Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Fort. fr. sid. 164.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
174
eller meddela honom råd. Opritschninan är lätt att begripa:
jorden i sin helhet tillhör ju tsaren, och vi alla stå under
hans upphöjda välde; hvad han tager, det tillhör honom, och
hvad han lemnar oss, det är vår egendom; den han befaller
att vara i sin närhet, den eger hans förtroende, och den, som
han ej befaller detta, den måste hålla sig på afstånd. Det är
hela opritschninan. .>.>
"Hvad du säger, Boris, är fullkomligt klart, men i
verkligheten förhåller sig saken något annorlunda. Opritschnikerna
jaga och misshandla folket värre än tartarerna. För dem
gifves ingen domare, och de bereda hela landets undergång -
det borde du säga tsaren, ty dig skulle han tro."
"Furst Nikita, det finnes många elaka menniskor här i
verlden. Att somliga störta andra i förderfvet, det sker ej
derföre, att de förra äro opritschniker och de senare endast
vanliga »undersåtar, utan derför, att de förra så väl som de
senare äro menniskor. Antag, att jag gjorde tsaren
föreställningar - hvad blefve följden? Jo, alla skulle sätta sig upp
emot mig, och tsaren sjelf skulle bli ursinnig på mig."
"Nå väl, låt honom bli ursinnig - du har i alla fall gjort
din pligt och sagt honom sanningen."
"Sanningen, Nikita, den får man ej säga ofta, och skall
man verkligen säga den, så måste man välja det rätta
ögonblicket. Hade jag motsagt tsaren, så hade jag för länge sedan
varit härifrån, och hade jag ej varit här, hvem skulle då i går
ha befriat dig ur bödelns händer?"
"Ja, det är en annan sak, Boris, och Gud välsigne dig
derför! Utan dig hade jag varit förlorad."
Godunoff trodde sig hafva öfvertygat fursten och fortfor:
"Ser du, Nikita, det är en herrlig sak att försvara
sanningen, men hvad kan en enda person uträtta mot en hel här!
Hvad skulle du till exempel göra, om fyrtio spetsbofvar inför
dina ögon ville bringa en oskyldig menniska om lifvet?"
"Hvad jag skulle göra? Jag skulle draga mitt svärd,
angripa alla fyrtio och nedhugga så många af dem, som mina
krafter tilläto."
Godunoff såg förvånad på honom.
"Och när du kom till den femte eller på sin högsta höjd
den tionde, så skulle du sjelf bli dödad, Nikita, och de
öfverlefvande skulle i alla fall mörda den oskyldige. Nej, furste,
det är bättre att ej lägga sig i saken; men när mördarna börja
plundra den dödade, då bör man ropa: Stepka har tagit mer
än Mischka, och då gör den ene ända på den andre."
Detta svar behagade alls icke Serebräny. Godunoff märkte
det och ledde samtalet in på ett annat ämne. Han såg ut
genom fönstret och sade:
"Se, hvem är det, som kommer ridande hitåt med lösa
tyglar? Är det ej din ridknekt, Nikita?"
"Omöjligt", invände Serebräny; "han bad mig i går på
morgonen om tillåtelse att göra en vallfärd till en ort, som
ligger ungefär tjugu verst härifrån."
Men när Nikita såg uppmärksammare på ryttaren,
igenkände han verkligen sin ridknekt Mikael. Den gamle var blek
som ett lik. Någon sadel hade han ej under sig. Som det
tycktes, hade han kastat sig upp på första, bästa häst, som fans
till hands, och han tycktes alldeles ha tappat hufvudet, ty han
red tvärtemot allt skick och bruk genast upp på borggården,
ja, ända fram under palatsets fenster.
"Far lille, Nikita", ropade han redan på afstånd,
"du äter, dricker och hvilar dig och märker ej, att förräderi
är å färde. Just nyss mötte jag der bakom kyrkan Maljuta
Skuratoff och Komjak, båda till häst, och emellan dem befann
sig med bundna händer - hvem tror du väl? Jo, tsarevitsch
sjelf - tsarevitsch i egen hög person, furste! De hade betäckt
hans hufvud med en svart baschlik, de fördömde; men vinden
lyfte upp baschliken, och jag kände igen tsarevitsch. Han såg
på mig, som om han bönföll om hjelp, men då sprängde
Maljuta, den hundsonen, genast fram till honom och drog åter ned
baschliken öfver hans ansigte."
Serebräny sprang upp och ropade med gnistrande ögon:
"Hör du, hör du, Boris? Tycker du nu också, att man
skall vänta, till dess röfvarena slå ihjäl hvarandra?"
Och i det samma störtade han ut, ryckte tyglarna ur
Mikaels händer och sade:
"Gif mig din häst!"
"Nej, far lille, denna häst passar ej för dig: det är en
gammal åkarkamp, som ej ens har någon sadel. Hur skulle
du kunna rida till tsaren på en sådan krake?"
Men Nikita hade redan kastat sig upp på hästen och
ilade bort - icke till tsaren, utan för att förfölja Maljuta.
Han tänkte alls icke på, att han hvarken hade svärd eller
pistoler, och att hästen var gammal. Emellertid hade denne i
yngre år varit en rask springare, i tjugu års tid hade han
gjort tjenst på slagfälten; men i stället för att på ålderdomen
få njuta välförtjent hvila, spändes han nu för vattenkärran och
pådrefs med piska och käpp, i stället för med ryttarsporrar.
Nu kände han emellertid åter en väldig ryttare under sig
och erinrade sig åter flydda tider, då han bar hjelten i det
fruktansvärda stridstumultet och fodrades med bästa hvete samt
vattnades med honungsvatten. Hans röda näsborrar vidgade
sig, hans hals sträcktes och kröktes, och som en stormvind
susade han fram för att förfölja Maljuta Skuratoff...
Maljuta flög med sina opritschniker fram genom den täta
skogen. Han skyndar på, för att hinna fram till
djefvulspölen och drager oupphörligt baschliken öfver tsarevitschs ansigte, på
det att ej en gång hans följeslagare skulle jgenkänna den, som
han förde i en förtidig graf, ty om de igenkände denne, så skulle
de afsäga sig all gemenskap med Maljuta och taga hans offer
i försvar.
Men Opritschnikerna tro, att det är en vanlig man,
som rider der mellan Komjak och Maljuta, och förundra sig
blott öfver, att han föres så långt bort för att öfverantvardas
åt döden.
Maljuta pådrifver Opritschnikerna till skyndsamhet, han
blir rasande på sin häst och slår dennes skälfvande sidor med
piskan.
"Ha, ni vargar - tsaren kunde komma på andra tankar
och skicka andra män efter oss!"
Den afsky värde Maljuta jagar fram genom den täta
skogen, fåglarna sträcka ut sina halsar och se efter honom, de
svarta korparna flyga fram öfver honom - djefvulspölen ligger
numera ej långt borta.
"Hör", säger Maljuta till Komjak, "hör du ej andra
hof-slag bakom oss?"
"Nej", genmäler den tillfrågade, "det är hofslagen af våra
egna hästar, som återljuda i skogen."
Och åter pådrifver Maljuta Opritschnikerna till
skyndsamhet, åter piskar han hästens skälfvande sidor.
"Hör", säger han till sin väpnare, "mig förefaller det, som
om någon ropade bakom oss."
"Nej", svarar Komjak, "det är ekot af våra egna stämmor."
Och Maljuta slår hästen allt mer ursinnigt,
"Ha, ni skurkar, ha, man förföljer oss!"
Plötsligt hör Maljuta bakom sig ropet:
"Stanna, Gregor Skuratoff!"
Serebräny var i hamn och häl efter Maljuta – den gamle
åkarkampen hade ej lemnat honom i sticket.
"Stanna, Maljuta!" ropar Serebräny för andra gången, och
så snart han hunnit fram till Skuratoff, slår han honom i
ansigtet med sin väldiga knytnäfve.
Slaget var våldsamt: det ljöd genom skogen som ett skott,
och bönder, som arbetade långt borta, se på hvarandra och frågade
förvånade: Hörde du braket? Månne den gamla eken vid
djefvulspölen fallit omkull?
Maljuta föll ur sadeln. Nikitas stackars krake snafvade
och störtade derpå, för att aldrig mer stiga upp.
"Maljuta", utbrast fursten, i det han sprang upp, "ännu
har du ej svälj t ned ditt byte - denna gång skall det qväfva
dig!"
Derpå ryckte han Skuratoffs svärd ur skidan och stod i
begrepp att klyfva hans hufvud dermed. Men plötsligt susade
ett annat svärd öfver Nikitas hufvud. Mattheus Komjak hade
nämligen ilat till sin herres hjelp. Mellan denne och Serebräny
började nu en rasande kamp. Opritschnikerna angrepo fursten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>