Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
180
musik», hvarvid honan piper diskant och hanen brummar, om
icke precis »bränvinsbas», så åtminstone något ditåt, allt
under ömsesidiga åtbörder af ilska. Interfolieradt med
slagsmål »både först och sist», passerar detta dock vanligen
fördoldt för verldens ögon.
Omkring åtta veckor efter denna tvifvelaktiga
bröllopsglädje skänker hvarje liten kattfru lifvet åt från tre till tolf
små stenblinda ungar. Efter nionde dygnet få de sina ögon
öppnade för denna verldens både nödiga och onödiga bestyr
och åtnjuta en öm modersvård både länge och väl.
Pappa Katt tar icke ringaste notis om sina afkomlingar.
Upplysningsvis må jag härvid nämna, det kattungar slinta till att
födas icke blott på våren,
utan ock året om -
»efter råd och lägenhet».
Lite’ hvar känna vi,
huru småtrefliga och
söta kattungar äro. Synd
blott, att de i detta fall
i likhet med allt, hvad
»ungdomens behag» i
allmänhet heter, skola »ge
med sig» så småningom.
Om Galls frenologiska
system vore, hvad det
icke är, nämnligen sannt,
och katten dervid fick
äran vara »med på ett
hörn», så skulle
ovilkorligen mamma Katt vara
utrustad med en
“fosterkärleksknöl”, stor minst
som en ordinär potatis,
ty hon är icke allenast
en utmärkt mor för sina
egna små, utan åtager
sig ock vården om andra
djurslags ungar.
Man har nämnligen
försökt låta katta, som
antingen samtidigt haft
egna ungar, af hvilka
man tagit ifrån henne
alla utom en, eller ock,
sedan hon nyss
beröfvats dem samt och
synnerligen, blifva amma
och fostermor åt
räfungar, ekorrungar,
harungar, ja till och med
råttungar, och kattan
har välvilligt åtagit sig
dem alla och
behandlat dem på lika sätt,
som sina egna ungar.
Hvad sägs om detta?
- Kanske man ej får
erkänna, att det också
finnes något godt i den
gemenligen så föraktade
kattnaturen?
Hvad kattens karaktär i allmänhet beträffar, så vågar
jag tro, att det är med den, som med mången menniskas:
den är ej rätt uppfattad, till följd af ofullkomlig
kännedom om densamma; säkert är äfven katten bättre än sitt
rykte.
I allmänhet är han mera stolt och sjelfständig än
någonsin hunden, hvilken blindt underkastar sig sin husbondes
vilja. Derhän kommer man aldrig med katten: nog rättar
han sig efter sitt husbondfolk, men han har ändock sin vilja
för sig, och då han icke vågar visa den med våld, så är han
tvungen anlita listen.
Förbjuden läckerhet.
(Efter en oljemålning af Fr. Sonderland.}
Ju mera man sysselsätter sig med katten, desto mer
tillgifven blir han; men just till följd af sin
själfständighetskänsla tål han alldeles icke vid så sträng aga eller hård
behandling, som hunden. Vanligen tager man ingen vidare
notis om katten, än att man ställer till honom hans matskål
och sedan får han sköta sig sjelf, bäst han gitter. Smekt,
»pratad» vid och lite’ »pjåskad» med, fäster sig katten mera
vid »smekaren», »prataren» och »pjåskaren», än vid huset
eller lokalen, der han vistas, det kan jag sanningsenligt
försäkra. Hans ynnest- eller tillgifvenhetsbevis synas i så fall
blifva ett riktigt behof för honom. Äfven inom denna
djurart synas honorna vara mera tillgängliga och meddelsamma,
än hanarna. Båda
tillkännagifva sitt
välbefinnande och goda lynne
genom sitt kurrande,
hvilket erhållit namnet
»spinna», emedan det
liknar ljudet af en lätt
och fort gående
spinnrock. Tillfredsställelsen
öfver närvaron af en
person, som katten
tycker om, ådagalägger han
tillika med spinnandet
genom att stå och trampa
på ett ställe med
framtassarna, hvilkas klor
vexelvis dragas in och
sträckas ut, så att det
kraspar emot
»trampolinen», hvartill helst
väljes ett mjukt föremål
såsom ett täcke, en kudde
eller också kläderna å
den, öfver hvars närvaro
katten fägnar sig. Det
der strykandet emot
saker och personer med
svansen rakt i vädret
hör ock till
vänskapsbetygelserna. Men ännu
ett sätt till har katten
att visa sin ömhet och
utan tvifvel högsta
höjden af densamma. Och
det är säkert denna
ömhetsbetygelse, som,
missförstådd, mera än något
annat gifvit honom namn
för att vara falsk och
opålitlig, hvilket han,
rätt behandlad, icke är.
För omkring ett år
sedan kom den lilla
Kissa, om hvilken jag
förut talat såsom den
der äter gräshoppor, till
mitt hem. På lediga
stunder sysselsatte jag
mig ofta och gerna med
den lilla halfblondinen och vi blefvo snart riktigt goda
vänner: när jag icke sökte upp henne, så sökte hon upp
mig. Minsta delen af sin »stat» erhöll hon från min hand;
icke för ty närmade hon sig mest mig. Men så en dag,
bäst jag smekte henne, högg hon tänderna i min hand,
hvilken jag dock hastigt undanryckte och gaf kattan
vederbörlig tillrättavisning med både ord och handling, trots det
att hennes bett ej ens gick igenom yttre huden, som blott
bar märken efter tänderna. Tyst och dyster gick kattan och
likaledes jag: det var alldeles »slut oss emellan». Men, hur
det var, så hade vi i alla fall godt öga till hvarandra. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
