- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
190

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 139.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

190

hvilka teet tillagas; salt i stora stycken med rosenröda ådror;
ull och tvål, hvilken sistnämnda vara säljes i stänger om
två skålpunds vigt, är hvit och fast, kommande från
Katti-Kurgan.

Tobaken säljes fint hackad och i små mängder.
Muhammedanerna röka den för öfrigt i mycket små doser i en
pipa (tschilim), hvilken göres af ett pumpskal och prydes
med turkoser. Inuti detta skal befinner sig ett mindre af
metall eller trä. Pipan går ur hand i hand, och hvar
och en drager ett bloss derur. Detta kan visserligen gå för
sig bröder emellan, men som de allmänt tugga tobak, blir
det enligt en vesterländings uppfattning vämjeligt.

Utom en mängd färgämnen och frön af bede, den så
kallade kinesiska klöfvern, hvarmed de konstgjorda
åkerfälten besås och som skördas tre gånger årligen i fyra år,
fanns på marknaden i den vägen ingenting annat än torra
frukter; årstiden var icke tillräckligt framskriden, och
Samarkands berömda meloner, hvilka en gång utgjorde Tamerlans
förtjusning, hade ännu icke hunnit mogna.

Utsädesspannmål, mjöl och korn, som man i Turkestan
använder till föda åt hästarna, i stället för hafre och ris,
utbjödos der i stor mängd. Köttet syntes oss föga smakligt,
hvarför vi icke häller stannade för att betrakta det.
Tallrikarna och faten äro glaserade, och de små skålar, i hvilka
teet drickes, likna fajans. Der finnas oglaserade krus, från
ytterst små ända till sådana, som hafva en höjd af öfver
tre fot. Två krukmakeriarbetare kunna om dagen göra ända
till sjutio stora krus; de förtjena tjugo kokand (fyra rubel) i
månaden och måste derpå lifnära sig sjelfva.

Efter vårt besök i bazaren togo vi åter vägen öfver
Righistan-torget, hvars torn tycktes mig hafva så stark lutning,
att jag ännu ryser, då jag tänker derpå; vore Samarkand
utsatt för jordbäfningar, liksom Taschkend, skulle de
ovilkorligen störta omkull.

I baronessan A:s vagn foro vi några gånger fram och
tillbaka på Samarkands bulevard och stego sedan af vid
den allmänna trädgården. Denna utmärker sig genom sin
vackra anordning och vattnas medelst konstgjorda kanaler,
det enda vattningssättet i detta land, der det aldrig regnar
om sommaren. En träbro förbinder den med en liten
förtjusande ö, framför hvilken gångar leda upp till en på en
höjd belägen, i schweizisk stil hållen veranda af lera, hvaråt
man gifvit träets färg och utseende. Utsigten derifrån är
beundransvärd.

I Samarkand ligger den ryska stadsdelen icke så långt
från den gamla staden, som förhållandet är i Taschkend, ty på
det förra stället nästan sammansmälta de med hvarandra;
de täckta hus och vackra bulevarder, för hvilka den nya
staden har att tacka general Abramoff, gifva den äldre systern
en prägel af trefnad, hvarvid man icke är van i Asien.
Samarkands körvägar skämma ut Taschkends. Äfven
omgifningarna äro mera tilltalande, och Tian-kan-bergen sluta
sig som en vacker gördel rundt omkring staden.

Samarkand bebos hufvudsakligen af tadjiker, hvilka äro
af iranisk härkomst; de äro dels urinfödingar, dels afkomlingar
af persiska nybyggare. Ehuru de strängeligen iakttaga det
lefnadssätt, som islam ålägger dem, hafva de dock låtit sig
påverkas af usbegerna, och många tadjiker tala usbegiska
munarter. Endast galtschaerna (bergstadjikerna) hafva bibehållit
sitt språk och bortlägga det endast, då de begifva sig ned
i dalarna för att sköta om sina affärer. Tadjikspråket är
en persisk munart och landets diplomatiska språk, som
användes af kabinetten i Bukhara och Khiva. Böckerna skrifvas
på persiska eller österländsk turkiska. Beträffande religion,
sedvanor och bruk hafva usbegerna och tadjikerna stor likhet
med hvarandra, men skilja sig inbördes högst väsentligt till
sinnesarten och det yttre.

Tadjiken är storväxt och måttligt fetlagd, och hans hy
hvit, när den icke brynes af solen. Håret är i allmänhet
svart liksom skägget, hvilket blifver ovanligt yfvigt. Ögonen
äro aldrig sneda och nästan alltid bruna, näsan mycket vacker,
läpparna fina, tänderna små. Pannan är hög och bred och
ansigtet till formen nästan äggrundt, öronen små och
tillplattade. Kroppen är kraftigt byggd, men händerna och fötterna
större än hos usbegerna.

Tadjiken talar mycket och med hög röst samt tager
ofta ordet ur munnen från den, med hvilken han samspråkar.
Han har aldrig utöfvat något inflytande på sitt lands öden,
utan ständigt varit hänvisad till handeln och är det
fortfarande. Han är mycket öfverspännd, ehuru han blifvit
muhammedan först på sednare tid, och denna fanatism gör
honom motsträfvig mot det europeiska inflytandet. Det finns
många helgon af tadjikiskt ursprung. Tadjiken har varit
underkastad araben och sedermera usbegen samt har i följd
af blandningar delvis omskapats till sart. Sålunda äro
tadjikerna på Sir Darjas högra strand sarter och tala sartiska,
som är en afart af den österländska turkiskan.
Stadstadjikerna antaga namnet af de städer, i hvilka de bo; de i
bergsbygden eller galtschaerna gifva sig namn efter de floder,
å hvilkas stränder de slagit sig ned. Dessa sednare skilja sig
från stadstadjikerna genom sin redbarhet och sin enkla drägt.
De äro i allmänhet så fattiga, att tiggeriet ingår bland deras
vanor. Då till exempel en galtscha vill gifta sig, går han
till en början ut och tigger på slätterna eller i dalarna;
gör han icke detta, begagna sig flickans föräldrar stundom
deraf såsom ett skäl till afslag. De låta honom förstå, att
de föredraga en tiggare framför en arbetare, och nu måste
han taga påsen på ryggen och gå att tigga i trakter, der
lifvet är mindre hårdt och mera civiliseradt. Tadjikerna
gifta sig i allmänhet inom sin egen stam, förnämligast de i
bergsbygderna, men de på slätterna köpa sig stundom
usbegiska och kirgisiska hustrur.

Sedvänjorna och bruken hos de i Turkestan bosatta
stammarna skilja sig högst oväsentligt från hvarandra, så
stor är den muhammedanska religionens förmåga att utjämna
skaplynnet hos alla de folk, som bekänna den.

Mer än en gång hafva vi beundrat medressen
Bibi-Kanim liksom den graf, hvari mongolherrskarens gemåler
hvila. Denna år 791 efter hegira (1388 efter Christus)
uppförda medress har fått sitt namn till minne af en bland
Tamerlans gemåler; den omgifves af en stor, öppen plats, som
dock är mindre vacker och isynnerhet mindre regelbunden,
än Righistan-torget. Ingen byggnad i mellersta Asien har
att uppvisa vackrare och djerfvare linier och konturer, än
medressen Bibi-Kanim.

Framför den Bibi-Kanim-torget omgifvande bazaren hålles
en hästmarknad, som är af stor vigt för österländingarna,
alldenstund hästen är mycket, att icke säga allt, för dem.
De vårda och behandla detta djur med en mildhet, som man
icke skulle kunna tilltro dem, och hästen och dess seltyg
äro nästan deras största lyx. Men det är också en sanning,
att detta djur gör dem verkliga tjenster; med dess tillhjelp
tillryggalägga de på stepperna den ofantliga sträcka, som ofta
skiljer den ena oasen från den andra.

Vi gå vidare åt venster och komma, sedan vi vandrat
utefter den gamla, ofantligt vidsträckta begrafningsplatsen,
till mellersta Asiens vackraste moské, den ojämnförliga
Schah-Sindeh eller Kassim-ben-Abbas, hvilken innesluter detta helgons
graf. Den uppfördes år 795 (1392), och Infödingarna tyckas
fullt och fast tro, att Kassim-ben-Abbas fortfarande finnes der,
lefvande under jorden. Det inre af denna medress med
dess praktfulla utsmyckning, dess smärta och fina pelare och
dess hvalf, hvilka utmärka sig lika mycket genom sin djerfhet,
som genom liniernas ojämnförliga renhet, företer en
bländande anblick.

Den följande dagen återvände vi till Schah-Sindeh för att
åse dervischernas dans, hvilken skulle börja klockan tolf.
Ännu klockan ett hade dansarena icke anländt, men i utbyte
fingo vi tillfälle att beundra den infödda polisen, som man
till vår ära hade låtit i grupper taga plats på de till moskeens
stora port ledande trappstegen. De voro särdeles vackra, med
lansar och sablar beväpnade män, hvilka buro mörka kappor.
Deras anförare voro klädda i kaftaner af lysande siden. Der
funnos äfven några mollaer, som lätt igenkändes på sitt långa,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free