- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
209

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 176.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Helena skyllt på ett illamående och ej lemnat sitt rum.
Morosoff hade mottagit Nikita med samma värme som förr. Men
under det han lyckönskade honom till hans oförmodade
återkomst och ifrigt mot honom uppfyllde gästvänskapens pligter,
iakttog han oaflåtligt uttrycket i gästens ansigte, för att se, om
något spår deri skulle röja ett mot värden begånget förräderi.
Emellertid visade sig Serebräny visserligen tankfull, men likväl
okonstlad och öppen, hvadan Morosoff ingenting lyckades
upptäcka.

Det var härpå som bojaren tänkte, under det han satt vid
bordet med den uppslagna boken framför sig.

Då stördes han plötsligt i sina grubblerier genom en
tjenares inträde. Då denne märkte det dystra molnet på sin
herres panna, stannade han aktningsfullt vid dörren. Morosoff
såg frågande på honom.

»Herre», sade tjenaren, »tsarens män närma sig huset. I
spetsen för dem befinner sig furst Vjäsemski. Skola de tagas
emot?"

I detta ögonblick hördes ljudet af en trumma, på hvilken
en före eskorten gående tjenare slog med ett piskskaft, för att
skingra folkhopen och bereda rum åt sin herre.

»Vjäsemski kommer till mig - är han galen?» sade
Morosoff. »Åh, kanhända han bara tågar förbi! Gå ned till
porten och vänta, och om han vänder sig hitåt, så säg honom,
att mitt hus ej är någon krog, samt att jag känner
opritschnikerna och ej kommer att taga emot dem. Gå!»

Men tjenaren dröjde.

»Har du mer att säga?» frågade Morosoff.

»Bojar, du har visserligen befallt mig det, men något
sådant säger jag ej åt Vjäsemski.»

»Gå!» utbrast Morosoff stampande med foten.

»Bojar», sade hofmästaren, som i detta ögonblick hastigt
steg in i rummet, »furst Vjäsemski gör halt utanför vår dörr.
Han säger, att han blifvit skickad af tsaren sjelf.»

»Af tsaren - sade han af tsaren? Slå upp dörrarna
på vid gafvel och skaffa mig salt och bröd på en gyllene
bricka! Samtliga mina tjenare skola gå tsarens sändebud till
mötes.»

Under tiden hade ljudet af trumhvirflar närmat sig allt
mer och mer. Omkring tjugu ryttare, i spetsen för hvilka
Vjäsemski red på en präktig stridshäst, tågade i skridt in på
Morosoffs gård. Fursten bar en med perlor stickad kaftan af
hvit atlas. Armband, likaledes besatta med perlor,
sammanhöllo vid handlederna kaftanens vida ärmar, och sjelfva kaftanen
fasthölls vårdslöst kring höfterna medels en gördel af
karmosinrödt siden, vid hvars ändar befunno sig två gyllene tofsar.
Benkläderna af rödt sammet räckte ned i de gula
maroquinstöflarna, som vid hälarna voro väpnade med silfversporrar och
hvilkas skaft också voro besatta med perlor nästan ända ned
till fotknölarna. En lätt sommarmantel af guldfärgadt siden
och utan ärmar var kastad öfver kaftanen; den sammanhölls
på bröstet af ett med tvänne briljanter besatt spänne. Furstens
hufvud betäcktes af en hvit brokadmössa med en diamantprydd
fjäder, som vajade vid hvarje rörelse och glittrade i solens
strålar. Vjäsemskis yppiga, svarta lockar trängde fram under
mössan och blandade sig med det korta, friserade skägget. De
lätta mustascherna frambragte ej någon svart strimma, utan
blott en mörk skugga på öfverläppen. Furstens gestalt var
hög och kraftfull, hans utseende förrådde ungdomlig glädtighet.

I öfverensstämmelse med den praktälskande tidens sed,
ledde ridknektar till fots bakom honom sex fullständigt sadlade
hästar. En af dessa var svart, en annan isabellfärgad, den
tredje stålgrå; de tre öfriga voro fullkomligt hvita. På hästarnas
hufvuden vajade brokiga fjäderbuskar, och deras ryggar pryddes
af skiftande djurhudar eller med ädelstenar besatta
brokadschabrak. Och när de sex hästarna rörde sig, klingade en
mängd silfverklockor och fint ciselerade guldkulor hvilka alla
gåfvo samma klang och i form af långa drufklasar hängde ned
från djurens tinningar.

När Druschina visade sig, steg Vjäsemski af hästen, och
samtlige opritschnikerna följde hans exempel. Med en gyllene
bricka i handen gick Morosoff dem långsamt till mötes, och
hans vänner och tjenare följde honom med samma långsamma
värdighet,

»Furste, du är sänd till mig af tsaren», yttrade Mosoroff.
»Jag skyndar mig att gå dig och de dina till mötes med bröd
och salt."

Och bojaren bugade sig så djupt, att hans gråa hår föll
ned i pannan.

»Bojar», svarade Vjäsemski, »vår upphöjde tsar har gifvit
mig i uppdrag att till dig öfverbringa hans kejserliga
befallning. Bojar Druschina, storfursten Ivan Vassiljevitsch, alla
ryssars herrskare, vredgas icke längre, han upphäfver den
förvisningsdom, som han lagt på ditt hufvud, han öfvar mildhet
och förlåter dig alla dina förseelser. Du, bojar Druschina,
skall liksom fordom åtnjuta vår store tsars gunst, du skall ånyo
egna honom din tjenst och inträder från och med denna stund
åter i full besittning af alla dina värdigheter.»

Sedan Vjäsemski slutat sitt tal, stack han den ena handen
i gördeln, strök med den andra sitt skägg, rätade sig upp i
känslan af sin värdighet samt riktade sina örnblickar på Morosoff
och bidade dennes svar.

I början af talet hade Morosoff sjunkit ned på knä. Nu
steg han åter upp med sina tjenares hjelp. Han hade blifvit
mycket blek och talade med bäfvande stämma:

»Måtte den heliga treenigheten och Moskvas skyddspatroner
välsigna vår store tsar! Måtte den barmhertige och allsmäktige
guden förlänga tsarens dagar i oändlighet! Jag hade ej väntat
dig, furste, men då du är sänd till mig från tsaren, så träd
in i mitt hus. Träden in, herrar opritschniker - gören mig
den äran! Jag skall på ett ögonblick gå in i kapellet för att
tacka Gud, sedan skall jag sätta mig till bords med eder, och
vi skola vara tillsammans i festligt lag in i sena natten.»

Opritschnikerna stego in. Morosoff ropade en tjenare och
sade:

»Stig till häst, skynda till furst Serebräny, framför min
helsning till honom och säg honom, att jag i dag inbjuder
honom till en festmåltid. Tsaren har bevisat mig en stor nåd:
han har åter skänkt mig sin ynnest!»

Sedan Morosoff utdelat denna befallning och ledsagat sina
gäster till högtidssalen, begaf han sig tvärt öfver gården till
bönkapellet. Före honom gingo hans vänner och förvaltare,
och de öfriga tjenarna följde efter honom. Endast hofmästaren
och den till opritschnikernas betjenande nödvändiga personalen
stannade qvar i huset.

Under väntan på hufvudmåltiden kringbjödos viner och
frukter af åtskilliga slag. Snart visade sig Serebräny, äfven
han åtföljd af sina underlydande och tjenare, ty på den tiden
kunde ej en bojar, utan att i någon mån skada sin värdighet,
vid vigtiga tillfällen gå ut ensam eller ens med ett ringa följe.
Bordet var redan dukadt i stora salen, tjenarna stodo redan
på sin post, men alla väntade på husets herre.

När tacksägelsegudstjensten i kapellet var slut, steg
Druschina, festligt klädd i en dyrbart stickad kaftan, in i salen
med pelsmössan i hand. Hans tjocka, gråa hår var klippt och
skägget omsorgsfullt kammadt. Han bugade sig för gästerna,
dessa bugade sig för honom, och alla togo plats vid bordet.

Festmåltiden började, bägare och pokaler klingade mot
hvarandra, men i bägarklangen blandade sig ock andra toner
- toner, hvilka föga passade vid en glad fest: under
opritschnikernas kaftaner rasslade osynliga pansarskjortor.

Men Morosoff hörde ej det olycksbådande ljudet, ty han
var upptagen af andra tankar. En aning sade honom, att den
man, som kränkt hans ära, nu satt vid samma bord som han,
och ändtligen fann han ett medel att upptäcka denne. Detta
medel höll han för osvikligt.

Redan hade hans gäster tömt mången bägare. De drucko
för tsaren, för tsarinnan och hela herrskarhuset, de drucko för
metropoliten och hela andliga ståndet i Ryssland, de drucko
för Vjäsemski, Serebräny och den älskvärde herrn i huset, de
drucko slutligen för hvarje enskild gäst. När alla dessa skålar
voro druckna, reste sig Vjäsemski och uppmanade de
närvarande att tömma en bägare för den unga bojarinjan.

Det var just härpå som Morosoff väntat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free