Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forts. En påskdag. Teckning af Sylvia. - Bild: Livadia på Krim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kära öfverstinnan Spegelstjerna. Det var dennas yngsta sons
födelsedag, och fröken Drahm hade stått fadder åt honom.
Hon begaf sig derför direkte in till en sockerbagare, der
hon lät fylla ett par ägg med guldmynt, på en gång en
leksak, som passade till påskhelgen, och en dyrbar present.
Det var en gåfva, hvilken försatte fröken Drahm i godt lynne,
och snart stod hon i den Spegelstjernska familjkretsen, der
hon af öfverstinnan blef mottagen med öppna armar.
Hvilket kärt besök var hon icke, man hade nyss talat om henne,
man höjde henne nästan till skyarna! Fröken Drahm kunde
icke annat, än visa sitt älskvärdaste småleende. Det var ett
mottagande, som fullkomligt passade till hennes
sinnesstämning, och med en liten hemlighetsfull min - man skulle icke
få se på sockeräggen förr, än hon vore gången - lade hon
dem nu på det dukade födelsedagsbordet.
Öfverstinnan Spegelstjerna började derpå tala om sina
sdner och döttrar, och mera väluppfosträde barn kunde icke
finnas. Det enda den kära modern hade emot dem var, att
de alltför mycket fästat sig vid fröken Drahm, att de nästan
föredrogo henne framför sitt eget kött och blod. Detta fick
dock passera, ty fröken Drahm var ju så godt som en andra
mor, hade stått fadder och var en intim väninna. Skulle denna
barnens tillgifvenhet gällt någon annan af hennes
umgängeskrets, hade den icke
opåtaldt fått passera,
men ... nu följde derpå
ett känslofullt famntag.
Det var mycket
länge sedan fröken Drahm
varit upprörd. Kanske
hade den ovanliga
utgift, hon haft denna
dag, försatt henne i ett
mera känsligt tillstånd,
alltnog, hon var mera
vek om hjertat, än
vanligt, och mera
mottaglig för intryck.
Möjligtvis hade hon
motvilja för barn, men
huru det var, satt snart
den yngste
Spegelstjerna på hennes knä och
såg upp i hennes
ansigte med ett fåraktigt
uttryck, hvilket modern
förklarade vara
höjdpunkten af allt, hvad
barnslig kärlek heter.
Det enda öfverstinnan nu önskade var, att hela denna
dag få behålla den kära väninnan, men redan för en vecka
sedan var det bestämdt, att familjen skulle tillbringa
påskaftonen hos öfverstens mor.
"Det är då lagom för dig, Eugenie, att göra toalett»,
sade fröken Drahm, som icke ogerna såg sig befriad från
gudsonens små blanka klackar, hvilka allt hastigare och
hastigare bearbetade hennes vackra sidenklädning, »också jag,
uppriktigt sagdt, måste bort. Nej, för all del hindra dig icke
med att följa mig ut ... vi äro ju så pass bekanta, att
vi ej behöfva genera oss för hvarandra», och med en liten
förtrolig nick samt en handtryckning skildes de båda
damerna åt.
I det ögonblick, betjenten skulle stänga tamburdörren
efter fröken Drahm, förnam hon bakom sig det aflägsna
sorlet af röster och ett gladt, klingande skratt. Man hade
säkert undersökt den gåfva, hon lemnat. Nej, fröken Drahm
kunde icke motstå den lockande munterheten! Att se den
öfverraskning, hennes storartade present hade framkallat, detta
begär kom nu öfver henne, och hon vände ögonblickligt om
samma väg, som hon kommit.
Det hände verkligen icke ofta, att fröken Drahm skänkte
bort något, och den tillfredsställelse, hon kände öfver att
hafva varit frikostig, skulle ökas med åskådandet af den effekt,
denna frikostighet hade framkallat.
"När hon kom, passade jag på och gömde mig i
sängkammaren," hörde hon nu yttras af en skrattande karlröst.
»Och jag följde pappas exempel", inföll äldsta fröken
Spegelstjerna. "Så här går hon, alldeles som ett träbeläte."
"Jag har en riktig strid med barnen, att de skola vara
höfliga," inföll öfverstinnan. "De hafva instinkt och kunna icke
tåla den tråkiga varelsen och hennes obehagliga anmärkningar."
"I alla fall måste vi söka till att få hennes
förmögenhet", sade öfversten, som nu syntes mera allvarligt stämd.
"Vi få bjuda henne att i sommar vara med oss på landet."
"En skön sommar!"
"Någon uppoffring är förmögenheten värd. Låt se,
Eugenie, att du icke låter henne undslippa!"
"Jag virar henne som en silkeshärfva om mina
fingrar ... lita på min vanliga klokhet!"
"Nej, se så många slantar i ägget!"
Det var en gäll barnröst, som här afbröt de hastigt
vexlade orden, hvilka träffat fröken Drahms öron och liksom
hållit henne orörlig qvar midt på salsgolfvet, dit hon inträdt
för att öfvervara en öfverraskning, hvilken dock uteslutande
blef på hennes sida, ehuru icke af det angenäma slaget.
Under klangen af
guldmynten, som
rullade öfver bord och golf,
återfick hon dock
hastigt sin
rörelseförmåga, och lika skyndsamt,
som hon inträdt, var
hon åter i tamburen
igen. På hennes
panna hade i detta
ögonblick stigit upp en hög
färg, och hon ilade ned
för trapporna, i det hon
kände en viss svårighet
att hemta andan. Hon
stod nu i förstugan, men
kom icke längre, ty en
mängd folk hindrade
hennes väg och
trängdes om hvarandra-, folk,
hvars antal ständigt
ö-kades och hvars
allvarliga ansigten stodo
i harmoni med det lätt
strödda granriset ute
på gatan.
Fröken Drahm, hvilkens smak var att helst undvika ett
dödens grannskap, sökte komma förbi. Omöjligt! Inklämd
mellan tvänne fruntimmer, med ylleschalar kastade öfver sina
hufvuden, stod hon så, att hennes blickar föllo in i ett rum,
genom hvars öppnade dörrar ett ljussken strömmade emot
henne, ett rum, hvars väggar voro behängda med hvita
dra-perier och gröna kors, ett rum, der en svart kista och ett
marmorblekt ansigte, omgifvet af silfverhvitt hår, talade om
ett genomkämpadt, långt lif och en evig frid.
Fröken Drahm försökte att draga sig tillbaka. Det var
dock ej tänkbart. De båda qvinnornas axlar höllo henne en
sekund som i ett skrufstäd, under det de hviskade till
hvarandra. Det var en hviskning, hvilken gick så godt som genom
den gamla damens båda öron, och hon hörde den dödes
pris. - Rik, nej, rik hade han icke varit, men han hade
aldrig nekat att räcka den behöfvande en hjelpsam hand, och
för de bekymrade hade han städse haft ett godt råd och ett
uppmuntrande ord.
Qvinnornas tal gick, som sagdt, genom hennes båda
öron och tycktes henne vara riktadt enkom till henne
med ett uttryck, som ville man fråga: "hvad har du sjelf
gjort?"
"Släpp mig fram, godt folk!"
Livadia på Krim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
