Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 176.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
210
"Mina dyra gäster», sade han, »det passar ej att tömma
skålen för frun i huset, under det hon sjelf är frånvarande.»
Yänd till en tjenare fortfor han: "Gå och säg åt bojarinjan,
att hon kommer hit och egenhändigt skänker i åt våra gäster.»
»Bravo, bravo!» ropade gästerna. »När husets herrskarinna
är frånvarande, förlorar sjelfva honungen sin sötma.»
Efter några ögonblick visade sig Helena, åtföljd af två
kammarjungfrur och klädd i en dyrbar sarafan. I ena handen
hade hon en gyllene presentertallrik med en enda bägare.
Gästerna reste sig. Hofmästaren fyllde bägaren, och Helena
förde den till sina läppar, hvarefter hon började räcka den åt
den ene efter den andre af gästerna, dervid bugande sig för
hvar och en, såsom seden kräfde. Så snart en gäst tömt bägaren,
skyndade hofmästaren att fylla den på nytt. Då Helena slutat
sin rund, vände sig Morosoff, som skarpt följt henne med
ögonen, till sina gäster, sägande:
»Dyre gäster, om ni vilja ära mitt hus och om min
gästvänskap varit er till nöjes, så ber jag er efter gammal rysk
sed: försmån ej att kyssa min fru! Helena Dmitrijevna, intag
din hedersplats och besvara hvarje gästs kyss i tur och ordning!»
Gästerna tackade Morosoff. Helena stälde sig darrande
invid kaminen och sänkte ögonen.
»Furste, träd fram till henne!» sade Morosoff till
Yjäsemski.
»Nej, nej, låtom oss hålla fast vid gammal sed!» ropade
gästerna. »Först måste mannen sjelf kyssa sin hustru. Låtom
oss noga iakttaga våra fäders bruk!»
»Godt, vi skola då följa gammal sed», sade Morosoff,
hvarpå han trädde fram till sin hustru och gjorde en djup
bugning för henne. När de derpå kysstes, brunno Helenas
läppar som eld, hvaremot Druschinas voro kalla som is.
Efter Morosoff steg Vjäsemski fram. Morosoff gaf akt på
allt. Furstens ögon brunno som glödande kol, men Helenas
ansigte undergick ingen förändring. I sin mans och Serebränys
närvaro fruktade hon ej den fräcke fursten.
″Det är icke han", tänkte Morosoff.
Yjäsemski gjorde en djup bugning och kysste derpå Helena;
men då hans kyss varade längre än nödigt var, vände hon sig
bort med påtaglig afsky.
»Nej, det är icke han», upprepade Morosoff för sig sjelf.
Efter Yjäsemski kommo några andra opritschniker. Alla
gjorde en djup bugning och kysste derpå Helena. Men Druschina
förmådde ej läsa något annat än oro i sin hustrus ansigte.
Några gånger slog hon upp de långa ögonhåren, och hennes
blickar tycktes med förskräckelse söka någon bland gästerna.
»Han är här», tänkte Morosoff.
Plötsligt öfverfölls Helena af stor ångest. Hennes blickar
mötte hennes mans, och med det skarpsinne, som utmärker
qvinnobjertat, anade hon hans tankar. Att bevakad af dessa
stela, forskande blickar kyssa Serebräny utan att genast förråda
sig, föreföll henne omöjligt. Alla enskildheterna under deras
möte vid trädgårdsstängslet, när hon för första gången återsåg
Nikita, trädde åter lefvande inför hennes själ. Hennes ställning
i detta ögonblick och den kyss, som hon nu måste mottaga af
honom, tycktes henne vara ett Guds straff för den förra otillåtna
kyssen. En dödskyla genombäfvade hela hennes kropp.
»Jag mår ej bra», hviskade hon. "Låt mig återvända
till mitt rum, Druschina.»
"Nej stanna, Helena», svarade Morosoff lugnt. »Du kan
ej gå bort nu, det är omöjligt: ceremonion måste genomföras
till slut.»
Och han slungade en genomborrande blick på sin hustru.
»Jag kan ej längre stå på benen», sade Helena.
»Huru», svarade Morosoff, som om han hört vilse,
»hufvudvärk - hur är det möjligt?»
Vänd till gästerna fortfor han:
»Jag ber er, mina herrar, stiga fram och ej höra på, hvad
min hustru säger. Hon är ännu bara barnet och derför mycket
blödig; ovanan vid denna ceremoni gör henne ängslig, och
dessutom har hon hufvudvärk. Stigen fram, mina dyra gäster!»
»Men hvar är Serebräny?» tänkte Druschina, i det han
lät sina blickar sökande genomfara salen.
Furst Nikita höll sig afsides. Det hade ej undfallit honom,
att Morosoff med yttersta uppmärksamhet gaf akt på sin fru
och hvarje gäst, som steg fram till henne. I Helenas drag
läste han oro och förskräckelse. Serebräny, som alltid var
beslutsam, när hans samvete ingenting hade att anklaga honom
för, visste nu ej hvad han skulle taga sig till. Han fruktade
att ännu mer stegra Helenas oro, om han närmade sig henne,
och höll han sig tillbaka, så fruktade han att uppväcka hennes
mans misstankar. Hade han obemärkt kunnat tillhviska henne
några ord, så skulle detta kanske hafva uppehållit hennes
sjunkande mod, men Helena var ständigt omringad af gäster, och
hennes man släppte henne ej ur sigte. Emellertid måste han
fatta sitt beslut.
Serebräny steg fram och bugade sig för Helena, men han
visste ej, om han skulle se henne i ögat eller undvika hennes
blick. Denna osäkerhet förrådde honom. Helena å sin sida
förmådde ej längre uthärda de marter, som Morosoff
underkastade henne.
Hon hade ej bedragit sin man af lättsinne eller elakhet
- hon hade bedragit honom, emedan hon sjelf misstagit sig,
då hon trodde sig kunna älska Druschina. Då hon den
meromnämnda aftonen gaf Serebräny en försäkran om sin kärlek,
hade orden oemotståndligt halkat fram öfver hennes läppa;
hon hade ej öfvervägt sina uttryck och om hon den stunden
sett sin make bakom sig, så skulle hon i sitt hjertas enfald hafva
tillstått allt för honom. Men Helena hade en glödande fantasi
och en skygg karaktär. Sedan nyssnämnda nattliga
sammanträffande med Serebräny plågades hon oaflåtligt af samvetsqval.
Dertill kom en dödande oro för Nikitas öde. Hennes hjerta
plågades af stridiga känslor: hon hade gerna velat kasta sig
till sin makes fötter, bekänna allt och bedja om tillgift och
nåd, men hon fruktade hans vrede och var rädd för Nikitas skull.
Denna kamp, dessa qval, denna fruktan, som hennes gode
och vänlige, men i allt som rörde hans ära obeveklige, man
tillskyndat henne, hade skakat hennes fysiska kraft. När
Serebränys läppar vidrörde hennes, genombäfvades hon liksom af
en feberrysning, fötterna ville ej längre bära henne, och hennes
läppar framstötte utropet:
»Heligaste Guds moder, haf medlidande med mig!»
Morosoff mottog henne i sina armar och sade:
»Ja, så der är det med qvinnornas styrka! Ser man på
dem, så tyckas de vara idel mjölk och blod; men det behöfs
bara en vindpust, så falla de genast i vanmakt. Ah, det är
ingenting farligt, det är redan förbi. Kommen, mina dyra
gäster!"
Morosoffs ton och sätt förrådde ej den ringaste
sinnesrörelse. Han föreföll lika lugn, lika älskvärd och munter som
hittills. Serebräny sväfvade i ovisshet om, huruvida bojaren
verkligen gissat hans hemlighet.
När ceremonien var slut och Helena, stödd af sina
kammarjungfrur, återvändt till sina rum, uppmanade Morosoff sina
gäster att åter sätta sig till bords. Druschina behandlade alla
på samma förekommande sätt som förut och försummade ingen
enda af alla de små pligter, hvilka på den tiden hvar och en
måste uppfylla, som var mån om sitt anseende som gästfri värd.
Det var redan sent. Vinet hade stigit upp i gästernas
hufvud, och tid efter annan inblandade sig sällsamma uttryck
i opritschnikernas samtal.
"Furste», sade en, i det han bugade sig för Vjäsemski,
»det är tid att lägga hand vid verket.»
»Tig! Den gamle kunde höra oss», svarade Vjäsemski
sakta.
»Ja, om han också hör oss, så begriper han ingenting»,
fortfor opritschniken högt med den envishet, som utmärker en
drucken person.
»Tig!» upprepade Vjäsemski.
»Och jag säger dig, furste, att det är tid. Vid Gud, det
är hög tid! Nu ger jag signalen.»
Och opritschniken försökte stiga upp. Men Vjäsemski
tryckte honom med stark hand ned på stolen och hviskade i
hans öra:
»Var lugn, annars stöter jag denna dolk i din strupe!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
