Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- I en gammal stad.
- Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Fort. fr. sid. 164.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en gammal stad.
Attt gå genom gatorna i en gammal stad, är på sätt
och vis som att vandra genom sekler, och man erfar
dervid samma uttryck, så vidt man för öfrigt har
blick för omgifningarna och förstånd att bedöma dem, som
då man befinner sig i ett ethnografiskt museum. Nutidens
rörliga lif och filma, feberaktiga äflan, som kanske icke rätt
väl harmoniera med de- gammaldags infattningarna, ställas i
allt fall i skuggan af de minnen, hvilka tusentungade tala
från dem till fantasien om århundraden, som gått hädan, det
ena efter det andra, och om slägten, som verkat sitt verk i
förvaltandet af arfvet från fäderna, gjort sin insatts i
odlingsarbetet och skattat åt förgängelsen.
I ett föregående häfte (denna årgångs andra) förde vi
våra läsare till en sådan gammal stad - Lybeck. I dag
komma vi till Danzig, hvilken stad väl icke för oss svenskar
har det särskildta intresse, som den förra, men med hvilken
dock äro förknippade många af våra historiska minnen.
Danzig, som nu räknar omkring 100,000 invånare, var
till namnet kändt redan i sjette århundradet och intog i
slutet af niohundratalet rangen af öfre Pommerns hufvudstad.
Utan att veta detta, behöfver man blott se staden i dess inre
delar, för att förstå, att den är gammal. De smala och djupa
husen vända åt trånga gator sina spetsiga, rikt sirade gaflar.
De nyare stadsdelarna hafva naturligtvis ett modernare
utseende, men i allmänhet bär staden i sina yttre former en
sällsynt ålderdomlig prägel. Mellan gatan och framför hvarje
hus finnes en plan, här kallad »Beischlag», med deri
befintliga träd, hvilka åt trafikleden gifva ett visst landtligt behag-,
och från husen utspringa i allmänhet egendomliga trappor,
hvilka mynna ut mellan träden och äro försedda med
stenbalustrader och järnräcken samt smyckade vid uppgången
medelst lejon samt andra bildverk, hvilka till en del äro
förfärdigade i Yenedig, eller med konstmessigt huggna, med
löf-verk eller andra sirater försedda stenpelare, hvilka uppbära
järnräckets nedra ända och öfver hvilka ofta hvilar ett väl
formadt klot, också af sten. Till och med prydnaderna på
hela husfacader hafva hitförts från Portugal och Italien.
Stadens förnämsta och praktfullaste gata är Langgasse,
öfver hvilken hvarje danzigare också är stolt och det i högre
grad, än öfver stadens storartade rådhus och Maria-kyrkan,
hvilken sistnämnda, ej blott den ansenligaste af stadens
tjugotre kyrkor, utan ett af Europas största protestantiska
tempel, här ligger väl mycket inklämd mellan de omgifvande
husqvarteren, vid de med Langgasse parallelt löpande
Jopen-gasse och Heiligen-Geistgasse.
Såsom prof på Danzigs gatufysionomi hafva vi här framlaggt
en bild från just samma HeiUgen-Geistgasse, och man kan af den
deri framställda rörligheten ana, att gatan, liggande i stadens
medelpunkt, med sin bredaste del, såsom ock är fallet, mynnar
ut vid Langebrticke, hufvudorten för stadens lif och rörelse.
*
Furst Serebräny.
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
XII. (Forts. fr. sid. 164.)
Förtal.
fölen gick upp, men hon medförde ingen lycklig dag åt
Maljuta. Då han återkom hem, var hans son
försvunnen, och han begrep genast, att Maxim lemnat
slobodan för alltid. Stort var Skuratoffs raseri. Han
utskickade ryttare åt alla håll att förfölja flyktingen och lät
genast kasta i fängelse de stalldrängar, hvilkas sömnaktighet
gynnat Maxims affär d.
Med dystert ansigte och fast sammanbitna tänder red han
gatan framåt och öfverlade med sig sjelf, om han skulle
meddela tsaren Maxims flykt eller hålla den hemlig.
Då hördes bakom honom ljudet af hästhofvar och glada
stämmor. Maljuta vände sig om. Det var tsarevitsch, som
med de båda Bassmanoff och ett antal ryttare återvände hem
efter en morgonutflykt. Den luckra marken var genomblött
af regnet, och hästhofvarna sjönko helt och hållet ned i
gyttjan. När tsarevitsch fick syn på Maljuta, satte han sin häst
i galopp och öfverstänkte Gregor Skuratoff med smuts.
»Min ödmjukaste helsning, bojar Maljuta», yttrade
tsarevitsch, i det han höll in sin häst. »Vi hafva just mött dina
ryttare. Det tycks, som om Maxim blifvit upprorisk, eftersom
han vändt dig ryggen. Eller kanske du sjelf har skickat
honom till Moskva att köpa dig en bojarmössa?»
Och tsarevitsch började högljudt skratta. Maljuta hade
stigit af hästen, såsom hofseden föreskref-,1 han stod med
hufvudet blottadt och torkade med handen bort smutsen ur ansigtet.
Dervid stirrade hån framför sig, som om han med sina giftiga
ögon ville genomborra tsarevitsch. Bassmanoff, som sökte behaga
den sistnämnde, sade:
»Hvarför torkar han egentligen af sig smutsen? På hvar
och en annan skulle den nog .vara synlig, men på honom märks
den alls icke.»
Bassmanoff hade endast talat halfhögt, men Skuratoff hade
tydligt förstått honom. När hela skaran skrattande och
pratande galopperat förbi, satte han åter mössan på sig, steg
upp på sin häst och red i skridt åt slottet till.
»Skönt!?? tänkte han. "Tanta bara litet, mina herrar,
vänta bara litet!"
Och hans läppar, som blifvit alldeles hvita, förvredos till
ett leende, och i hans hjerta, som redan var förbittradt genom
sonens flykt, mognade så småningom en hämndplan, som helt
och hållet skulle tillintetgöra hans oförsigtiga smädare.
Då Maljuta kom fram till palatset, satt Ivan ensam i sitt
ram. Hans ansigte var blekt, hans ägon glödde. Den svarta
kåpan hade han utbytt mot en gul, rikt stickad och med blått
linne fodrad lifrock, som kring höfterna sammanhölls af åtta
silkessnören med långa tofsar. Kryckkäppen och en med
talrika ädelstenar smyckad mössa lågo bredvid tsaren på bordet.
De nattliga synerna, den långa gudstjensten och bristen på
sömn hade ej uttömt Ivans krafter, men i hög grad stegrat
hans retlighet. Allt, hvad han under nattens lopp skådat och
genomlefvat, framstälde sig nu åter för honom som en försökelse
af djefvulen. Tsaren blygdes för sin fruktan och tänkte:
»Fienden till Kristi namn korsar oaflåtligt mina planer
och kommer mina vedersakare till hjelp. Men jag skall ej
vika för honom, och han skall ej triumfera öfver mig. Jag
fruktar ej för hans spöksyner. Jag skall visa honom, att han
funnit en motståndare, som är honom mer än vuxen!»
Och tsaren beslöt att liksom förut tukta förrädarna och
skicka sina fiender till döden, vore de än en hel legion. Och
så började han i tankarna mönstra sina undersåtar och
uppsöka-de skyldiga bland dem. Hvarje blick, hvarje rörelse
föreföll honom misstänkt. Han återkallade i sitt minne åtskilliga
uttryck, som personerna i hans omgifning falt, och trodde sig
i dem finna nyckeln till sammansvärjningar. Sjelfva hans
närmaste anförvandter voro ej säkra för hans misstankar. Maljuta
fann honom i ett febertillstånd, som gränsade till vansinne. Efter
en kort stunds tystnad yttrade Skuratoff:
»Tsar, du har befalt mig att låta martera herrarna
Ko-litscheff, för att upptäcka de nya förrädarna. Nåväl, räkna på
mig - jag skall nog lösa deras tungas band! Blott en sak
förmår jag ej: jag kan ej tvinga dem att nämna din största
fiendes namn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0173.html
