Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Fort. fr. sid. 164.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
172
och vara dig i faders och moders och bröders ställe. Då
träffade jag denne unge man på krogen och bad honom taga mig
med sig.»
»Du är en präktig pojke», sade röfvarena. »Sätt dig här
hos oss, så skola vi dela bröd och salt med dig och vara dina
bröder.»
»M, än den der, som hänger näsan liksom om han sett
för djupt i glaset? Hör på, lille pys - hvarför ser du så tvär
ut? Hvarifrån kommer du?)»
»Från trakten kring Kolomna», svarade långsamt en
ganska kraftfull, ung man, som med dystert ansigte stod bakom
de andra.
»Nå, ha kanske opritschnikerna gjort också dig något för
när - hvaba?»
»De ha tagit bort min flicka ifrån mig», svarade den unge
mannen motvilligt och med släpande ton.
»Åh, tala om, hur det gick till!»
»Hvad ä’ det att tala om? De kommo, träffade henne och
togo henne med sig.»
»Nå vidare?»
»Hvad för vidare?»
»Hvad hände \?idare?»
»Ingenting vidare.»
»Men hvarför tog du inte din flicka ifrån dem igen?»
»Hur skulle jag ta henne från dem? De kommo och togo
henne med sig.»
»Och du stod bara och gapade?»
»Nej, till slut blef jag så ursinnig, att - Gud må förlåta
mig det! Men då voro de allaredan borta.»
Röfvarena började åter gapskratta.
»Jo, jo, bror lille, det är tydligen litet svårt att sätta fart
i dig.»
Bondpojken sänkte sitt dumma ansigte utan att svara.
»Nå väl, min gosse», sade en röfvare, »de ha tagit bort
din flicka, men häng inte hufvudet för det - du får nog en"
annan i stället.»
Den unge mannen lyfte upp hufvudet och öppnade munnen,
men sade ej ett ord. Eöfvarena tycktes emellertid fatta behag
till hans ansigte.
»Hör på då - vi tala ju med dig!» sade en af dem och
gaf honom en knuff i sidan. Men bondpojken teg. Röfvaren
gaf honom en något kraftigare knuff Då såg den unge
mannen på honom med ett så dumt ansigtsuttryck, att alla åter
brusto i gapskratt. Nu närmade sig flere af männen och gåfvo
honom en knuff den ene efter den andre. Den arme saten
visste ej, om han skulle skratta eller bli ursinnig-, men en
synnerligen kraftig knuff gjorde ändtligen slut på hans köld.
»Nog knuffadt!» sade han. »Tro ni, att jag är någon
mjölsäck - ha? Sluta, annars blir jag ursinnig.»
Röfvarena brusto åter ut i skratt. Tölpen var i
sjelfva verket nära att bli ursinnig. Men hans tröghet och
medfödda okänslighet segrade öfver vreden. Som det tycktes,
ansåg han det ej löna mödan att bli ursinnig för en barnlek,
och hittills hade han ej funnit saken nog vigtig.
»Nå, bli ursinnig, din trästock!» sade röfvarena. »Hvarför
blir du inte ursinnig?»
»Nej, inte ännu. Knuffas på bara!"
»Kors, en sådan tjockhud! Nå, der har du då!»
»Ännu värre!»
»Se der – och der!»
»Nå, se nu opp!» sade den unge mannen, som ändtligen
blef ursinnig. Han strök upp ärmarna, spottade i näfvarna
och började slå blindt till höger och venster, så att slagen
drabbade ej blott hans angripare, utan äfven åskådarna. Ett
sådant angrepp hade röfvarena ej väntat. I ett nu voro de
närmast stående slagna till marken och rullade framför sina
kamraters fötter. Hela sällskapet ryggade åt elden till, kitteln
stöttes omkull, och soppan spildes ut bland glöden.
»Vackert, vackert, din dj–l, du vänder ju upp och ned
på allting! Vackert, hör du!» ropade röfvarena.
Men bonden hvarken hörde eller såg mer. Han fortfor
att slå omkring sig med knytnäfvarna till höger och venster,
och för hvarje slag sträckte han en eller till och med två till
marken.
»Herre Gud, hvilken björn!» utropade de, som voro nog
lyckliga att undkomma honom.
Ändtligen återkom tölpen till besinning. Han upphörde
att slå omkring sig och stod der midt ibland de kullstörtade
kittlarna och sönderbrutna krukorna, krafsande sig bakom örat,
liksom ville han säga:
»Herre je, hvad har jag nu stält till!»
»Aj, aj, bror lille,» sade röfvarena, i det de åter stego
upp och gnedo sina sidor, »om du vid det der tillfället hade
blifvit ursinnig tillräckligt tidigt, så hade de säkert ej bortfört
din flicka. En sådan jätte!»
»Men hvad heter du, min gosse?» frågade den gamle
röfvaren.
»Mitka,»
»Jaså, Mitka. Bravo, Mitka!»
»Det var mig en dj-la Mitka.»
»Kamrater», sade en tillskyndande röfvare, »nu börjar
atamanen (höfdingen) åter berätta om sin vistelse vid Volga.
Alla ha samlat sig omkring konom. Låt oss skynda, annars
få vi ingen plats!»
»Kom, kom, så ska’ vi höra på atamanen», ljöd det från
alla sidor.
På en trädstam i skuggan af en väldig ek satt en
bred-axlad, medelstor man, iklädd en dyrbar, guldstickad sipun
(lif-rock). Hans hufvud var betäckt med en missjurka, ett slags
rund jernmössa, och vid denna mössa var barmitsan eller det
ståltrådsnät, som skulle skydda nacke, hals och öron mot
svärdshugg, fast. Den bredaxlade mannen höll i sin hand en
tsche-kan, det vill säga en åt ena ändan tillspetsad hammare med långt
skaft. Det skulle ha varit svårt att i denna utstyrsel
igenkänna vår gamle bekante Vanjuka Persten. Hans blick
spejade omkring åt alla håll. Under de korta, svarta mustascherna
skimrade så glänsande hvita tänder, att de tycktes upplysa hela
ansigtet. Röfvarena hörde stillatigande på honom.
»Se ni, bröder», sade Persten, »det är alls ingen konst att
hejda en vagnfora eller göra en bojar en smula lättare, när man
står tio mot en. Men när en enda, utan allt biträde, plundrar
femtio eller fler menniskor - det är något utomordentligt.»
»Ja, det måtte verkligen vara kinkigt nog», menade
röfvarena. »Skulle du kanske ha gjort det?»
»Nej, jag talar inte om mig sjelf, men jag känner en
hurtig fyr, som ensam plundrat en hel vagnfora.»
»Din hjelte från Volga kanske?»
»Ja, just han. Jag skall anföra ett exempel. En gång
for en från Astrakan kommande slup uppför moder Volga på
det sätt, att den från stranden drogs framåt med ett tåg.
Ombord på slupen befunno sig ej få menniskor, allesammans unga
köpmän med pistoler och svärd, uppknäppta kaftaner och
hatten på örat, alldeles som en af oss. Och hvad tro ni lasten
bestod af? Guld, ädelstenar, perlor, artiklar från Astrakan och
mycket annat krimskrams. Det skulle ha smakat er, eller hur?
Stranden är hög, stigen för dragkarlarna smal, och midt i Volga
ligger en ö, en naken klippa midt i strömfåran och så skarp
som en knifsegg.
»Nu visste min raske kamrat, hvilken last slupen hade.
Han sade inte ett ord åt någon menniska, utan gick bort i god
tid på morgonen, gömde sig i snåren på stranden och låg der
orörlig. En timme förgår och derpå den andra, då komma
dragkarlarna fram, tolf till antalet, den ene efter den andre,
alla framåtböjda så, att hufvudet står i jemnhöjd med
lädergördeln, och ansträngande sig så, att tungan hänger ur halsen.
Slupen hade tydligen tung last, hvarjemte strömmen var stark
och svår att öfvervinna med menniskokraft.
»Min hurtige gosse väntar till dess de hafva den spetsiga
klippan ungefär trehundra fot bakom sig. Derpå rusar han
plötsligt fram ur snåren och afskär draglinan med ett
svärdshugg, så att dragkarlarna, hvilka släpa af alla krafter, på en
gång tumla på näsan. Då börjar han kringklappa än den ene,
än den andre med näfve och kastkula, så att de allesamman
lägga benen på ryggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
