Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katten - Cypripedium occidentale Ellw. - Tänkvärt av Salzmann, Rousseau och Jean Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller bitnes skuld, än kattens. Likväl är menniskan alltid
färdig att räkna det endast katten till last. Katten har det
företrädet framför hunden, att den förre aldrig först eller
utan anledning anfaller menniskan. Men detta vill man vid
bedömandet af katten eller då ban jämnföres med hunden
icke ihågkomma. Är då icke detta att sätta värde på och
till ocb med högakta lille Kissen för?!
Att äfven en ocb annan kattindivid har sina dåliga
sidor, kan jag tyvärr ej neka.
För sanningens skull måste jag ock framdraga, att kattor
funnits, de der uppträdt såsom mördare, tjufvar och kanaljer.
Men för att lättast komma ifrån saken, efter den är
af mindre angenäm beskaffenhet, vill jag blott påpeka den
katt, som för omkring några tiotal af år sedan var
innestängd i en kajuta med sin husbonde, en sjökapten, hvilken
katten under nattens tystnad bet ihjäl; men också, när dörren
till mordrummet bröts upp, rusade katten, sprutande blod,
upp på däck, öfver relingen och dränkte sig sjelf. Så pass
hederskänsla hade han ändå!
Ett gammalt, ehuru föga praktiseradt, försigtighetsmått
är, att aldrig låta katt vara inne i sofrum nattetid och i all
synnerhet, om der finnas späda barn.
Att till och med ganska obetydliga kattbett förorsakat
dels svårläkta sår, dels febersjukdom och död, torde ej vara
alldeles obekant.
Kattens vanliga förhållande till hunden är, såsom bekant,
sådant, att det blifvit ett ordspråk om menniskor, hvilka icke
sämjas, att - "de lefva som hund och katt». Men mång-
faldiga undantag finnas från det fiendtliga förhållandet emellan
hund och katt.
Att katten och hunden fästa sig vid individualiteten hos
hvarandra, kan man finna deraf, att då de, som tillhöra
samma hus, lefva i god sämja med hvarandra, så anfaller
dock katten främmande hund och hunden främmande katt. Man
har till och med sett hund och katt, hvilka tillhört samma
husbondfolk, hjelpa hvarandra att slåss med främmande hund.
Kattens sista förtviflade position i strid med hund är på
hundens rygg, der han sitter, spottande och fräsande, med
resta hår ända ut i svansspetsen samt tillbakalagda öron,
och klöser och biter.
När katten blir sjuk, vare sig af ålderdomssvaghet eller
annars, jämrar han sig, liksom ville han begära hjelp och
skydd, och slutligen uppsöker han något ensligt ställe, för
att der dö.
Emellertid är det, minsann, inte alltid så godt att vara
katt häller! Minst afundsvärdt är att vara det, der barn
finnas, och framför allt, när de slåss om »tatten».
Hvad man nu än må hafva att säga om katten, så
»pryder han sin plats» och fullkomnar taflan af stilla
hemtrefnad, hvarhelst han inom hus finnes. Tänkom oss blott
exempelvis en ruskig höstdag i ett litet varmt rum och inom
dess väggar den lilla trion: en gumma, en katt och en
kaffepanna! eller, som Fr. Sonderland* gjort, en ung flicka, hennes
bandprydda Missa och lille Plppi, då han i sin tilltalande
tafla »Förbjuden läckerbit» gifver oss en inblick i ett annat
lyckligt hem. W. Aurell.
* Denne målare, född i Düsseldorf 1836, egnade sig först åt ingeniörsvetenskapen, men öfvergick sedan till konsten och studerade i Akademien i Düsseldorf. Hans sorgfälligt utförda genrebilder vittna alla om sann humor.
Cypripedium occidentale Ellw.
Bland de växter, som pryda jordklotet och frodas i alla
dess zoner, intaga orchideerna ett af de främsta
rummen. I allmänhet förekomma de sparsamt; det är
blott i vissa delar af Ostindien, i Mexico, Nya Granada,
Ecuador och Panama, med ett ord i tropiska länder, de uppträda
i massor. Men öfverallt, der de förekomma, äro de
mensklighetens omhuldade älsklingar på grund af sina blommors
ytterst egendomliga former. Vi finna dem i den malajiska
furstinnans yppiga, svarta lockar, vi se dem pråla på
Venezuelas gamla, vittrade ruiner, vi återse dem som
dekorationsväxter i Guatemala lika väl, som i Carracas, medan vi
måhända förgäfves söka dem på de platser, som till följd af
naturens lag borde vara deras egentliga hemvist; kreolen
slösar på dem sin glödande kärlek, höljer med dem (»flores de
muertos») sina dödas grafvar, offrar dem den dag, de blomma,
åt det helgon, af hvilket dagen lånar sitt namn, och gifver
med dem sin bröllopsfest en ökad glans; den i våra skogars
dunkel eller våra ängars grönska kringsvärmande ungmön,
som drömmer om kommande gyllene tider vid sidan af sitt
ideal, en yngling, hvilkens like verkligheten aldrig skådat, älskar
att i sin kärlekskrans äfven infläta de vida oansenligare arter
af orchideernas slägt, som vårt kallare klimat mäktar
frambringa.
Liksom menniskan, hafva orchideerna från att vara
naturens barn blifvit kulturens. Ännu på Linnés tid kände
man icke de praktfulla orchideformer, tropikens sol lockat
fram. Först på 1830-talet blefvo de mera bekanta. Deras
egendomliga skönhet sporrade dock genast odlingsförsöken
och uppväckte i England en nobel passion (»sport»), som
gjort hertigens af Devonshire och lordbiskopens af Winchester
namn ryktbara.
Orchideernas odling är för öfrigt förknippad med stora
svårigheter. Hvarje art fordrar, kan man säga, sin egen
särskilda finess i behandlingen. Medan några för sin utveckling
fordra kol och mylla, andra sand, andra åter lerjord, fordra
alla en ytterst lucker jordmån.
Den tilltalande orchideart, hvars former vi å föregående
sida af bildat, Cypripredium occidentale Ellw., har sitt urhem bland
Kaliforniens klippberg. Stjelken och hans ovala blad äro,
liksom fröhusen, beklädda med korta, mjuka hår. Af de
rödbruna blombladen är det ena paret (det inre) jämnlöpande,
spiralformigt utdraget, det andra (yttre) af elliptisk, tillspetsad
form. Den hvita läppen genomskimras af violetta ådror, mot
hvilkas skära färg pistillbladens gula bjert afsticker.
Denna vackra art, hvars fothöga stängel uppbär flera
sådana blommor af angenäm doft, är närbeslägtad med
Cypripedium candidum, C. parviflorum, C. pubescens och den hos oss
i hela landet, men talrikast på Öland och Gotland, vildt
växande C. calceolus (»guckuskon»).
Cypripedium occidentale Ellw. trifves hos oss rätt väl på
kalljord. För sin utveckling fordrar främlingen från
guldlandet dock löfjord och half skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
