- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
179

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

179

stått ganska högt hos vissa folkstammar, har katten varit
husdjur redan före israeliternas ankomst dit från Egypten,
hvilket bevisas deraf, att han omtalas till och med på det
urgamla sanskritspråket, som är moderspråk till hebreiskan.
Hos Egyptens för oss kända äldsta folk, nämnligen det, som
rest pyramiderna, obeliskerna och tillredt mumiernas grafvar,
fanns ock katten ty dels är han afbildad på urgamla
monumenter och dels finnas äfven kattmumier.

l Grekland, under dess blomstringstid, och i Rom, allt
före den christna tiden, fanns äfven katten.

I vårt gamla, kära Sverige, då Odin och Freja här dyrkades,
måste ock katten redan förut hafva funnits, efter som det
omtalas, att kärleksgudinnans (Frejas) vagn var förspänd med kattor.

Dessa djurs mest i ögonen fallande kännemärken äro:
fullkomligt tillbakadragbara (retraktila), skarpa, krökta klor
på alla fem tårna å fram- och alla fyra å bakfötterna,
långlagd, afrundad, nästan jämntjock kropp, bredt hufvud med
spetsiga öron och stora
ögon, hvilkas pupiller äro ovala och
rätt upp och ned (vertikalt) stående, samt kardlik tunga på
så sätt, att den (mest nedåt svalget till) är belagd med bakåt
riktade taggar (papiller) och en enda liten knöltand på
hvardera sidan, vanligtvis blott i öfverkäken.

Kattslägtet är danadt att vaka om natten och sofva på
dagen. Dessa djur se derföre lika bra, om icke bättre, i
mörkret, än under inflytande af dagens ljus, för hvilket
synspringan (pupillen) också, särdeles i solklar
middagsstund, till ytterlighet sammandrages, under det att densamma
nattetid utvidgar sig ofantligt, för att bättre samla ljuset.
Det är härigenom kattslägtets ögon synas oss lysande i
mörkret som eldklot: det i deras ögon koncentrerade ljuset
återkastas derifrån i åskådarnas, likt ljus- och värmestrålarna
från ett så kalladt solglas. Af dess fem sinnen är synen
mest utvecklad. Dernäst i ordningen kommer hörseln.
Derför börjar kattslägtet vanligen sin jagt eller sitt anfall ledd
af hörseln och fullföljer den, mest betjenad af synen. Känselns
förnämsta yttre organ tyckas vara de så kallade mun- eller
murrhåren. Så väl lukten som smaken förefalla mycket slöa.
Hvad som i naturen slösas i ett, sparas i ett annat.

Kattslägtets beklädnad är mjuk. De flesta djur af detta
slägte äro tecknade med streck, fläckar eller ringar. Gången
är helt tyst och lätt till följd af de nakna, elastiska
trampknölar, hvilka liksom små putor ligga under fötterna.

Behag, styrka och en vighet, som öfverträffas måhända
blott af apornas, äro utmärkande för detta djurslägte.

Oafsedt ilskan och den deraf härflytande mordlystnaden
hos alla djur, som tillhöra kattslägtet, äro de ganska
förståndiga, liksom beräknande, särdeles i den list, som de
ådagalägga, samt synnerligen lata och således fallna för ett
makligt och beqvämligt lefnadssätt.

Deras jagtmethod är att lägga sig i forsåt och genom ett
enda språng, efter tydligt taget sigte, kasta sig öfver sitt
utsedda rof. Detta förföljes ej, om målet skulle förfelas, utan
med största tålamod inväntas i stället ett nytt gynnsamt
tillfälle att åtkomma samma eller ett annat föremål. De
särskilda individerna af kattslägtets alla arter jaga aldrig till
samman, utan hvarje individ för sig.

Katten har, som vi veta, fått smeknamnen »Kisse»,
Kisse-Månsen» och »Misse».*

Hos oss förekomma tre kattracer nämnligen:

l:o) Gråkatten med mörka tvärstreck på sidorna och
från en till tre långsgående streck å ryggen, flera på hufvud
och nacke, svansen beringad med omvexlande grått och svart
och med svart spets.

Denna art har största likheten med den europeiska
vildkatten och låter äfven lätt nog förvilda sig.

Varieteter af Gråkatten äro: Svarta katten, Hvita katten
och Brokiga katten.

2:o) Karthäuser-katten (Felis domestica cærulea), askgrå,
stötande i blått eller brunt, med mycket finare och något längre
hår än Gråkatten och dess varieteter.

3:o) Spanska katten (Felis domestica hispanica), fläckig,
rostgul (eller rödbrun), svart och hvit; dock så att alla tre
färgerna tillkomma endast honorna.

Katten har en storlek af högst tjugutvå tums längd från
nosspetsen till svansroten (det vanliga zoologiska
mätningssättet), ganska olika tjocklek och tio tum lång svans.

Men man träffar ock kattor, som helt och hållet sakna
svans. Dessa utgöra ingen särskild race, utan hafva antingen
haft sådan och genom »vådlig händelse» mistat densamma,
eller ock härstamma de på mödernet eller fädernet från
»stubbsvansad» katt, som i sin tur kan ställas under endera
af de båda påpekade kategorierna. Eget nog är, att
svanslösheten kan gå i arf.

Af naturen är katten hänvisad till kött och blod, och
antagligen smakar honom bäst det, som lifslefvande annamas
af honom sjelf; framför alla andra djur få råttorna veta
af detta, ty de, som komma i hans väg, äro utan
ringaste misskund hemfallna under hans käkars från tjugusex till
tretio stycken skarpa bilor, hvilka siffror beteckna
minimi-och maximiantalet af hans tänder.

Katten äter gerna fågel, från och med sparfvar till och
med (och helst tama) dufvor, rapphöns och orrar, att icke
förtiga de små burfåglarna. »Kissen» är icke heller så dum,
att han försmår ägg, då han träffar på några sådana,

Den katt, som fått vana att liksom jägaren ströfva i
skog och mark, gör rätt mycken skada på villebrådet. Också
medgifver nyaste jagtstadgan att saklöst fälla den katt, som
anträffas ute i markerna.

Ett för katten af mig hitintills okändt födoämne har jag,
just då detta nedskrifves, observerat honom mycket begifven
på. Jag har nämnligen sett en fyra år gammal, brokig katta
af gråkattsracen, hvars "herre″ jag till största delen är,
hvarom mera sedan, med förkärlek gå på jagt i en
hafreåker. Jag trodde det vara råttor, hon traktade efter, men
det var - gräshoppor, hvilka hon med verklig förtjusning
äter.

Katten besvärar sig just icke mycket med att tugga sin
mat, utan sliter blott sönder den med tänderna, så att den
jämnt och nätt kan glida ned till sin bestämmelseort. Yid
tuggandet af kött lägger katten hufvudet än på ena och än på
andra sidan. Några ben, utom af råttor och mindre fåglar,
förtär katten ej. De större råttarterna, såsom den nu allt
mer och mer sällsynt blifna svarta råttan (Mus rattus) och
den alltjämnt tilltagande bruna råttan (Mus decumanus) äter
katten icke; han blott dödar dem, såvidt det står i hans
makt, hvilket icke alltid är fallet, ty tappert försvara de sitt
lif. Yid förtärandet af sådana födoämnen, som icke kunna
slitas sönder eller beqvämt kunna upphemtas med tungan, bär
katten sig ganska tafatt åt, till exempel då han äter gröt
eller dylikt.
Men apropå, har någon sett katten äta med sked?
Jag kom en gång till en gästgifvargård. Medan jag
väntade på häst, blefvo jag och en grå katt ensamma i
hvardagsstugan. Jag satt på en bänk och katten på golfvet vid
spisen, i hvilken stod en gryta och puttrade. Jag såg mig
omkring och katten med. Ett, tu, tre tog han ett skutt upp
i spisen och, kastande en frågande blick på mig, ställde
han sig raklång med båda framtassarna på grytkanten och
angrep derefter vällingen (det var sådan som koktes i grytan)
med - sked, det vill säga, han begagnade högra tassen såsom
sådant ätningsinstrument och "gick an friska tag″ till sin
egen belåtenhet och mitt stora nöje, ända tills dörren
öppnades och pigan inträdde, hvarvid katten flög ned som en pil
(för mig, som ej hade del i vällingen, tyckte han säkert, han
ej behöfde genera sig) och ut genom dörren fortare än pigan
hann in och ropa: ″Tjyfstruker″ ! (det var i Westergötland,
der gryta heter »gruta»).

Katten idkar äktenskapslif, så pass det är, dock
knappast sämre än mången menniskas, från slutet af Januari till
långt fram i Mars. Det är då, man får höra riktig »katt-

* Kisse och Kirre, bägge för bemärkelsen "katt, äro väl nästan de enda ord i svenskan, der förljudet hårdt k, förenadt med mjukt vokalljud, bibehåller sin hårdhet; hvarföre det vore riktigare skrifva khisse, khirre. Katten heter på finska khissa.

23*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:10:02 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1882/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free