Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forts. En påskdag. Teckning af Sylvia. - Bild: Ängsliga mödrar. (Efter en tafla af F. W. Pfeiffer.) - De tropiska stormarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det låg en verklig bönfallan i fröken Drahms röst. De
båda qvinnorna makade på sig, men den eleganta damen
trängdes dervid tillbaka i stället för att komma framåt.
I samma ögonblick öppnades bakom henne en dörr,
hvilken gick inåt ett kök, och en ung, sorgklädd flicka med
tårdränkt ansigte tittade ut.
"Här är trångt i förstugan," sade hon, "kanske någon
vill gå den här vägen för att se likrummet."
Några skådeslystna qvinnor skyndade sig förbi fröken
Drahm, som vände sig till flickan.
"Må hända jag kan få vänta här hos er tills trängseln
är förbi?" frågade hon.
"Om ni följer med mig den här vägen, kan ni komma
ut på gatan", sade den sorgklädda, som vid dessa ord fattade
en tillbringare med något rykande innehåll; "jag skall bära
bort soppa till en sjuk, men ni sjelf mår visst icke bra...
för all del, sitt ned här några ögonblick ... här är vatten."
"Det går snart öfver, jag är bättre nu ... har ni
mycket sjukt här i huset?"
"Icke här... tvärs öfver gatan. Ack, ni kan ej tro,
hvilken god man farbror har varit! Jag var visst icke slägt
med honom, men
han behandlade
mig, som om jag
varit hans barn."
Den unga
flickans läppar
skälf-de, tanken på den
döde kom liksom
öfverväldigande.
"Han hade visst
icke stora
inkomster", återtog hon
"han hade till och
med bekymmer
öfver, huru allt
skulle * räcka till
åt dem, han ville
hjelpa . . . alltid
i sista rummet
tänkte han på sig
sjelf." Flickan såg
ned framför sig.
Minnet af den
hädan gån gne
trängde sig alltmera på
henne, hon kunde
aldrig nog tala om
honom, och hon
fortfor lifligt:
"När jag märkte
att han skulle gå
bort, kunde jag icke dölja, huru mycket jag skulle sakna honom,
och då måste jag lofva att inte ... att inte gråta så här. Ack,
det är inte så lätt att låta bli! Och så måste jag ge löfte
att alltid arbeta och verka... nå, det vill jag också! ’Du
skall vårda den sjuke, Bertha,’ sade han, ’den siste af mina
skyddslingar, den ger jag dig i testamente.’ Det är en helig
pligt, jag nu tänker uppfylla. Hvad den sjuke heter, frågar
ni? Julius Kempert. Hans far hade samma namn och var
landtbrukare, men är död för öfver två år sedan... det lär
ha gått utföre med honom. Ser ni, han kastade sig som ung in
i vidlyftiga spekulationer för att samla rikedom, han hade
något tycke och flickan var rik och ville endast gifta sig med
en jUmngod man. Nå, huru det var, blef det ingenting utaf
med det giftermålet, och hon lär ha varit skuld till mycket,
som sedan händt. Farbror kände till allt det der. Han
och unga herr Kemperts far hade varit ungdomsvänner.
Det var dock alldeles af en händelse han träffade på den
sjuke . .. utan anförvandter, utan penningtillgång . . . När
man genom studier skall arbeta sig fram, kommer lätt
öfveransträngning... det var icke den första, som farbror
har räddat från undergång... Om jag talade en hel vecka,
skulle jag ändå inte hinna med att beskrifva allt det goda,
som han gjort. Jag önskar ni hade känt honom..."
Berthas tunga hade kommit i farten, och orden flögo
alldeles som vingarna på en väderqvarn, der hågkomsten af den
dödes goda
gerningar var en frisk
vind, som blåste
på, då och då
upp-lifvad af ett och
annat ord, hvilket
fröken Drahm
yttrat i form af ett
frågande "så"
eller "nå?".
Plötsligen
tystnade den unga
flickan. En sidor
blick på
tillbring-aren, från hvars
innehåll
rökhvirf-larna hade blifvit
allt tunnare,
afbröt hennes
tankar om det
förgångna och
påminde om den
innevarande stundens pligter. En
svag rodnad steg
upp på hennes
kinder och med
ett uttryck,
liksom hade hon
begått en förseelse,
tillade hon: "Men
förlåt, soppan blir kall... kanske ni nu vill följa med mig?"
Och med en liten böjning på hufvudet gick flickan förbi
fröken Drahm, hvilkens klädningsfåll snart ute på gatan sopade
tillsammans en del af det kringströdda granriset. (Forts.tmsid. 154.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
