jungfru Karin följde,
som sagdt, sin natur - nu måste afpruta femtio öre. Och
äggen sedan, en hel pyramid! Men så var det också
påskafton, och Rosa skulle åtminstone äta ägg. Skomakarehustrun
kunde icke underlåta - fastän hon kanske icke skulle få råd
att köpa mera än ett enda ägg - att det oaktadt fråga, huru
mycket tjoget kostade. Det svar, hon fick, utvisade huru
öfver all förväntan dyr den varan var, och hon slog ihop
händerna, hvarvid de små Wengelinerna helt förskräckta
tumlade öfver hvarandra i en vrå.
"Åh, ja, det är icke mat för fattigt folk. Det är knappt,
att fröken Drahm har råd", och nu knäppte Karin med en
smäll tillsammans sin portmonnä. "Min fröken- har, det
mången tittar efter. Men här slamrar jag och-glömmer alldeles
bort tamburdörren."
"Fröken Drahm är nyligen hemkommen", sade fru
Wengelin,
"Men hon skall ut igen... ut på visiter till sina
förnäma bekanta", sade Karin med ett uttryck, som ansåge hon
att en del af den glans, hvilken omgaf hennes matmoder,
borde falla som ett återsken på henne sjelf, hvarpå hon
ryckte korgen till sig samt rusade ut genom dörren, och
snart derefter hade den skådelystna skomakarefamiljen det
nöjet att i portgången se fröken Drahm på väg att begifva
sig bort.
Den värda damen, klädd i sobel, sammet och siden, gick
med högburet hufvud, och hennes tankar dröjde hos den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0147.html
