Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Fort. fr. sid. 164.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu samma morgon under gladt skall skingrade sig åt alla
håll i trakten kring Moskva, och då de här och der uppstälda
jägarna riktade hela sin uppmärksamhet på villebrådet, då hvar
och en stod på lur och ej det ringaste bekymrade sig om, hvad
hans jagtkamrater gjorde - i detta ögonblick jagade Maljuta
och Komjak i den motsatta riktningen bort från jagtområdet på en
mörk skogsstig, och mellan dem befann sig en tredje ryttare,
hvilkens händer voro bundna vid sadeln och hvars ansigte ända
ned under hakan var hölj d t i en svart baschlik. Yid en
krökning på skogsstigen stötte tjugu beväpnade opritschniker till
dem, och utan att vexla ett ord med hvarandra, jagade de
allesammans i sträckt galopp allt djupare in i skogen.
Under tiden hade Jagten lugnt fortgått, och ingen hade
märkt tsarevitschs frånvaro - ingen, utom två ridknektar, hvilka
i detta ögonblick genomborrade af dolkstygn drogo sin sista
suck i en klyfta.
Ungefär tretio verst från slobodan befann sig midt i tjocka
skogen ett gytjigt, ofarbart träsk, som af folket kallades
djef-vulspölen. Många underliga och förskräckliga saker berättades
om detta träsk. Vedhuggarna fruktade att komma i dess
närhet, när qvällen började skymma på. De försäkrade, att under
sommarnätterna små lågor hoppade och dansade på vattnet:
det var de personers själar, som blifvit mördade af röfvare och
kastade ned i djefvulspölen.
Till och med midt på ljusa dagen hade träsket ett
dystert, hemlighetsfullt utseende. Stora träd, som nedtill voro
beröfvade sina grenar, reste sig i det dystra, svarta vattnet
och, då de speglade sig deri, liksom i en dammig spegel, antogo
utseendet af groflemmade jättar och fantastiska djur.
Aldrig förnam man en mensklig stämma i närheten af
djefvulspölen. Stundom ströke svärmar af vilda änder fram
öfver dess yta, tid efter annan förnam man i vassen
sothönans klagorop, eller kretsade en svart korp ensam öfver
trädtopparna, och hans olycksbådande kraxande upprepades af ekot.
Understundom förnam man i fjärran yxhugg, brakandet af ett
kullstörtande träd och det döfva ljudet af dess fall.
Men när solen försvann bakom trädtopparna, när
genomskinliga dimmor uppstego ur träsket, då förstummades yxhuggen,
och i stället för de förra tonerna hörde man helt andra ljud.
Grodornas enformiga qväkande lät höra sig, i början skyggt och
blott då och då, men derpå högljudt och i full kör.
Ju mer mörkret tilltog, dess starkare ljöd grodornas
qväkande. Deras stämmor bildade på sätt och vis ett doft,
oafbrutet bölande, så att ett öra, som vant sig dervid, midt under
detsamma kunde urskilja vargens tjut i fjärran och hornugglans
klagorop. Mörkret blef allt tätare och tätare; föremålen
förlorade sitt förra utseende och antogo nya former. Vattnet,
trädtopparna och töckenlagren gingo öfver i hvarandra. Bilder
och toner blandade sig till ett helt och undandrogo sig den
menskliga fattningsgåfvan - djefvulspölen blef den onde andens
jagtområde.
Till detta olycksdigra ställe styrde Maljuta och hans
opritschniker sin färd, men ej i mörk natt, utan en solig morgon.
Men vid samma tid, då de sporrade sina hästar till största
snabbhet, hade andra förvägna män med afskräekande yttre
infunnit sig i den täta skogen ej långt från djefvulspölen.
XIII.
Va/nJtiLJsiR I*erst;e.ii ocli lians kamratei’.
På en vidsträckt, af tusenåriga ekar och ogenomträngliga
snår omgifven slätt stodo några jordkojor, mellan hvilka ett
stort antal menniskor af olika ålder och i de mest olika
drag-ter satt eller låg på kullfallna trädstammar mellan nakna
trädrötter, höstackar och torrt löf.
Beväpnade unga män kommo oupphörligt fram ur
skogens djup och slöto sig till sina kamrater. Olikheten dem
emellan var mycket stor. Några buro lumpor, andra åter
guld-skimrande kläder. Några hade konstrikt arbetade svärd vid
sidan, andra svängde jernkulor, fästa vid läderremmar, eller
stödde sig på långa hillebarder. Och på alla iakttog man
skråmor och ärr, okammadt skägg eller tofvigt hår.
Det äfventyrliga sällskapet sönderföll i flera skilda
grupper. Midt på slätten koktes soppa och stektes på tenar tunna
skifvor oxkött. Öfver den sprakande elden hängde kokkärlen-,
röken steg upp som ett grått moln mot den gröna
bakgrunden, hvilken omgaf slätten som en tjock mur. Kockarna hostade,
gnuggade sig i ögonen och sökte skydda sig för den
besvärliga röken.
Ett stycke derifrån stod en gubbe med grått hår och
långt skägg och förtäljde för lägrets ungdom historier från forna
tider. Han stod och stödde sig på en yxa med långt skaft,
under det han talade. I denna ställning fann gubben det vida
trefligare att berätta, än när han satt, ty nu kunde han räta
på sig, vända sig om åt alla sidor och vid synnerligen
dramatiska ställen svinga sin yxa eller åskådliggöra ett utfall. Hans
åhörare lyssnade på honom med verklig förtjusning, med
fram-åtböjdt hufvud och öppen mun. Den ene satt på marken, den
andre hade klättrat upp på en trädgren, en tredje åter stod
der upprätt med vidöppna ögon, men de allra fleste lågo
på magen med armbågarna mot jorden och hakan stödd i
händerna, ty i den ställningen går det beqvämast att lyssna.
Något längre bort stodo två unga sällar och skiftade
knyt-näfslag mot hvarandras hufvud. Det var en lek, hvari det gälde att
utröna, hvem som först skulle bedja om försköning, och det ville
hvarken den ene eller den andre. Eedan voro de båda
motståndarna så röda som morötter, men ännu allt jemt föllo de
tunga slagen mot hufvudena, som hammare på ett städ.
»Nå, har du inte fått nog snart, Klopko?» frågade den,
som tycktes vara den svagare.
»Nej, gudbevars, vän Andrjuschka. När jag har fått nog,
skall jag säga ifrån. Men du är väl en smula illa till mods?»
Och på nytt regnade knytnäfslag.
»Se, se, pojkar, snart faller Andrjuschka», sade några
åskådare.
»Ah nej, ännu faller han inte», svarade andra. »Hvarför
skulle han också göra det? Ännu kan hans hufvud tåla vid
ganska mycket.»
»Jo, du skall få se, att han faller!»
Men Andrjuschka ville verkligen ej falla. Han begagnade
sig derför af en list, och i stället för att slå sin motståndare
på hjessan, gaf han honom ett slag för tinningen, hvilket hade
till följd, att Klopko störtade omkull. Några af åskådarna
började skratta, men de flesta visade sig högst förbittrade.
»Det är inte ärligt spel!» ropade de. »Andrjuschka har
brukat svek - vi få lof att piska upp honom.»
Och Andrjuschka piskades upp på stället.
»Hvarifrån komma ni, mina barn?» frågade den gamle
berättaren några unga män, som närmade sig elden och kastade
skygga blickar omkring sig åt alla sidor.
De ledsagades af en jättestor kamrat, med en bred knif i
gördeln. Nykomlingarna voro ännu obeväpnade och tycktes
vara noviser.
»Hör på, unga falkar», yttrade jätten med den breda
knifven till dem, »farfar Korschun frågar, hvarifrån ni komma.
Svara honom derför.»
»Jag är hemma på andra sidan Moskva», svarade en af
dem något trögt.
»Och hvarför har du flugit ur ditt näste?» frågade Korschun.
»Har kölden fördrifvit dig eller blef det dig för hett?»
»Jag tror, att det blef mig för hett», svarade den unge
mannen. »När opritschnikerna stucko vår koja i brand, då
uppstod först en stor hetta, men när kojan låg i aska, så blef
det åter för kallt.»
»Jaså, på det viset. Du är inte något dumhufvud, min
unge. - Och du, hvarför kommer du till oss?»
»För att söka mig en familj?»
Eöfvarena började skratta.
»Betänk noga, hvad du säger. Hvad menar du med att
söka en familj.»
»Jo, då opritschnikerna hade slagit ihjäl far och mor 5
syster och bröder för mig, så fann jag det så ledsamt att stå
alldeles ensam här i verlden. Då tänkte jag för mig sjelf: gå
du till goda menniskor; de skola gifva dig att äta och dricka
22*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
