Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den så kallade Stenbockskannan - "Evig kärlek." Miniatyrscener ur lifvet af Ndr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den så kallade Stenbockskannan.
Statens historiska museum har i dagarna blifvit ägare
af ett fideikommiss - den här afbildade s. k.
Stenbockskannan har nämnligen för några veckor sedan
dit öfverlemnats, sedan den ätt, som ägde densamma med
fideikommissrätt, helt nyligen utslocknat på svärdsidan. Kring
kannans brädd läses följande för dess historia upplysande
inskrift: Fr(u) Elsa Elis(abeth) Banér skänker denna Kanna til
Fideicomiss for sin Doterson Bar. Conrad Lenartson Ribbing,
och sedan äldsta Son-Linien af denne Friherregren. 1763. Det
är från denna friherrliga ätt Ribbing af Zernava, som
kannan öfverlemnats såsom gåfva till Statens historiska museum
af en qvinlig, slägten tillhörande, medlem.
Kannans historia sträcker sig dock längre tillbaka i tiden, än
ofvan angifna årtal utvisar. Den är nämnligen förfärdigad
af riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock, såsom en å
lockets innansida
anbragt silfverplåt upplyser, på
hvilken läsesofvan det
Stenbockska vapnet: Från
Riksammiralen
Gref Gustav Otto
Stenbock, som har
svarfvat mig, är
jag kommen i
denna min ägares
händer. -
Grefve Stenbock var
född år 1614 och
blef vid
jämnförelsevis unga år
general och
riksråd, utnämndes
derpå till
generalguvernör öfver
Lifland och
likaledes öfver
Skåne, Halland och
Blekinge, sedan
dessa landskap
blifvit svenska.
Sedermera
insattes han i
riksförmyndarestyrelsen under Carl
XI:s minderårighet och blef en af
dem, som hårdast
drabbades af
reduktionen. Bragt
nästan till tiggarstafven, dog han år 1685. Han efterlemnade
flera barn, deribland den namnkunnige Magnus Stenbock, samt
den yngre sonen Jakob, som gifte sig med friherrinnan Sigrid
Magdalena Banér, en faster till deri ofvannämnda Elsa
Elisabeth, hvilken åter ingick äktenskap med generaladjutanten
friherre Lennart Ribbing af Zernava. Det är förmodligen genom
dessa slägtled, som kannan kommit i sistnämnda familjs ägo.
Masurkanna af Gustaf Otto Stenbock.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
Stommen till densamma är af svarfvad masurbjörk, som
fattats i förgyldt silfver, med hvilken metall också kannans
inre helt och hållet är klädt. Såsom prydnader märkas på
locket ett förgyldt ekollon samt nära grepen en knapp med
blommor i drifvet och ciseleradt arbete. Utefter grepens
öfre del ligger en silfverplåt, hvarå familjerna Banérs och
Lejonhufvuds vapen äro ingraverade; öfver densamma läses
årtalet 1676, hvilket kanske är det år kannan förfärdigades.
Vid grepens nedra ända är fästad en annan silfverplåt med
Ribbings och Banérs förenade vapen. Hvad formen beträffar,
ansluter sig kannan till de stora dryckeskannor af gediget
silfver från 1600- och början af 1700-talen, hvilka ännu
finnas qvar i stort antal och äro prydda med infattade medaljer
och mynt med Carl X:s, Carl XI:s eller Carl XII:s bröstbilder.
Guldsmedsarbetet har utförts af en P. Åkerman, hvars namn
förekommer på
en stämpel inne
i locket. Det är
följaktligen blott
sjelfva
svarfningen, som bär
vittne om
riksamiralens sinne för
konstslöjden. Han
är icke den enda
af vårt lands
historiska personligheter, hvilka
sysslat i svarfvarens yrke. Vi
påminna i detta fall
om konung Adolf
Fredrik, som stod
vid sin svarfstol
ännu samma dag
han öfverraskades af döden; och
äfven konung
Carl XV fördref,
i synnerhet i
yngre dagar, många
stunder på detta
sätt. Den
Stenbockska familjen
är för öfrigt väl
känd för sina
konstnärliga
anlag. Om
riksamiralen än icke fick
skörda några
lagrar på detta
område, så blef dock hans olycklige son, fältmarskalken
Magnus, namnkunnig äfven härutinnan, i synnerhet genom de
många arbeten i elfenben, hvilka han svarfvade under
sin bittra fängelsetid i Danmark. Hågen för dylika
sysselsättningar var förmodligen ett arf från fadern, och
äfven ur den synpunkten kan »Stenbockskannan" vara af
intresse.
L. L.
"Evig kärlek."
Miniatyrscener ur lifvet af Ndr.
I.
″Tro ej kärleken, vare sig att den strålar emot dig ur
bruna ögons brännande djup eller från blåa ögons
ljusa himlar!″
Detta föga menniskovänliga utrop, fälldes af en några
och tjugo år gammal yngling, hvilkens namn var Emil Ljung.
Platsen, der han befann sig, var den romantiskt vackra
Hagaparken, hvilken nu lyste i sin praktfullaste fägring. Det
var nämnligen en solklar sommarmorgon, rik på värme,
blomdoft och fågelsång. Naturen befann sig i sin hoppfullaste
utveckling och var följaktligen så skön, som man någonsin
kan få skåda den i Stockholms leende nejder.
Sv, Familj-Journ. 1882.
24,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
