Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 176.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
211
"Åhå, du hotar till på köpet!» skrek opritschniken, i det
han rusade upp från bänken. »Jaså, du är sinnad på det
viset! Var det inte det jag sade, att du ej är att lita på,
emedan du ej är en af våra gelikar! Du hör till de der furstarna
och bojarerna, som så gerna ville uppsluka oss. Men vänta
bara, så få vi se, hvem som drar det kortaste strået! Bort
med kaftanen och pansarskjortan! Fram med svärdet - vi
skola se till, hvem som drager det kortaste strået!»
Dessa ord uttalades med osäker stämma och under allmänt
larm. Några af dem nådde emellertid Serebränys öra och
väckte hans uppmärksamhet. Morosoff deremot hörde ingenting
- han såg blott, att en strid uppstått bland hans gäster,
hvarför han steg upp från bordet och sade:
»Kära gäster, det är redan sent på natten - skulle det
ej vara tid att vi begifva oss till hvila? Mjuka fjäderbäddar
och dunkuddar vänta på er alla.»
Opritschnikerna stego upp, tackade sin värd, bugade sig
och begåfvo sig till de rum, der deras sängar voro
iordningställda. Äfven Serebräny ämnade aflägsna sig, men Morosoff
höll honom tillbaka och sade sakta:
»Furste, vänta mig här.»
Derpå lemnade han Serebräny ensam och begaf sig in i
sin makas rum.
XVI.
Helenas bortröfvande.
Under festmåltiden egde något högst ovanligt rum i husets
närhet. Vid skymningens inbrott visade sig ej långt från
trädgårdsstaketet invid den mur, som omslöt gården, den ene nye
opritschniken efter den andre. Slutligen vågade de sig till och
med in på gården. Morosoff egnade ingen uppmärksamhet
häråt. När det var fullständigt mörkt, var huset omringadt af
opritschniker.
Vjäsemskis ridknekt gick ut ur festsalen liksom för att se
till hästarna. Men han begaf sig ej till stallet, utan stannade
på gården, såg sig om åt alla håll, närmade sig derefter porten
och började hvissla på ett egendomligt sätt. Förstulet närmade
sig då en person.
»Äro ni alla der?" frågade ridknekten.
»Alla», ljöd svaret,
»Huru många äro ni?"
»Femtio.»
»Godt. Vänta till dess signalen ges.»
»Kommer det att dröja länge? Det är så tråkigt att
vänta.»
»Det är furstens ensak. Men hör på, Komjak, fursten
tillåter ej, att huset plundras eller antändes.»
»Tillåter ej? Är kanske han min herre?»
»Ja, visst är han det, alldenstund Gregor Skuratoff för i
dag ställt dig under hans befäl.»
»Ja, jag skall nog lyda honom, men endast honom och
ej Morosoff. Jag skall hjelpa fursten att bortföra bojarinjan,
men sedan eger ingen mer att befalla öfver mig.»
″Akta dig, Komjak, fursten låter ej skämta med sig.″
»Hvad tänker du på?» sade Komjak med ett ondskefullt
leende. »Fursten sköter sin syssla och jag min. Hvad angår
det dig, om jag vill roa mig litet?»
Vid samma tid, som detta samtal fördes invid porten,
steg Morosoff in i sin makas rum efter att hafva lemnat
Serebräny ensam.
Helena hade ännu ej gått till hvila. Kokoschniken hade
hon dock redan lagt af, och de tjocka, till hälften upplösta
flätorna föllo ned öfver de hvita skuldrorna. Klädningen var
öppen i barmen, ty Helena hade börjat kläda af sig, men
derpå låtit hufvudet sjunka ned och glömt, hvad hon gjorde.
Hennes tankar irrade tillbaka till förflutna tider. Hon ihågkom
sitt första möte med Serebräny, sina förhoppningar, sin
förtviflan, det anbud, som Morosoff gjort henne, och den ed, som
hon svurit honom. Lifligt erinrade hon sig vidare, huru hon
före bröllopet, enligt föräldralösa barns plägsed, begaf sig till
sin moders graf, huru hon vid graf korsets fot ställde en bägare
med rödmålade ägg, samt huru hon i tankarna gaf sin mor
den trefaldiga påskkyssen och bad om hennes välsignelse till
sin förestående förening med Morosoff. Då hade hon trott,
att hon skulle öfvervinna sin första kärlek och blifva lycklig
med Morosoff. Och nu... Helena tänkte på kyssceremonien,
och hennes hjerta isades...
Obemärkt steg bojaren in. Han blef stående på tröskeln.
Hans ansigte var dystert och sorgset. Länge såg han under
tystnad på Helena. Hon var ännu så ung, så oerfaren, så
oskicklig i konsten att bedraga, att Morosoff mot sin vilja
kände medlidande med henne.
»Helena», sade han, »hvarför blef du så förvirrad under
ceremonien?»
Helena for ihop och såg på sin make med förskräckta
blickar. Hon ville falla till hans fötter och säga honom hela
sanningen, men hon kom att tänka på, att han möjligen ännu
ej hyste någon misstanke mot Serebräny, och fruktade, att
hennes mans vrede skulle vända sig mot denne.
»Hvarför blef du så förvirrad?» upprepade Morosoff.
»Jag mådde ej bra...» svarade Helena sakta och med
bäfvande stämma.
»Ja, du var sjuk, men icke kroppsligen, utan andligen.
Din själ är sjuk, Helena, du störtar dig i förderfvet!»
Bojarinjan ryste. Morosoff fortfor:
»När Vjäsemski i dag på morgonen kom till vårt hus
med opritschnikerna, då läste jag i den heliga skrift. Vet du,
hvad skriften säger om äktenskapsbryterskor?»
″O, min Gud!» hviskade Helena.
»Jag läste», fortfor Morosoff, »om det straff, som en
äktenskapsbryterska ...»
»Herre, var barmhertig!» bad Helena. »Druschina, haf
medlidande med mig! Jag är ej så brottslig, som du tror -
jag har ej varit dig otrogen.»
Morosoff rynkade pannan på ett hotande sätt.
»Ljug ej, Helena! Inga undflykter! Öka ej din synd
genom listigt tal! Du har ej varit mig otrogen, emedan
otroheten måste föregås af trohet, om än aldrig så kortvarig, och
du har aldrig varit mig trogen!»
»Druschina, haf medlidande med mig!»
»Du har aldrig varit mig trogen! När vi blefvo förenade,
när du med en lögn i hjertat kysste korset, då älskade du en
annan! Ja, du älskade en annan!» upprepade han med höjd
stämma.
»Min Gud, min Gud!» hviskade Helena och höll för
ansigtet med båda händerna.
»Helena, Helena, hvarför sade du mig ej, att du älskade
en annan?»
Helena grät och förmådde ej svara.
»När jag såg dig, ett värnlöst barn utan fader och
moder, i kyrkan på den dag, då man med våld ville
öfverlemna dig åt Vjäsemski, då beslöt jag att rädda dig undan
en förhatlig man, men jag hoppades tillika, att du ej skulle
vanära mina gråa hår. Hvarför svor du mig den der eden -
hvarför tillstod du ej allt för mig? Dina ord tillhörde mig,
men ditt hjerta och dina tankar en annan. Tror du, att jag
skulle hafva tagit dig till min maka, om jag hade vetat, att
du redan älskade en annan? Nej, jag skulle hafva gömt dig
långt borta från Moskva eller också fört dig till något kloster;
men aldrig skulle du hafva blifvit min hustru - aldrig, så
sannt Gud lefver! Bättre hade varit för dig att förlora lifvet,
än att gifta dig ined en man, som du ej älskade. Hvarför
har du ej hällre offrat ditt lif? Du sökte att skydda dig med
mitt namn liksom bakom en säker mur, för att sedan
tillsammans med din älskade göra dig lustig öfver mig. Ni tänkte:
Morosoff är en gammal, svag man - det blir en småsak för
oss att bedraga honom.»
»Nej, herre, en sådan tanke har jag aldrig hyst», sade
Helena snyftande och föll på knä, »Jag har aldrig haft för
afsigt att bedraga dig. Och dessutom befann han sig på den
tiden i Lithauen...»
Vid ordet »han» började Morosoffs ögon blixtra, men
han beherrskade sig och fortfor med ett bittert leende:
27*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
