Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De tropiska stormarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1838 offentliggjorde Ried, guvernör på
Bermuda-öarna, intressanta iakttagelser rörande de Vestindiska
stormarna. Han bekräftade riktigheten af Redfields åsigt och
fogade dertill några upplysningar om det regelbundna i
storm-centrats bana. Medan vinden hvirflar omkring sitt centrum,
blir nämnligen detta icke stillastående, utan rör sig med
olika hastighet. I Vestindien uppstå de flesta orkanerna
nära under den tionde graden nordlig bredd och deras
medelpunkt rör sig närmast i riktning från ost-sydost till
vest-nord-vest. Något under tretionde nordliga breddgraden plägar den
vända sig till norr för att straxt gå öfver till nordost, under
det hvirfveln samtidigt utvidgar sin krets och småningom af-,
tager i häftighet. Dessa stormars bana bildar följaktligen en
hakformig kroklinie (parallel), alltid med öppningen vänd åt
oceanen. Betraktar man förhållandena närmare, befinnes
stormarnas lopp vid Amerikas atlantiska kuster nästan
sammanfalla med den varma golfströmmens riktning.
Med upptäckten, att teifunen och hurricanen äro
oerhörda hvirfvelstormar, var ganska mycket af orkanernas
hemlighet genomskådadt. Men hela
sanningen var dock dermed
icke uppdagad. Amerikanen
Espy uttalar den förmodan,
på grund af noggrannt
iakttagande af den tornado, som
den 19 Juni 1835 så godt
som ödelade en del af Nya
Braunschweig, att vid denna
orkan luft strömmade till
medelpunkten frän alla MIL
Enligt hans åsigt, skulle i denna
orkans centrum luften hafva
stigit uppåt, naturligtvis i
samma förfärliga fart,
.hvarmed luften från sidorna sögs
till tomrummet. Att luftens
snabba uppåtstigande rörelse
^framkallar häftiga vindar, är
’genom anställda försök
bekräftadt och kan iakttagas af
hvar och en, som på fria fältet
och vid alldeles lugnt väder
tänder och någon längre stund
underhåller en större eld.
De nyaste
undersökningarna hafva nu något ändrat
den äldre uppfattningen och
ådagalagt, att vid orkanerna,
hvilka i den vetenskapliga
verlden nu allmänneligen
gifvas namnet cykloner,
hvarken förekommer en ren
hvirf-velrörelse eller direkt
tillströmning af luft till en medelpunkt, utan att verkliga
förhållandet är att söka midt emellan dessa uppgifter. I den
hvirflande luftmassan är rörelsen nämnligen spirälformig. Medan luften
vid jordytan suges in i cyklonens spiralkrökningar, drifves den
upp i luften genom svängningarna ifrån hvirfvelns axel. De
dystra moln, som der uppe, så att säga, utkastas från
cy-klonen, tjenstgöra som stormsignaler för milsvida trakter.
En temligen tydlig föreställning om förloppet härvid får
läsaren af de hithörande teckningarna (se fig. .1). Pilarna
beteckna den in- och i riktning af cyklonens axel uppåt
strömmande luften, som ofvan förtätas till moln och regn. Fig. 2 visar
i genomskärning en cyklons luftrörelse. C betecknar hvirfvelns
centrum, dit alla luftdelar sträfva. Att de icke komma dit i
rak linie, utan samtliga på sätt och vis skjuta förbi målet och
omkretsa detsamma spiralformigt, dertill är orsaken ensamt
att söka i jordens vridning kring sin axel. Utan en sådan
jordens vridning skulle luften, i stället för att stiga uppåt,
utbreda sig och det låga barometerståndet upphöra (i en
stormhvirfvels centrum står barometern alltid lågt, till följd
Fi <?. 1.
Fig. 3.
af luftens strömning uppåt, hvarigenom dess tryck minskats).
Men emedan jorden vrider sig omkring sin axel, så erhålla
exempelvis på norra jordhalfvan alla de från söder
kommande luftströmmarna en östlig riktning, medan de från norr
gå tillbaka vesterut – och dermed är också orsaken till
vridningen från norr öfver vester till söder och öster
antydd. Befinner sig cyklonens midtpunkt på södra
jordhalfvan, så måste hvirfvelrörelsen gå i riktningen
norr-öster-söder-vester. Här finna vi ock förklaringen, hvarför
orkanernas vindrörelse går åt motsatt håll på norra och södra
halfklotet. Det undantag från denna regel, som tornadon
gör, i det han drager sig än hit, än dit, oberoende af på
hvilken sida om eqvatorn han förekommer, beror1 helt enkelt
på hans ringa utsträckning. För att jordsvängningen skall
utöfva något inflytande på -stormrörelsen, fordras nämnligen,
att denna är utbredd öfver en förhållandevis stor del af
jordytan. Genomskärningen af en tornado är ofta ej mer än några
få mil. Detta var också händelsen med den, som Espy iakttog.
I fig. 3 angifver den stora pilen ett cykloncentrums bana
på den nordliga jordhalfvan.
Cirklarna föreställa orkanen,
som allt mer och mer
utvidgar sin hvirfvelrörelse i
mån som han framskrider.
De små pilarna beteckna
luftrörelsens riktning i sjelfva
cyklonen. Drager man
genom cirklarna en linie
vinkelrät mot cyklonens bana,
blifva de, som teckningen
visar, delade i fyra delar,
betecknade med l, 2, 3, 4.
Af dessa delar eller
qva-dranter bilda l och 2
stormplanets så kallade farligaste
halfcirkel och l den allra
farligaste, emedan han förer
direkt in i stormhvirfveln.
Deremot äro qvadranterna
3 och 4 mindre farliga, 4
minst, emedan det framåt
ryckande stormplanet
aflägsnar sig från detta håll. I
allmänhet gäller som regel,
att på norra halfklotet är
ett stormplans högra sida den
farligaste, och på södra
halfklotet den venstra. Af
orkanens kosa och hvirfvelns
riktning, liksom af
barometerståndets beskaffenhet, kan
sjömannen lätt göra klart för
sig sitt fartygs läge, i
förhållande såväl till cyklonens bana, som dess centrum, och så
vidtaga de nödiga försigtighetsmåtten för att undgå faran. Med
vaksamt aktgifvande på orkanens förebud och med en kurs,
som ligger utom stormplanet och icke leder rätt in i detta, kan
i de flesta fall olyckor undvikas. Deri öfverensstämma de
sak-förståndigaste, som sysselsatt sig med detta intressanta ämne.
När man talar om tropiska stormar, kan man icke med
tystnad förbigå, att Bengaliska bugten också är ett hem för
sådana. Från denna trakt hafva vi att anteckna de
förfärligaste olyckor, som kunna skrifvas på orkanernas räkning.
När den bengaliska hvirfvelstormen har nordlig riktning och
från hafvet begifver sig upp på land - sådant händer allt
för ofta, - framkallas alltid deraf större eller mindre
öfversvämning på de låga kuststräckorna. Genom luftens
upp-strömning i hvirfvelns centrum blir trycket der på vattnet
betydligt minskadt, så att detta sväller upp och bildar dessa
våldsamma stormvågor, hvilka vållat så gräsliga olyckor.
Den svåraste, åtminstone af dem, som ligga oss närmast,
framkallades af stormfloden den 31 Oktober och l November
Fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
